En höstdag 1915 lämnade någon en korg på trappan utanför Allmänna Barnhuset på Norrtullsgatan i Stockholm. I korgen låg ett spädbarn, en liten pojke, bara några veckor gammal, och ett dopbevis från Kristianstads Heliga Trefaldighets församling.
Reglerna på barnhuset sa att modern kunde slippa betala underhållet för det inskrivna barnet förutsatt att hon bodde kvar i åtta månader, arbetade och ammade både sitt eget och ytterligare ett barn. Men när personalen skrev in pojken i korgen kunde de bara notera »moder okänd«.
Tanken med Allmänna Barnhuset var att barnen skulle placeras hos fosterfamiljer. Ändå fick många av dem växa upp i huset på Norrtullsgatan. När de ansågs vuxna fick de 75 kronor i näven, en klapp på axeln och ett »nu får du klara dig själv«.
Det blev ofta ett hårt liv.
Men pojken i korgen hade tur.
Ett år efter att han hade lämnats på trappan på Norrtullsgatan, satte sig en barnsköterska med pojken på ett tåg till Vilhelmina. En lång färd väntade. Sista milen åkte de med häst och vagn. Resans mål var en bondgård utanför den lilla byn Skansholm i Västerbottens inland, vid den djupa och kalla Malgomajsjön. På gården fanns gubben Ridzén. Genom livet skulle pojken bara kalla honom »Gubben«, han var hård och ordkarg, men det var ju ofta män på den tiden. Det gjorde inte heller så mycket, för på gården fanns också familjen Ridzéns åtta barn, som skulle komma att bli Bertils fostersyskon. Och där fanns mamman. Kajsa Erika.
När Bertil Ridzén många år senare låg för döden i sitt lilla tegelhus, det sista längs vägen i den jämtländska byn Hegled, ville ett av hans barnbarn intervjua honom. När de kom till Kajsa Erika började Bertil gråta. »Hon blev min tryggaste plats«, sade han. »Kajsa Erika har lärt mig allt viktigt i livet.«
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
