Porträtt

Jonas Karlsson: »Skrivandet är min egen lek«

Han är överallt – trots att han egentligen inte vill synas. I skrivandet kommer Jonas Karlsson ikapp sig själv.

Är Oskar Kroon redo för vuxenbordet?

Oskar Kroon har alltid stått på barnens sida. Skriva följde med när en av landets bästa ungdomsförfattare kunde bli först att kamma hem tre Augustpris.

Maria Maunsbach: »Jag vill vara lojal med den kultur jag kommer ifrån«

Maria Maunsbach har äntligen släppts in i kulturens finrum – med en roman som beskrivits som »köttig« och »äcklig«. Hur gick det till? Skriva tog rygg på en av höstens mest omtalade författare.

Balsam Karam: »Jag är fascinerad av kärlek«

Balsam Karam har sällan mått sämre än i våras, då hon skrev sin nya bok. Så hur kunde Mörk materia bli en kärleksroman?

Tove Alsterdal: »Hon levde kvar som min barndoms mörker«

Hur skriver man lidelsefullt om sin pappas otrohetsaffär med en yngre kvinna? Det tog sin tid för Tove Alsterdal att klura ut den saken.

Johanna Hedman om att följa upp en succédebut

Hajpen kring Johanna Hedman och hennes debutroman Trion fick många recensenter att sparka bakut. Hur mår hon inför utgivningen av uppföljaren?

Kerstin Strandberg: »Det är konstnärens uppgift att hitta det som ingen ser«

I sex decennier har hon med orden varsamt närmat sig sitt livs stora trauma: föräldrarnas tidiga död. Nu tar 92-åriga Kerstin Strandberg sig an döden på ett nytt sätt, och för sina läsare rakt ner i dödsriket.

Jerker Virdborg: Över mörka vatten

I sin nya roman låter Jerker Virdborg en vilsen gymnasist kapa en bro, och blixtbelyser samtidigt den våldsamma övergången från tonåring till vuxen. Sin egen förvandling kan han fortfarande inte begripa.

Nora Khalil: »Jag hade ju drömt om det här så länge«

Med Yani och Abow har Nora Khalil sprängt vallen för vad som anses möjligt i en krisande genre. Så varför lämnar hon nu ungdomsböckerna – och är det för gott?

Varvar läkarkallet med författardrömmen

Sedan fem år varvar Christian Unge sitt jobb som överläkare med författaryrket. På gränsen till ett större genombrott är frågan: Ska han skriva på heltid eller väger läkarkallet tyngre?

Så blev Lisa Ridzéns idé en boksuccé

När Lisa Ridzén hittade ett anteckningsblock i sin pappas verkstad visste hon plötsligt vad hon skulle skriva om. Här berättar författaren bakom »Tranorna flyger söderut« hur hon skrev sin framgångsrika debutroman.

Lina Wolff: »Jag var en sorglig jävel när jag hukade under realismen«

I hennes romaner mixas den krassa verkligheten med demoner, förbannelser och surrealistiska karaktärer. Varför är Lina Wolffs värld så skruvad?

Lina Bengtsdotter: »Mina karaktärer behöver inte vara likeable«

Lina Bengtsdotter hann vara vild småstads­tjej, stukad fotbollsfru och separerad trebarnsmamma innan författardrömmen slog in. Om den nu har slagit in? Det var ju inte deckare hon skulle skriva.

Per Nilsson: »Jag har haft mina läsare i knät«

Han har vunnit alla priser, rest jorden runt och hyllats som en av vår tids viktigaste ungdomsförfattare. Men för Per Nilsson har läsarna alltid kommit först. Skriva följde med när han träffade sin fyratusende – och kanske sista – skolklass.

Carl-Johan Vallgren: »Fuck – har jag jinxat fram det här?«

Carl-Johan Vallgren blev en litterär rockstjärna med Den vidunderliga kärlekens historia. 20 år senare rasade tillvaron. Nu berättar han hur skrivandet av den nya boken hjälpte honom under hans livs djupaste kris. 

Maria Såthe: »Efter två sidor visste jag att jag ville ge ut den«

Hon är litterär chef på Wahlström & Widstrand och har lanserat ­succéer som Agota Kristof, Solvej Balle och Elin Cullhed. Men hur vet Maria Såthe vilka manus hon ska ­satsa på – och vilka är hennes bästa tips till aspirerande författare?

Annika Norlin: »Ju mer det händer runt mig, desto mer skriver jag«

Annika Norlin kan inte sluta ­intressera sig för människor, vilket blivit hennes superkraft när hon skriver låttexter och böcker. Hennes nya roman, om ett ­kollektiv i Norrlands inland, hade kanske aldrig blivit klar utan hennes eget skrivarkollektiv.

Pascal Engman: »Jag försöker berätta något om världen«

Han vill inte bara skriva realistiskt om verkligheter som de flesta inte ser – han vill helst föregripa verkligheten. Men hur kan någon veta vart världen är på väg i dag? Skriva har träffat en tvivlande Pascal Engman.

Klas Östergren: »Jag hör ingen, ser ingen, och skulle inte känna om jag fick en spik i foten«

I höst ska Klas Östergren ut på turné för att skärskåda sitt 50 år långa ­författarskap inför publik. För Skriva berättar han om sin ­ständiga jakt på förnyelse, känslan av att det ­levda inte är levt innan det är skrivet – och ynnesten då han hamnar i ett flow.

Amanda Romare: »Äkta känslor är väl en gemensam nämnare«

Hon slog igenom med en berättelse om sitt­ ­misslyckade dejtingliv, där hon inte väjde för att dela med sig av det mest privata. Samtidigt är hon öppen med sin konstanta ångest inför vad andra ska tycka om henne. Skriva tog rygg på Amanda Romare för att ­försöka förstå hur hon hänger ihop.

Agneta Pleijel: »Man skärskådar sig själv«

Hur gör man för att inte skada sina närmaste när man skriver om deras största ­smärtpunkter? Och hur gör man konst av sitt eget liv? Agneta Pleijel har skrivit om ­släktingar och sig själv i över 25 år. Snart släpps ­sista delen i hennes självbiografiska svit.

Nina Hemmingsson: »Det är svårt att vara en kvinnlig kuf«

Det som skulle bli ytterligare ett seriealbum blev istället en roman. Nina Hemmingsson skrev fram en historia hon ­grubblat över länge: Hur värnar en ­kvinna sitt skaparutrymme?

Åsa Hellberg: »Det ska va’ gött att skriva – annars kan det kvitta«

Feelgoodförfattaren Åsa Hellberg ­förklarar varför skrivkramp och ­prestationsångest är lyxproblem i hennes värld.

Torbjörn Flygt: »Jag kommer inte att kunna visa mig i Höllviken«

Hans romaner skildrar ett hårdnande och alltmer polariserat Sverige. ­Torbjörn Flygt vill förändra samhället med sina böcker.

Jenny Tunedal: »Jag är minst lika nyfiken på andras texter som på mina egna«

Poesin har gjort Jenny Tunedal till en av landets mest uppburna ­diktare, men den har inte försörjt henne. ­Under snart 25 år har hon istället ­arbetat som ­kritiker, översättare, skrivlärare, redaktör och förläggare. Hur många stolar kan man sitta på?

Nina Wähä: »Skrivandet måste vara farligt«

Att höra röster i huvudet är för ­många ­människor en varningsklocka. Men i Nina Wähäs värld ­betyder rösterna att det är dags att börja skriva.

Jens Lapidus: »Jag är inte intresserad av seriemördare«

Allt Jens Lapidus skriver utgår från verkligheten. Så vad händer när han rör sig allt längre bort från den verklighet han vill skildra?

Agnes Lidbeck: »Kommer alla tycka att jag är en tönt?«

Hon är en av Sveriges mest hyllade och självsäkra författare. Så varför bryr sig Agnes Lidbeck så ­mycket om vad andra tycker att hon bokstavligt talat har gått sönder av oro?

Nina Pascoal: »Ingen värderar sin tid så högt som jag«

När förvandlas man från »en som skriver« till författare? Och hur? Debutanten Nina Pascoal har bestämt sig för att försöka hitta svaret – om hon så får IBS på vägen.

Åsa Larsson: »Att ständigt söka bekräftelse är inte bra för själen«

Efter att ha krönts till ­deckardrottning och sålt miljontals böcker skulle Åsa ­Larsson bara ta en paus. Den varade i nästan tio år. Nu avslutar hon sin romanserie om ­Rebecka Martinsson.

Ann Edliden är redo för debuten

Ann Edliden har alltid vetat att hon är en författare. Men det tog 36 år innan livet blev så jävligt att hon tog sig över tröskeln.

Karin Tidbeck: »Många är rädda för det främmande«

Hen är en av Sveriges just nu mest framgångsrika författare. Så varför har du aldrig hört talas om Karin Tidbeck?

Matti Ollikainen: »Världen blev ännu konstigare när jag slutade dricka«

I två decennier sökte pianisten, låtskrivaren och poeten Matti Ollikainen ruset. Numera finner han mening i de enkla sakerna. Solljuset mot kinden. Ett gammalt kvitto bakom spisen. Och så stunderna då orden och tonerna kommer.

Elisabeth Åsbrink: »Vissa saker var farliga att prata om«

I hela sitt vuxna liv har Elisabeth Åsbrink velat skriva om sin familjs hemligheter. Efter decennier av vånda fann hon till slut ett sätt att fylla i de vita fläckarna.

Tove Folkesson: »Jag vill leda människor till deras explosiva källa«

Tove Folkesson: »Det var väldigt härligt, tills jag tappade greppet. Då blev det väldigt obehagligt.«

Stina Jackson: »Hemlängtan har varit en drivkraft«

Hur kan man sitta i en amerikansk storstad och skriva fram detaljerade beskrivningar av norrländsk ödemark med perfekt tonträff? Helena Thorfinn reste till Denver för att träffa författarkollegan Stina Jackson, aktuell med uppföljaren till världssuccén Silvervägen.

Maria Broberg: »Jag har utrymme att tänka«

I en av Sveriges mest glesbefolkade kommuner fann Maria Broberg gemenskap. Det förlöste hennes författarskap.

Lotta Olsson: Med orden i koppel

Poesin har tappat sin form, barnboksmanusen haltar och dagsversen är död. Men Lotta Olsson har framgångsrikt rimmat sig genom livet ända sedan ­lågstadiet. Nu anar hon en ny vår för ett nästan bortglömt hantverk.

Fredrik Backman: »Jag vill inte vara en maskin«

Att debutromanen blir en inter­nationell bäs­tsäljare låter som varje skrivande människas dröm. Men hur många vet vad det innebär? För två år sedan kraschade Fredrik Backman.

Åke Edwardson: »Jag slogs mot ett monster«

Efter 24 böcker bestämde sig Åke Edwardson för att skriva en roman om allt. Det visade sig vara svårt.

Sami Said: »Jag är orolig att de gillar mina karaktärer mer än mig«

Romankaraktärer brukar präglas av sina författares personlighet. Sami Said formas tvärtom av sina egna karaktärer.

Aase Berg: »Jag har alltid skitit i läsaren«

Det tog Aase Berg mer än två årtionden att mejsla fram sin rasande roman­karaktär Haggan. Så det var ju själva fan att boken skulle bli så inihelvete jävla missförstådd.

Emma Adbåge: »Vi är mer barn än vi tror«

Nyligen Augustprisade Emma Adbåge har 40 barnböcker i bagaget innan hon själv fyllt 40. Hennes historia illustrerar en av skapandets grundstenar: vikten av att få vara i fred.

Helena Von Zweigbergk om det triviala

Glöm seriemördare och fantasyvärldar, det är i den vanliga lunken det stora dramat ligger. Där finns kampen för överlevnad och slaget om kärleken, där ligger revolutionen i en axelryckning och ett tonfall. Det gäller bara att få syn på det. Helena von Zweigbergk visar oss en vardag på liv och död.

»Jag vill styra läsaren i en riktning«

Lena Andersson har länge varit en egen röst i samtiden. Men det var först när hon bröt mot den heliga regeln »Show don’t tell« som hon slog igenom på­ ­allvar som författare.

Sven Nordqvist: »Allt börjar i en bild«

Han har svårt att formulera sig, känner motstånd inför orden och ser sig inte som en skrivande människa. Ändå är han en av Sveriges mest älskade författare. För Sven Nordqvist börjar varje berättelse med en bild, som kan veckla ut sig till en fantastisk historia om idén bara får gro.

Mats Strandberg: »Jag gillar att skaka om karaktärerna«

När himlen blir vit och haven för­ångas. När jorden står inför den definitiva ­undergången. Vem vill du vara med då? I sin nya ungdomsroman Slutet ställer Mats Strandberg de stora, existentiella frågorna på sin spets.

Susanna Alakoski: Går på känslan

En speciell lukt, en farbror med cykelhjälm, ett samtal mellan två barn på hållplatsen. Susanna Alakoski råkar bara gå förbi. Sätter sig sedan på bussen och klottrar ner något på baksidan av ett kvitto. Låter det fara omkring i skallen en stund och plötsligt har hon hittat något.

Navid Modiri: »Det bästa som hänt mig på länge«

I flyktingkrisens efterdyningar skriver Navid Modiri ett brev till en fiktiv ­syster. Han trycker »publicera« på Facebook och triggar igång ett författarskap som längtat ut.

Sara Bergmark Elfgren skapar parallella verkligheter

Vurmen för det övernaturliga har präglat hela Sara Bergmark Elfgrens liv. Också hennes nya bok rymmer magi – men den här gången kommer ­huvudpersonerna inte att kunna rädda världen.

Nanna Johansson blottar strupen

Vi brukar få fulsnygga serierutor och raljanta betraktelser, vanvördiga fotomontage och komiska poänger. Men nu har åsikterna skalats av och humorvapnet är sänkt. Med sin första novellsamling ger Nanna Johansson sig ut på djupare vatten.

Tillbaka till sina rötter

Jan Arnald är författaren som bytte genre och blev hyllad som en av våra främsta förnyare av deckargenren. Men nu lämnar han den internationella spelplanen och de stora perspektiven. I Utmarker söker han sig tillbaka till sitt eget barndomsland, och till spänningens själva grunder.

Aino Trosell: Slitvargen

När romanen väl är färdig väntar kravet som knappt någon författare kommer undan: att ge sig ut på vägarna och marknadsföra boken. Skriva tog rygg på rutinerade Aino Trosell under en sexton timmar lång arbetsdag.

Emma Hamberg odlar glädjen

Skriv bara! Det är Emma Hambergs mantra när tvivlet kommer krypande. Trots att tillvaron bjudit på stora utmaningar går hon genom livet och skrivandet med glädjen i fokus, och hon tror fortfarande på lyckliga slut.

Stewe Claeson: »Kan inte lära dig skriva«

Hur hittar man sitt språk och sin berättelse? För många författare har en skrivarkurs varit ett avgörande steg, men den som tror att det bara handlar om att sätta sig i skolbänken och pilla med skrivövningar har väldigt fel. Vi åkte hem till författaren och den legendariske skrivläraren Stewe Claeson, och fick en lektion i konsten att läsa.

Tänjer på verkligheten

På gränsen till galenskapen hittar hon hustomtar, psykopater och onda tvillingar. Och när verkligheten är för trång gäller det att töja ut den. Det är nämligen i skymningslandet de bästa historierna finns, i alla fall om du frågar Marie Hermanson.

Margit Sandemo: »En underhållningsroman ska vara en häxgryta«

Hennes böcker har kallats allt från husmorsporr till kiosklitteratur, de har bränts på bål och bannlysts från biblioteken. Men ingenting har hittills kunnat stoppa Nordens mest sålda författare. I ett kustsamhälle på Österlen skriver 90-åriga Margit Sandemo nu på sin 183:e bok.

Kristina Sandberg: »Skammen satte igång någonting«

När Augustprisvinnaren Kristina Sandbergs mormor gifte sig togs aldrig något bröllopsfotografi. 70 år senare frågade hon sin mormor varför – och fann en skamlig familjehemlighet som fick mormodern att resa sig och gå utan ett enda ord. Där fanns fröet till romantrilogin om hemmafrun Maj.

Sista resan

Håkan Nesser har bestämt sig för att sluta. Sista deckaren är skriven, den grandiosa storstadstrilogin snart klar, och sedan ska han bara skriva en allra sista roman – som vanligt med döden som bärande tema. Sedan? Det vet han inte. Den historien får skriva sig själv.

Jagar en livskänsla

Romanförfattare, fiktiv karaktär, manusförfattare, akademiledamot eller bara en helt vanlig 59-årig man från Österlen. Möt Klas Östergren, som just nu är överallt i en eller annan av sina skepnader.

Trött på yta

Hon är den rosade författaren som avskyr den nya författarrollen. Poeten som skriver romaner. Skrivläraren som anser att ingen kan lära sig skriva. Det kan tyckas som att Mara Lee är full av motsättningar. Men hennes författarskap är allt annat än inkonsekvent.

Hem till gården

Hennes senaste roman har beskrivits som en hästbok för vuxna, men är också en knivskarp relationsroman och släktkrönika i svensk landsbygdsmiljö med såväl maktkamp som hästbegravningar och fartygskatastrofer. Vi träffade Gertrud Hellbrand, författaren och skrivarläraren som grävt i sin egen mylla, fått upp ett virrvarr av trådar och tidslinjer, och till slut hittat hem.

Töjer på sanningen

Huvudpersonerna i Amanda Svenssons böcker ljuger friskt och fantiserar hejvilt. Själv har hon en komplicerad relation till verkligheten. Med romanen Allt det där jag sa till dig var sant avslutar hon en fas i sitt författarskap.

Erlend Loe: En vanlig man från Trondheim

Erlend Loe är aktuell med en ny roman, en bitande satir över bokbranschen och dess kommersialisering. Men hur ligger det egentligen till? Är han verkligen författare?

Tillbaka till ursprunget

I höstas avslöjades att Daniel Sjölin och Jerker Virdborg låg bakom pseudonymen Michael Mortimer. Ett billigt PR-trick för att sälja fler böcker, sa vissa. Själva menar Daniel och Jerker att det var ett sätt att hitta tillbaka till skrivglädjen. Och en möjlighet att mucka gräl. 

Jonas Karlsson: Hittar sprickor i vardagen

När Jonas Karlsson skriver tar berättelserna gärna sina egna vägar. Han har hundra starter, men vet sällan hur det ska sluta, och oftast behöver texterna ligga och vila flera månader innan han förstår vart de vill. Skriva träffade skådespelaren och dramatikern som blivit en av våra främsta novellister.

Elsie Johansson: »Skrivandet har gjort mig stark«

Hon fick vänta ett halvt liv men när debuten väl kom var den förlösande. Länge tänkte Elsie Johansson att decennierna då hon inte skrev var förlorade år – men kanske var det tack vare dem hon fann sin litterära röst.

Den nya Jens Lapidus

Precis som vissa skådespelare riskerar att få spela samma typ av roller i all oändlighet höll Jens Lapidus på att fångas i sin egen stilistik. Läsarna visste vad de fick från honom och de ville ha mer. Just därför blev det ingen Snabba cash IV. Det skulle bli något helt nytt.

Befriar kulturtanten

Behåller barnets blick

När Peter Pohl hade fyllt 40 öppnade han lådan där han förvarade sina gamla dagböcker. Där fanns hela hans barndom samlad, men också början på ett långt författarskap. Skriva träffade 74-åringen som aldrig glömt hur det är att vara ung.

Berättelsen kommer först

Hans reportageböcker har nominerats till Augustpriset inte mindre än tre gånger och sträcker sig från djurätt till feminism och narkotikapolitik. Men för att fånga läsarna räcker det inte bara att förmedla insikter och aha-upplevelser. Även känslorna måste finnas där, och skrivglädjen.

Att leva som författare

Johanna Nilsson debuterade som 23-åring. Vid 40 års ålder har hon hela nio vuxenromaner och sju barn- och ungdomsböcker utgivna och kan idag leva på sitt författarskap. Men hur håller man skrivarglöden och inspirationen levande bok efter bok och hur hittar man romanidéer som håller? Johanna Nilsson delar med sig av sina erfarenheter.

»Mycket är bara bortglömt och begravet«

Det är i relationerna Majgull Axelssons berättelser finns – i de svåra, starka och komplexa banden människor emellan. Men hennes senaste bok handlar också om någonting mer: En stor oförrätt.

De bröt mark för ungdomsfantasy: »Magin ska kännas på riktigt«

För Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren sitter magin i karaktärerna.

Rebecka Nordström Graf: Hon skrev en bok om sin makes död

Rebecka Nordström Graf var omgiven av familj, vänner, grannar, studenter – av kärlek. Så en dag dog hennes man Daniel helt oväntat av ett förstorat hjärta. Plötsligt var Rebecka helt isolerad i sin sorgebubbla där ingen kunde nå henne. Erfarenheterna samlade hon i boken Min man dog tusen gånger.

Inte som andra äpplen

En litteraturens Zlatan. En självgod provokatör. En författare med ett unikt språkbruk. Björn Ranelid har många epitet – skapade både av sig själv och av andra. När han inte står i den massmediala skottlinjen befinner han sig allt som oftast vid ett litet Ikeaskrivbord med vidsträckt utsikt över hav och äppellundar på Österlen.

Skriva historiskt – när lögn blir sanning

Med sin roman om 1600-talets häxprocesser i Ångermanland klev Therése Söderlind rakt in i det litterära Sverige. Men hur skakar man liv i det som är dött, och hur mycket får man egentligen hitta på?

Vill inte lämna läsaren ifred

Det går snabbare än dubbelt så snabbt att skriva tillsammans. Dessutom har Alexandra och Alexander Ahndoril blivit av med världens ensammaste yrke sedan de skapade pseudonymen Lars Kepler och satte sig vid samma bord för att skriva Hypnotisören. Nu växer bok nummer fem om Joona Linna fram i det ahndorilska arbetsrummet.

Kristian Lundberg

Sju år: Börjar i dyslexiklass. Tolv år: Lär sig läsa. Sexton år: Skickar in sitt första bokmanus. Nu är Kristian Lundberg 47. I dagarna släpper han sin 26:e bok.

»Jag vet att jag kan skriva nu«

Hon är en hyllad och storsäljande författare. Men under arbetet med den senaste deckaren tog lusten och orken slut. Nu har Åsa Larsson på allvar insett vikten av vilan – och genomskådat den moderna författarmyten.

Anna Höglund: »Jag får göra det jag vill«

Till sist slutade Anna Höglund att bry sig om marknadsavdelningar och målgrupper. En märklig idé dök upp i ­huvudet, och hon lät orden välla fram. Det blev en vändpunkt i hennes ­författarskap.

»Jag måste bottna i det jag skriver«

Förra gången Per Hagman romantiserade sitt kringflackande liv i bokform gladdes läsarna, litteraturkritikerna och den då 36-årige kultförfattaren ikapp. Kan bragden upprepas vid 48?

»Jag har aldrig sett en refuserad bok som bortkastad tid«

För Sara Lövestam var det en brutal refusering som blev utgångspunkten. Den fick henne att hitta sin stil och sitt tema: utanförskap, oväntade möten och människor som kämpar för att våga stå för den man är.

»Dagarna blir meningslösa utan skrivandet«

Att sluta skriva visade sig omöjligt för Theodor Kallifatides. Nu fort­sätter han resan tillbaka till sina ­rötter – med att fräscha upp ett 2700 år ­gammalt grekiskt epos.

Anders Roslund: »Ingen jävel ska komma åt mig«

Sedan barnsben har Anders Roslund försökt förstå varför människor utövar våld. En drivkraft som hjälpte honom att förnya den svenska kriminalromanen – och att reda ut sin egen historia.

Monika Fagerholm: »Börja med det som blänker«

Att skriva är ett hårt jobb, men också något mycket mer. För bakom tekniken, verktygen och hantverksskickligheten måste det finnas en vision. Glömmer man det kan det få ödesdigra konsekvenser. Monika Fagerholm vet av egen erfarenhet.

Barbro Lindgren: »Att leva och att skriva är samma sak för mig«

Barbro Lindgren är kompromisslös. Vill hon inte, så gör hon det inte. Därför har hennes skrivande alltid baserats på lust. Det har varit så roligt att det blivit omkring 130 böcker, alla skrivna med hennes karakteristiskt sparsmakade stil. Skriva frågade: Hur gör hon?

»Det inspirerar att få sparken eller förlora sitt hem«

Efter succén med diktsamlingen Kallskänkan jobbar Jenny Wrangborg fortfarande hellre extra i köket än skriver vad som helst. Det är bland svarta andrahandskontrakt och låglöneyrken hon hämtar sitt material.

Horace Engdahl: »Akta dig för vackra meningar«

Glöm allt du vet om fint och fult. Ett språk ska funka, punkt slut. Vi träffade svenska språkets främste dandy för ett samtal om stil, formulerings-äckel och vikten av att hitta sin egen grej.

Viveca Sten – skrivmaskinen

Ibland kan man avundas de närmast övermänskligt effektiva författarna som levererar en bästsäljande bok om året. Vi träffade Viveca Sten för att förstå en mänsklig skrivmaskin.

Skrivandet blev hennes räddning

Som barn utsattes hon för sexuella övergrepp. Som tonåring finansierade hon sitt missbruk som prostituerad. Idag är hon hyllad författare. Vi följde med Sofia Rapp Johansson till behandlingshemmet där skrivandet fick allt att vända.

»I skrivandet är du bara själv«

Det kan handla om Pajala, om kärva könsroller, eller rätten att prata tornedalsfinska, men lika gärna om en sunkig sylta någonstans vid universums slut. Eller om en älv. Mikael Niemi utsätter sig för ett okontrollerat flöde, låter det mogna i huvudet och sätter sig och skriver. Nu senast ledde det bokstavligen till katastrof.

Ninas metod

Nina Björk har en metod, ett väl utarbetat arbetssätt som har följt henne från det stora genombrottet med Under det rosa täcket till höstens uppmärksammade debattbok, Lyckliga i alla sina dagar. Författaren Mattias Hagberg har träffat henne för ett samtal om fackbokens styrka.

»Jag måste känna att det svänger«

Först kommer berättelsen. Sedan språket. Och däremellan tusentals tröga timmar framför datorn. Skriva träffade Sara Kadefors och pratade om vikten av flyt, varför hon inte använder metaforer, och det märkliga i att det faktiskt blir en bok till slut.

Vikten av en god historia (och hur man bäst förstör en)

Varje vecka hörs hans engagerade historier på radion och debutromanen Radhusdisco är sprängfylld av anekdoter från barndomen. Det krävs en omfattande historiebank för att ha så mycket att säga. För Morgan Larsson är berättandet både försörjning och ett sätt att slippa svara på frågor om sig själv.

Majgull Axelsson

I februari slutade Majgull Axelsson skriva. Eller gick ner i vila i alla fall. Hon hade fyllt 65, var pensionär och skulle få pengar ändå varje månad. Men efter en vecka var hon igång igen. – Vad skulle jag göra med mig själv om jag inte skrev?

Dödar inga älsklingar

En trollerikonstnär brukar inte avslöja sina trick, men på senare år har John Ajvide Lindqvist själv funderat mycket på det där med illusioner. Vad är man egentligen ute efter? Och hur får man folk att tro på det omöjliga utan att luras? Skriva träffade Sveriges skräckfarbror nummer ett.

»Jag har gått en lång väg för att komma hit«

Tvärt emot vad man kan tro medförde succéboken Små citroner gula inte någon skrivkramp, bara en stor tacksamhet. Skriva har pratat med Kajsa Ingemarsson om förväntningar, inspiration och glädjen i att välja och bestämma själv.

»Om jag inte hade fått skriva hade jag inte orkat leva«

Redan som liten uppmärksammades hennes begåvning. Men fattigdom, kvinnorollen och hennes klasstillhörighet skulle komma emellan Elsie Johansson och hennes författarskap.

Ett vidrigt reningsbad

Han hade lämnat sitt gamla liv, satsat allt på ett kort och satt på ett rum i Vietnam och stirrade på en vägg full av post-it-lappar. Det var början på en resa som skulle förändra hans liv.

Johanna Thydell: »Jag är för gammal för att skämmas«

Författaren Johanna Thydell fick arbetsstipendium: »Jag har lugn att skriva, och vet samtidigt att jag har råd att göra det«.

»Jag ville skriva en standardskräckis«

Emma Ångström debuterade med en rosad relationsroman – sedan följde sju år av tystnad och tvivel. Det var inte ­förrän hon testade att skriva genre­litteratur som det lossnade.

John Ajvide Lindqvist: »Ondskan finns där hela tiden«

I sin stora romantrilogi har John Ajvide Lindqvist utforskat vår existentiella nollpunkt och låtit sig slukas av ett stort mörker. Men vad tror han egentligen själv på?

Johannes Anyuru: »Det ska finnas något som oroar«

Johannes Anyuru ville skriva om nuet. Det kunde inte bli någonting annat än en allvarlig och sorglig bok: om terror, ­fascism och om hur svårt det faktiskt är att leva tillsammans.

Blir som förryckt

Stina Stoor har kallats för naturbarn och ett språkligt fenomen. Hon som hade misslyckats med nästan allt i livet, men som plötsligt steg fram som en av Sveriges mest hyllade författare. Det här är en historia om drömmar, dåliga odds, och det märkliga som kan ske när man ger efter för orden.

Skriver för att finnas kvar

Det påhittiga språket har varit hans signum och spelat lika stor roll som karaktärerna i hans böcker. Men i nya boken ligger fokus på människorna vi saknar, och på hur våra ord och minnen kan göra dem levande trots att de inte längre finns bland oss. För Jonas Hassen Khemiri är skrivandet ett sätt att göra sig odödlig.

Torbjörn Flygt: »Jag skriver för att utmana mig själv«

Efter varje avslutad bok skriver han ner ett mål för nästa. När orden och berättelsen inte vill komma skriver han ändå. Det är enda sättet att komma vidare, resonerar Torbjörn Flygt, nu aktuell med Outsider, uppföljaren till Underdog.