Elin Cullhed: »Det går ju inte att skriva en halvbra bok«

Hon skulle skriva om den krisande ­författaren Sylvia Plaths sista tid. Istället slungades Elin Cullhed in i en egen livskris.

Endast våra prenumeranter kan lyssna på våra reportage. Beställ här!

Morgonen den 10 januari 2019 slog Elin Cullhed upp ögonen i sovrummet i Uppsala och visste exakt vad hon skulle göra.

Hon hade drömt om Sylvia Plath. Nej, hon hade drömt att hon skrev en roman om Sylvia Plath.

Utanför sovrumsfönstret var det mulet och råkallt, strax under nollgradigt. Elin mådde inte bra. Hon var fångad i en eskalerande utmattning (hade just bokat en tid på vårdcentralen) och två dagar tidigare hade hon slängt ett nästan färdigt bokmanus i papperskorgen. 

Manuset bestod av ett slags kortprosa, berättelser om ett ungt, förälskat författarpar med barn. Elin hade velat skriva om att vara förälder och författare, utforska hur skrivandet kan påverka en relation. Hon hade arbetat med boken under två års tid i tron att det var the one. Så: ett skarpt mejl där hennes tilltänkta förläggare klargjorde att manuset var långt ifrån färdigt för utgivning. 

Där och då insåg Elin Cullhed att det var en text som inte längre levde.

Två års arbete i papperskorgen.

Annons

Hon grät en hel dag och en hel natt. 

Nu, i den kyliga januarimorgonen, skapade hon ett nytt dokument i sin dator, döpte Wordfilen till »Det är Ted« och började skriva en scen där Sylvia Plath låg på en soffa i sitt hus i Devon, på landsbygden i sydvästra England: hon var vitklädd och havande, ett blekt januariljus strömmade in, hon var ljussatt som i en målning. På något vis tycktes hon nästan död där på soffan, som en fallen Ofelia (en föraning av det stundande självmordet?). 

Bilden av den vilande kvinnan var ett sätt för Elin att nagla fast Sylvia Plath där i huset, att sätta scenografin: rummet, ljuset, kylan. Hon skrev fler scener den dagen. Plötsligt fanns det ett språk, fullkomligt annorlunda än den prydliga prosa hon just slängt åt helvete. 

Det här språket var nytt. Kraftfullt, vredgat, lynnigt, grovt.

 

Elin Cullheds man har tagit med barnen på promenad för att hon och jag ska få prata i lugn och ro. Det är tre dagar kvar till julafton 2020 och snart två år sedan hon slängde sitt nästan färdiga manus. I efterhand är hon säker på att beslutet var rätt. Texterna var alldeles för privata, inte alls litterära. Och ännu viktigare: krisen blev en vändpunkt. För redan innan förläggarens mejl hade hon börjat grubbla på en sak: varför refererade hon till Sylvia Plath överallt i manuset?

– Vad fan gjorde hon i mina texter? Varför hade jag inte gått down the road med henne? Sylvia Plath representerade ju allt jag ville undersöka. Efter drömmen kändes det med ens glasklart, säger Elin Cullhed.

– Det där är en paradox jag varit med om förut, nästan som en kemisk process. När jag skriver om mig själv skyddar jag saker, går inte all the way, vågar inte blotta smärtpunkterna som jag egentligen vill utforska. Istället försöker jag skriva kontrollerbar och ordentlig och prydlig prosa, fast det inte alls är jag. Men när jag väl hittar motivet jag ska utforska, då kommer det ett språk som liksom är helt uppskruvat och väldigt temperamentsfullt. Och då blir det bok!

Annons

Hon säger att hon aldrig, »rent intellektuellt«, hade kunnat ge sig själv uppdraget att skriva den här romanen. Sylvia Plath är så ikonisk, en av 1900-talets mest uppmärksammade författare och redan otroligt omskriven.

– Det är ju att ta sig vatten över huvudet. Men det var nog drömmen som fick mig att känna att »äh, skit samma, klart att jag ska göra det!«.

Sedan dess har det gått fort. Boken om Sylvia Plath antogs av Wahlström & Widstrand i maj 2020. De var inte ensamma om att vilja ge ut den men den litterära chefen Maria Såthe hade sträckläst manuset och gjort en i Elins ögon fantastisk läsning. Maria blev bokens förläggare och Elin har sedan dess redigerat intensivt, först med Maria under sommaren och sedan med sin redaktör Rachel under hösten. Något ordentligt jullov lär hon inte heller få, hon befinner sig mitt i slutredigeringen och det återstår några viktiga beslut kring texten innan den ska gå till tryck i mitten av januari.

Elin Cullhed ser mållinjen. Hon är nöjd med sitt verk.

Ändå är det någonting som skaver.

 

Snabblektion i Elin Cullhed. Svensk författare, född 1983. Gifter sig 2012 med författaren Gunnar Ardelius. Tillsammans får de tre barn och under småbarnstiden blir Gunnar ordförande i Författarförbundet, mycket jobb, många resor – Elin tar »typ 70 procent av all föräldraledighet«. Debuterar 2016 med ungdomsboken Gudarna som handlar om 16-åringarna Bita, Lilly och Jane som bor i Tierp, »en förort till rymden där gatorna blöder av slask och ingen jävel gör kaos med patriarkatet«. Skriver kulturkrönikor i Upsala Nya Tidning och arbetar som skrivlärare på folkhögskola. Ackumulerar ett stabilt kulturellt kapital tillsammans med sin make. På väggen hemma hänger de upp en banderoll där det står »Ta det lugnt, gör det enkelt« men istället (tycker åtminstone Elin) tar de ständigt ta på sig alldeles för mycket.

Ja, ni ser ju, det går inte att komprimera en människas liv så.

Men vi börjar där.

Strax före julen 2015 fick Elin Cullhed hem en kartong nytryckta exemplar av sin debutbok Gudarna. Hon lade upp en bild på böckerna och skrev: »Joy to  the world! Gudarna chillar i mitt knä«.

– Jag mådde bra i livet och var helt redo att kasta mig ut i debuten. Jag hade gestaltat tre unga tjejer som tar plats i världen och använder språket för att kullkasta regler, för att göra ett slags eget metoo-uppror. Känslan av makt och kraft som jag skriver om i Gudarna hade jag också själv. Det var något starkt och vackert i att kasta ut den här boken i världen och ta plats. Och det var fantastiskt att bli författare och börja förstå vilka frågor jag ville utforska. Det var en liksom expansiv tid där jag utvecklades enormt. Jag fick åka till Sorbonne i Paris och prata om Gudarna, och jag talade på Svenska ambassaden i Berlin.

2016 började hon skriva om ett ungt förälskat författarpar. Idén hade hon fått då hon såg Magrittemålningen Les Amants: en kvinna och en man kysser varandra, med ansiktena täckta av vita skynken. Tavlan fick henne att tänka på det där filtret mot vardagen som författare kan ha, att det är svårt att komma förbi det. Och vad sker då när två författare ska leva tillsammans, skriva, vara föräldrar?

– Jag har tampats med frågor om skrivandet och hur mycket plats det ska få ta i ens liv. Jag ville skriva om vad det är att vara kvinna och vilja skriva, att det finns någon sorts egoism i det som man inte alltid kan stå ut med.

En idé tog form. Fel form, skulle det visa sig. Men det visste Elin Cullhed inte då.

Elin Cullhed

FÖDD: 1983 i Uppsala.

BOR: Uppsala.

BAKGRUND: Har undervisat i skrivande på Wiks folkhögskola och arbetar i dag som huvudlärare på Skrivarakademin. Har arbetat som kulturjournalist och bland annat skrivit kulturkrönikor i Upsala Nya Tidning. Debuterade 2016 med kritikerrosade ungdomsromanen Gudarna.

UTGIVNING: Gudarna (2016), Eufori (2021).

År 2018 föddes Elins och Gunnars tredje barn. En tredje föräldraledighet. När Gunnar belönades med en lång stipendievistelse i Cognac beslutade de att resa dit med hela familjen; alla skulle vara tillsammans och både Elin och Gunnar skulle få tid att skriva. Elin beskriver tiden i Frankrike som »helt magisk på en massa sätt«, säger att de har några av sina allra finaste familjeminnen från Cognac. Skrivandet blev dock inte som hon hade tänkt sig.

För det första: det var ju hennes man som hade fått stipendiet och det visade sig att det ingick en hel del åtaganden för honom. Middagar. Möten. Litteraturfestivaler. Elin blev mamman-med-bebis-på-höften – och en femåring som skulle aktiveras och en åttaåring som skulle hemskolas.

För det andra: fransmännen delade inte riktigt Elins och Gunnars vision av hur ett jämställt föräldraskap kan se ut. Gunnar sågs som Författaren som tilldelats Stipendiet. Elin sågs som … mamman-med-bebis-på-höften som skulle ta hand om barnen och inte störa honom. »You stay home with the kids!«, uppmanades hon bestämt av en kvinna som jobbade på litteraturfestivalen.

För det tredje var det i Cognac som Elin för första gången visade sin man texterna om det förälskade författarparet.

– Det där kan Gunnar och jag skratta åt när vi tänker på det nu men … okej, jag trodde verkligen på det jag skrivit, och visade det för honom. Sedan tassade jag liksom runt i rummet och försökte uppfatta vibrationerna. Och jag fattade snabbt att han kände, du vet: »Men vad är det du har skrivit?« Att han inte tyckte att det höll må … Nä, vänta nu.

Hon lyssnar mot dörren.

– Nu kommer de hem. 

Elin vänder sig bakåt, ropar:

– Hörni, jag pratar fortfarande. Så att ni inte stör.

Vänder sig tillbaka:

– Hur som helst har ju jag känt så en massa gånger när jag läst hans texter också, det är ju så ibland, och det gör så ont! Det är alltid utsatt när man visar texter för den som står en närmast, men det här var inte rätt tillfälle. Det blev extra jobbigt.

Bakom Elins rygg öppnas dörren. En åttaårig flicka sticker in huvudet.

– När är du färdig?

– Hej Eva, jag är snart klar. 

– Men när?

– Om en liten stund. Du kan ju pyssla i ditt rum, med julklappar?

Eva skakar på huvudet, slinker in i rummet och stänger dörren bakom sig. Hon går fram till Elin och lägger försiktigt huvudet mot hennes axel.

BEGYNNELSE. Under de ­första månadernas skrivande brukade Elin Cullhed gå till Centralbadet i Uppsala för att varva ned efter skrivpassen.

Efter sex veckor i Frankrike kom familjen hem till ett iskallt Sverige. De hade råddat in i det sista med flighter, amning, hemskolning – lite grann missbedömt arbetsinsatsen som krävdes för ett utlandsäventyr med plikter och barn och hopp om skrivtid. Så fort de kom hem till huset till Uppsala föll en dov trötthet ner över Elin. Hon hade känt sig orkeslös länge, nu tycktes hennes krafter helt slut.

Vilka är tecknen? Hur vet man var det börjar? Först känner man sig diffust trött. Man skriver en uppdatering på Facebook: »Om alla kvinnor som bränner ut sig för att deras partners INTE gör det kunde gå ihop i en gemensam hashtag så vore det mycket intressant. Är tyvärr för utbränd för att komma på nån.«

Man går på en promenad och orkar plötsligt inte ta sig hem, måste ringa någon och be om skjuts.

Man sover inte på nätterna. Ligger vaken och snurrar runt i lakanen, springer fram och tillbaka mellan ropande barn; den obarmhärtiga tröttheten efter ännu en sömnlös natt.

Man försöker rycka upp sig men det är svårt och man känner helt akut att man inte pallar att ens man ska åka Vasaloppet, för ens krafter är slut och att vara själv med tre barn är bara för mycket; man blir rasande svartsjuk när hans kompis kommer och hämtar honom för ännu en kväll i skidspåren. Han längtar efter frihet, att få göra något bara för sin egen skull – men man orkar inte och ingen fattar det (ännu). 

Överhuvudtaget: omgivningens oförmåga att förstå. (Elin: »Det är svårt att sätta gränser när man är svag, man får någon sorts bevisbörda, man ska övertyga den andre om att man inte klarar det längre och om han inte förstår då, blir det jättetufft.«)

Man gruvar sig inför att gå tillbaka till folkhögskolejobbet efter föräldraledigheten. (Vårdcentralsläkaren: »Allt blir nog bättre bara du börjar jobba.«)

Sedan tar man stryk av konflikterna med ledningen på folkhögskoleutbildningen (som snart kommer att läggas ned). 

Och så de förbannade texterna som man klamrar sig fast vid utan att lyckas göra någonting vettigt av dem. 

Och varför tycks Sylvia Plath hela tiden dyka upp i dem?

EGET RUM? »Det finns en existentiell dimension runt föräldraskap – som inte direkt förändrats över tid, tror jag – i att den som är mamma ska vara hundra procent tillgänglig. Barn vill alltid ha access till mamman.«

Snabblektion i Sylvia Plath. Amerikansk författare, född 1932. Lovande student. Skriver poesi men plågas av depressioner. Gifter sig 1956 med brittiske poeten Ted Hughes. Flyttar till Devon, köper ett gods, skriver, odlar tulpaner och föder två barn. Passionerat men stormigt äktenskap. Lämnas av Ted för en annan kvinna när minsta barnet är sex månader (Elins kommentar: » Vem fan gör så? Det borde inte vara tillåtet!«). Försöker skapa sig ett nytt liv i London med barnflicka, intellektuellt umgänge och skrivande, men tvingas som ensamstående mamma brottas med sjukdomar, ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa. En februaridag 1963, tre veckor efter att hennes roman Glaskupan givits ut under pseudonym, lämnar 30-åriga Sylvia ett meddelande till grannen om att kontakta läkare, ställer in mjölk och kakor till de sovande barnen, tejpar igen dörren till deras rum och tar sitt liv genom att gasa ihjäl sig med ugnen. Barnen är ett respektive tre år gamla.

Så har berättelsen om Sylvia Plaths liv ofta komprimerats. Elin Cullhed sörjer att ett fantastiskt författarskap kvävdes i sin linda, men nästan ännu mer att eftermälet kommit att handla så mycket om Sylvias depressioner och död. Hon talar hellre om Plaths livskraft. Temperamentet, skrivandet, drivet.

– Alltså, Sylvia Plath drev på sig själv något helt infernaliskt och det syns i hennes språk. Jag blir så fascinerad över att hon som kvinna på 1950-talet uttryckte så starka känslor. Högfärd! Indignation! Vrede! Hon hade ett enormt känsloregister. Som författare var hon både målmedveten och oerhört begåvad.

Elins fascination för Sylvia Plath började redan då hon 20 år gammal besökte England med sin familj och köpte ett exemplar av författarens nyutgivna dagböcker. Texterna fullkomligt golvade henne.

– Hennes dagböcker är så ohämmat uppblåsta och själviska, och samtidigt skrivna med ett otroligt vackert språk. De rymmer tankar om skrivandet, men hon är också besatt av, typ, Mannen. Hon tänker på män, mäter sig ständigt mot män, och i sina dagböcker beskriver hon hur avundsjuk hon är på männens frihet, deras handlingsutrymme.

I sin egen dagbok skrev Elin: 

»SYLVIA PLATH. 

En dubbelgångare, en idol, en kvinna.« 

Fascinationen är lika stark nästan 20 år senare. 

– Sylvia Plath krigade mot sin roll som kvinna och mamma, och i den kampen ser jag paralleller till mitt eget liv. Jag tycker att jag borde vara lika fri som en man, jag borde ha samma ork, samma förutsättningar, samma kroppsliga förutsättningar, men det har jag inte.

Dessutom det uppenbara: Sylvia var, och Elin är, gift med en författare. Elin säger att det är otroligt fint – att föra levande samtal om text, att bli förstådd och inspirerad – men att det också kan vara krävande.

– Ett författarskap är som att ha ett extra barn. Om ett barn skriker på natten måste man gå dit, och om man vaknar en natt och har en text i sitt huvud måste man gå och skriva ner den. När romanen pågår i ens huvud måste man vara lojal med den. Så är det i alla fall för mig. Det blir nästan ett liv extra som måste underhållas. Den kostnaden har jag tänkt mycket på, och den är större för kvinnor, tror jag. Mina vetenskapliga studier säger mig …

Hon skrattar till. Var ironisk.

– … alltså, mina ovetenskapliga studier, eller erfarenheten, säger mig att mina barn har andra krav på mig för att jag är deras mamma. Det är nästan som ett begär, att mamman alltid ska vara tillgänglig. Det blir så våldsamt och uppslitande för barnet om mamman inte är det. Så om jag skriver måste jag som mamma kompensera för det, och den kompensationsbördan blir tyngre än för en man. Till slut är det svårt att hitta något syre till sig själv, säger hon.

– Man är nästan beredd att strunta i sin frihet, för den kostar för mycket. Exakt de grejerna håller Sylvia Plath på med jättemycket. Hon vill vara praktisk och fungerande och den allra bästa mamman. Samtidigt vill hon bara skriva. Jag känner igen mig så oerhört i det. Jag önskar ibland att jag inte behövde punktera barnens lek med mitt skrivande, för när en mamma går iväg och gör någonting annat, då slutar barnen leka, då är de inte nöjda längre. Ibland känns det som att jag krigar mot mitt författarskap varje dag.

Elin skakar på huvudet. Känner sig orkeslös, låg. Har nyligen tagit författarporträtt inför lanseringen av sin bok och konstaterar torrt att hon »ser ut som ett spöke« på bilderna.

– Det syns att jag inte befinner mig på en bra plats. Jag vet faktiskt inte om jag orkar ta det här manuset i mål. Det finns stunder när jag tänker att jag skiter i alltihop.

Elin Cullheds råd till dig som vill skriva fiktivt om en verklig person

1 Sök det universella
»Jag relaterade starkt till Sylvia Plaths behov av att skriva, men det beror nog inte bara på att jag är författare: många kvinnor som läst Eufori verkar känna igen sig i en längtan efter frihet och att få ägna sig åt någonting kreativt, någonting eget. Alltså: Skriv inte bara om en person för att hon eller han intresserar dig, utan fundera över vad som är allmängiltigt och intressant för många.«

2 Gör noggrann research
»Om det är något jag har gjort, så är det grundlig research. Min man har tagit bilder av mig där jag ligger helt nergrottad i höga travar av Sylviaböcker. Den perioden var väldigt intensiv. Dessutom hade jag lite tur; ungefär samtidigt som jag började skriva om Sylvia upptäcktes ett antal brev ur brevväxlingen mellan Sylvia Plath och hennes vän och psykolog Ruth Beuscher, som bidrog med nya perspektiv.«

3 Ta inte för stor hänsyn
»Du kan känna dig rädd för alltifrån att såra efterlevande till att framställa den du skriver om i dålig dager. Men ska det bli litteratur kan du – precis som med ren fiktion – inte låta rädslan styra, i tron att det är att ta hänsyn. Varje text har sina verkliga förlagor, sådana funderingar finns alltid där när man skriver, men ska det bli litteratur kanske man ska känna kärlek och inlevelse i sitt motiv, snarare än rädsla och försiktighet.«

Låt känslan färga språket
»Den person du skriver om beskrivs inte bara genom vad du berättar om honom eller henne. Varje människa har också ett grundhumör, en grundton, och det kan bli effektivt och starkt att låta det grundhumöret färga din boks språk. Eufori är temperamentsfullt skriven, och jag tror inte att det hade gått att ha något annat språk för Sylvia Plath.«

Släpp sanningen
»Min redaktör sa flera gånger till mig under manusprocessen: ›Du måste hävda fiktionen, du kan inte följa Sylvia Plaths liv slaviskt.‹ Mycket av det som berättas i Eufori är påhittat, man kan säga att det är en sorts gestaltning av hennes liv, jag har gjort en egen tolkning av det. Men många av de händelser som skildras i boken är också verkliga och har ägt rum.«

Klipp till iskall januari 2019. Elin Cullhed har bestämt sig för att strunta i att det är ett vansinnesprojekt att skriva en roman om Sylvia Plath. Hon skiter i att hon är halvt utbränd och egentligen verkligen borde vila. Kanske känner hon ett uns av den envishet och det driv (den hybris?) som var Sylvias kännetecken.

Elins man har avslutat sitt uppdrag på Författarförbundet, (han känner sig som en gammal fackpamp som gått på tomgång), han är uppmuntrande och stöttande, han föreslår att Elin ska ha sina egna skrivdagar; det blir en ritual, en dag i veckan går hon till ett kafé och skriver, värdefulla tillfällen där någonting viktigt öppnar sig, där ett språk och en berättelse framträder och allt känns plötsligt spännande, lovande, och när hon skrivit klart för dagen går hon till Centralbadet i Uppsala och simmar 40 längder bröstsim i motionsbassängen med glasfönster ut mot Fyrisån, bortom den syns tornen på Uppsala domkyrka, rött tegel och koppartak, hon duschar varmt och efteråt ligger hon ner på den högsta laven i bastun och blundar, lugnar sig och någonting liksom stiger i henne, eller nej, det väller fram.

FANTASI. Eufori är skriven i jagform, inifrån Sylvia Plaths huvud. Elin beskriver det som att hon komprimerat händelser ur Sylvias Plaths liv och »hällt ned« i författarens sista år.

Här är hon, kvinna i ett av världens mest jämställda länder, med föräldraförsäkring och förskola och välfärd och socialt skyddsnät och ett jämförelsevis jämställt äktenskap, och det borde gå att skriva en bok utan att diagnosen utmattningssyndrom ska hänga som en droppande våt filt ovanför skallen på henne. Men det går inte, för det finns en hård existentiell kärna av något som hon ännu inte identifierat.

Och vintern går och blir vår och hon skriver, hon bär hem travar med böcker om Sylvia Plath; brev, dagböcker, prosa och poesi. Hon reser till Devon med hela familjen, på en semesterklädd researchresa. Cognac all over again och hyrbilen rasar ihop i en brant engelsk uppförsbacke.

Hon är rasande trött men skriver ändå. Om kvällarna hittar hon ofta sig själv uppslukad av »Det är Ted«-dokumentet utan att veta hur hon ens hamnade där, hennes familj får bara ta att hon försvunnit, ibland sitter hon på toaletten med dörren låst och laptopen i knät. Barnen rycker i handtaget men hon skriver ändå.

Hon skriver 508 sidor med ett du-tilltal men ändrar sig, det här ska bli en förstapersonsskildring:

Klockan var två när jag steg upp på farstutrappan, tung och väldig i min bergatrollslika uppenbarelse. Jag var hemma igen. Hemma i Ted Hughes och mitt rike. 

Och Friedas. Hon kom emot mig, hon tyngde sin lilla ettåriga kropp på min. Jag förekom henne och sa: mamma kan inte bära dig nu, du är för tung. Jag nästan sparkade iväg henne medan jag krånglade av mig kappan, behöll ylletröjan på.

Till min stora förvåning upptäckte jag att Ted satt och skrev, i min studio. 

Han hade inte lagt märke till mig än, men nu reste han sig från stolen framför skrivmaskinen och lufsade ner för trappan. 

»Skriver du?« frågade jag. Han såg påkommen ut. Jag hade mitt förbluffade leende, det som skjuter ut så hårt.

»Jag skrev några rader, ja«, bekände han. »De vill att jag lämnar in mer material på BBC.«

Den långe, kraftige mannen. Brunt hår, avlång i ansiktet, skarp näsa. Det var kallt i vårt hus, iskallt uppe och nere, vi måste elda. Det var fel att ha suttit och skrivit medan jag var ute i friheten, det var JAG som skulle ha varit fri det här ögonblicket, fri i centrum på cykel. Och ändå … ? Ändå hade han skrivit? 

»Hur lyckas du?« frågade jag och böjde mig ner mot dottern, snöt hennes näsa. »Så fort jag gör något annat i en sekund kommer hon och sliter och drar i mig.«

Ted ryckte på axlarna.

»Som sagt, jag skulle bara skriva en rad.«

 

Sylvias och Teds maktkamper om skrivandet blir allt ilsknare. I Elins bok försöker två författaregon uppnå rättvisa genom att kräva skrivtid av varandra:

Då var det väl inga konstigheter att mamma Sylvia lösgjorde sig från frukosten, nästan gick upp i rök och blev pulver inför familjen när hon sa:

»Nu ska jag skriva. Du får plocka undan – dopkläderna ligger bredvid sängen, se till att borsta Friedas hår.«

Det hängde kvar en djup tystnad i köket från mina ord. Ted tuggade sin frukost som djurfoder och jag visste att jag redan hade missat de viktigaste morgontimmarna vi alltid slogs om – han fiska, eller jag skriva – men nu kunde jag inte ansvara för Teds känslor längre. Nu måste jag bara gå. 

Gå, med den knasiga känslan av att ha bestulit min familj på frid och vanlighet genom detta driv i mig: att gå upp i rök, att bli luft, lätta från golvet och bli ande och text och inte längre Mor.

Andas ut på skrivbordsstolen, sänk axlarna, övertyga dig själv om att du inte begår ett brott.

 

Den 16 februari 2021 ska Elin och jag träffas. Sedan ett halvår arbetar hon som lärare på Skrivarakademin i Stockholm och har gjort plats för mig under en långlunch. Jag har läst ut den bok som nu heter Eufori, känner mig drabbad av läsupplevelsen och har ett block med frågor som blivit fler och fler på tåget från Göteborg. Två timmar före vår planerade lunch messar Elin att hon inte mår bra, att hon inte orkar ses utan behöver åka tillbaka hem: »Jag är så hemskt ledsen men det finns inget annat att välja på.« Hon skriver att hon finns i Uppsala, att vi kanske kan ses där.

Jag kliver av tåget i Uppsala nästa morgon med samvetskval över att jag drar ut henne i kylan trots att hon inte mår bra. Orkar hon prata?

Elin möter mig i vänthallen. Hon vill, och orkar, prata. I rulltrappan står vi fyra coronasteg ifrån varandra och försöker nå varandra genom stationsbruset: de förinspelade utropen om avgångar och ankomster, porslinsslamret från kaféerna, fläktarna som vrålar ovanför de automatiska skjutdörrarna i glas. Elin bär en mönsterstickad ulltröja och har en liten fyrkantig handväska i skinn, där telefonen då och då plingar fram meddelanden från förlaget och hennes agent. Det är två veckor kvar till utgivningen och de hundra inledande sidorna har översatts för insäljning utomlands. Elin har precis fått boken från tryckeriet, säger att det var skönt att få hålla den i handen, se hur fin den är.

Hon har jobbat som en dåre. Förbjöds i sista stund att citera Sylvia Plath och fick skriva om. Nu lånar hon min manushög och bläddrar fram till sidan 94, hennes »kontrollsida«. Hon läser mumlande:

– … »jag behövde bli placerad vid livet med bestick och pioner, stekta ägg och nybakt bröd«, står det i din.

Hon citerar slutversionen:

– … »behövde möta livet med smutstvätt och äppelblom, disk och makaroner«. Så blev det till slut.

Hon ler lite, skakar på huvudet. Har egentligen inte fått vila någonstans i hela skrivprocessen, tror att utmattningen kanske är värre nu än senast vi pratade.

Det är två veckor kvar till utgivning och just nu funderar hon mycket över hur läsarna ska uppfatta det hon skrivit. Eufori är en oregerlig och kraftfull jagberättelse om Sylvia Plaths sista år i livet, en skildring av en människa som faller handlöst. Hur kommer den att tas emot? Kommer någon att tycka att hon tagit sig för stora litterära friheter?

– Jag vet ju att jag har skrivit med en enorm kärlek. Min lojalitet är hela tiden hos Sylvia Plath. Och jag tror på litteraturen, alltså, jag tror på litteraturen! Att den har möjlighet att ge röst åt människor som har levt. Att böcker kan överbrygga skräcken och närma sig stora, svåra frågor. Som hur det var under Sylvia Plaths sista tid. Det är minerad mark, förstås. Samtidigt: vad hade det här verket varit om jag inte hade närmat mig de svåra frågorna? 

Hon svarar på sin egen fråga.

– Det hade inte blivit någonting! Jag kunde inte skriva det här och sträva efter att vara jättesnäll mot Sylvia och människorna omkring henne, jag kunde inte inte påstå att Sylvia hade känslor av megalomani eller vrede eller sorg eller smärta. Alltså, det går inte att göra det halfways. Ska jag göra det, ja då måste jag göra det. För att jag tror på litteraturen.

Hon säger att förfrågningar har börjat komma. Intervjuer, poddinspelningar, digitala livesändningar. Roligt, förstås, men svårt. Orkar hon? Kan hon med att tacka nej? Hon säger att hon har svårt för att inte vara perfekt.

– Det är typ som en sjuka. Jag kan inte delegera eller tänka att det där fixar någon annan. Jag måste hitta ett sätt att vända detta. Men hur? Jag måste typ … lära om?

Vissa menar att man ska öva på att vara lite dålig ibland.

– När du säger det måste jag bara berätta: någon gång i en sådan där sårbar tid i småbarnslivet gick min man och jag till en familjeterapeut som bara: »Jamen har ni hört talas om det här good enough?« Det har blivit som ett skämt i vår familj, att någon av oss säger »good enough«, med hennes röst. Och visst, så är det ju, men när man håller på med en bok går det inte att lägga sig på en nivå som är: »Jag skriver en halvbra bok.« Det måste vara en bok som en förläggare vill ge ut, det är hela grejen.

Då får man vara good enough på andra grejer.

– Exakt!

Man får vara lite ful, då. Eller inte träna så mycket. 

– Jamen, ja, tack.

Hon sätter ner kaffekoppen och nickar.

– Men det är så svårt att acceptera. Att jag skulle vara den här egoistiska och typ otvättade konstnären … som inte har tömt kattlådan! Jag vill skriva, men det finns ingen chans att jag skulle kunna försörja mig på författarskapet, det finns inte. Jag önskar ibland att jag fick vara en sval kostymchef i Stockholm city, du vet, som bara kan prestera.

Men de har ju städerskor!

– Jag vet, jag vet, jag vet. Jag måste ju vara den som jag är, och vara snäll mot mig själv. Det sitter långt in som kvinna, man är så socialiserad in i att vara till lags och finnas till för andra. Hela idén om konstnärskapet går helt emot hur jag som kvinna är fostrad av samhället. Då blir det en större sak för mig att vara författare.

Fäder däremot, tror Elin, har lättare att ägna sig åt ett egocentrerat högpresterande, inte minst för att de så ofta inte tycks stå ut med att vara »sitt eget lilla skitiga jag« under småbarnsåren utan istället tar nya uppdrag, nya jobb, söker nya utmaningar. Clashen, menar hon, uppstår när en kvinna också vill göra saker för sin egen skull. Då håller det sällan; alltihop bygger på att någon arbetar deltid och drar det tyngsta (och obetalda) lasset hemma. Det där som en kvinna nästan alltid gör, och nästan aldrig får kredd för.

– Jag ser strukturen och jag är så förbannad på den, men jag måste börja med att acceptera att den finns.

– Jag hoppas väl att jag ska kunna skapa en skrivprocess som är mer lugn och tillbakalutad, att nästa bok inte ska behöva skrivas på det här sättet, för det är så oändligt mycket energi som måste packas in i de där sidorna om det ska bli drivet och frenetiskt. Man lär sig ju faktiskt av varje text.

Låt säga att din skrivprocess alltid skulle vara så här krävande – vill du ändå vara författare?

– Ja, det måste jag väl … ? Skrivandet är mitt sätt att leva. Jag kan inte vara jag utan att ha saker jag vill förstå, utforska och formulera mig om. Jag måste bara hitta förmågan att ha ett seriöst författarskap, plus ett yrkesliv och ett föräldraskap, utan att slita ut mig.

Hon ursäktar sig. Säger att huvudet är tomt efter en timmes intervju, att hon kanske inte är så skarp som hon hade velat vara i de här frågorna. Vi tar farväl, hon försvinner bort på parkeringsplatsen.

Det blir en ny vårvinter. Fortfarande kallt, men ljusare. Och det syns försiktiga tecken på att Eufori är en bok som det kommer att talas om. Bokbloggare och journalister skriver om sina förväntningar på den: Sandra Beijer låter Eufori toppa listan över boknyheter hon ser fram emot och på Elles »heta lista« för 2021 nämns den som ett måste. BTJ, som förhandsrecenserar för bibliotekens inköp, sätter högsta betyg och beskriver boken som »psykologiskt brutal» och »strålande«. SVT:s Babel bokar in Elin.

När jag ringer Elin på Internationella kvinnodagen den 8 mars har det hunnit gå en vecka sedan boken släpptes. Hon står och gräver i garderoben hemma i Uppsala inför den livesända Instagramgalan Årets Selma, svär lite över att alla andra verkar vara så finklädda men säger att det ska bli fint att få tala om boken. Hon har börjat simma igen, berättar hon. Häromdagen tog hon med sig Glaskupan till Centralbadet, satt där en stund i klordoften och lugnet och bläddrade.

UPPMÄRKSAMMAD. Den 21 mars medverkade Elin Cullhed i SVT:s Babel, och läste bland annat högt ur sina dagboksanteckningar från den tid då hon först upptäckte Sylvia Plath.

Någonting har skiftat i Elins röstläge. En ny energi. Hon har gett sig fan på att – trots att hon är skör – faktiskt göra intervjuer, stå på scen, tala om sin bok.

– Sylvia gjorde ju aldrig det. Hon vågade inte stå för sitt skrivande och författarskap. Jag menar, hon gav ut Glaskupan under pseudonym och dog tre veckor efter att den kom ut. Hon fick aldrig någon kredd för sitt skrivande. Jag tänker att jag vill ta vara på det här, vara glad, för det är en väldigt speciell upplevelse att få ge ut en bok.

Hon berättar att Eufori sålts till fem länder. Att hon pratar med agenten varje dag, att de utländska förläggarna kommit med så oerhört fin respons. 

– Det känns faktiskt otroligt. Och jag har fått så mycket läsarreaktioner, jag känner mig nästan lite chockerad över att texten träffar dem så djupt. Jag har hört lovord från alltifrån vänner som skriver smal litteratur till typ Happy Jankell som skrev till mig att hon var helt besatt av boken. 

Elin berättar att hon fått siffror från förlaget. Hon hade trott att en smal litterär bok om en sedan länge bortgången författare inte skulle sälja mer än 3 000 exemplar. Någonsin. Nu visar det sig att Eufori sålt över 1 800 exemplar på en vecka.

Hon drar efter andan.

– Den här boken verkar verkligen nå fram till folk. Och det får mig faktiskt att känna … att jag kan förlåta mig själv för att jag gått igenom allt det här. Jag har liksom klandrat mig själv; varför behöver jag skriva detta? Nu kan jag känna att det har varit värt det.

 

Dagen därpå messar hon två ord: »Ur Glaskupan«. Och så två avfotograferade sidor ur Sylvia Plaths roman. Jag läser: »Det måste finnas en hel del ting som ett varmt bad inte kan bota, men jag vet inte många. Så snart jag är ledsen för att jag ska dö, eller så nervös att jag inte kan sova, eller kär i någon som jag inte ska träffa på en vecka, ger jag bara efter till en viss gräns och sedan säger jag: ›Jag går och tar ett varmt bad‹.«

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2021 (09 april 2021) och är skriven av .