Från delar till helhet

Saknar du en plan för din roman? ­Ingen fara. ­Genom att låta lust och ingivelse ­driva ditt skrivande kan du nå fram till något mer intressant, och mer sant. Här lär författaren och skrivkursledaren ­Flora Wiström dig hur du skriver intuitivt – och hur du sedan skapar en helhet av delarna.

Jag vill bli överraskad under tiden jag skriver. Jag vill, så länge som möjligt, vara öppen för att min historia kan ta nya vägar. Då fungerar det inte att planera så mycket på förhand. Berättelsen får avgöra längden och genren, jag vill inte tvinga den någonstans.

Metoden är intuitiv: många spridda scener skrivs fram utifrån känsla, för att senare läggas i en viss ordning och bilda en helhet. Nåja, en hel del stryks också.

Tänk dig ett husbygge: att skriva synopsis och planera sin roman på förhand kan jämföras med att bygga ett hus utifrån tydliga ritningar. På samma sätt kan det här mer intuitiva arbetssättet jämföras med att bygga en koja, ett Nimis, ett projekt som får förändras under arbetets gång.

Som person har jag ett stort kontrollbehov, är en vän av ordning. Men någon särskilt intressant roman blir det nog inte av ordning, i alla fall inte om ordningen kommer för tidigt och hämmar processen. Det är som att börja diska tallrikarna medan middags-gästerna böjer sig över grytan för att förse sig själva med en andra portion.

Min författakollega Kayo Mpoyi beskriver sin process på ett sätt som jag känner igen mig i: »Jag spottar fram idéer på känsla och försöker identifiera strukturen därefter. Både intuition och planering krävs, men under olika faser i processen.«

»Vad kallar du den metoden?« frågar jag.

Annons

»Det vet jag inte«, säger Kayo. »Den har inget namn.«

Klart att det inte finns ett namn. Det finns lika många processer som det finns böcker.

Men så minns jag en skrivkurs jag gick hos Monika Fagerholm. Det här pusslandet med spridda scener som jag ägnade mig åt kallade hon »mosaik-metoden«.

Det är ett bra och mycket tydligt begrepp.

Scen efter scen skrivs fram utifrån känsla, intuition, infall.

Senare ska vi börja rikta berättelsen åt ett visst håll. Oj, vad vi ska rikta texten.

Men det är senare. Inte nu.

Börja ur ren och skär lust

Annons

När jag började skriva Hålla andan visste jag bara tre saker: att den skulle utspela sig inom väggarna på en simhall, att huvudpersonerna skulle vara systrar och att en av dem skulle försvinna. Allt annat var ovisst, men utifrån dessa tre para-metrar var jag fri att leka fram vilka scener som helst. Jag gick på lust.

Alldeles i början av skrivprocessen var jag på solsemester med min vän i skrivandet, Yrsa Keysendal. Hon sov med en vitlöksklyfta i örat för att bli kvitt sin öroninflammation. Jag började skriva en scen där huvudpersonerna, en syskon-skara, är vid havet. Mina är ett öronbarn och sitter på land medan hennes syskon kastar upp fynd på klipphällen: en grön glasbit, en uppsvälld tampong, en alldeles rund sten. Storasyster Daria kan dyka djupast och simma längst.

Ur den scenen kunde jag sedan utröna något viktigt: maktbalansen mellan syskonen och faktiskt också deras relation till simning.

I början handlar det mycket om att lära känna sina roman-figurer, komma underfund med vilken värld de rör sig i och vilka lagar som råder där.

Skriv scener, så många du kan, utan att fästa dig vid vilket syfte scenerna ska fylla. Börja precis där det känns mest angeläget. Kanske är det en bild som fastnat på näthinnan eller en händelse du inte kan släppa. Strunta i sådant som i stunden känns klurigt eller ovisst, det kommer att lösa sig senare. Nu ska du gå på lust och ingivelse. Och försök att inte övertänka i det här första skedet. Redigera ska du göra sen.

Leta fram glömda texter

I det här stadiet hör allt du har skrivit hemma i din roman. Rota fram de texter du har i datorn, i dina mobilanteckningar, i din dagbok … Studera dem och notera: Vilka likheter hittar du mellan texterna? Kan du hitta konflikter? Återkommande tematik?

När jag och Yrsa håller skrivkurser kan vi se ett tydligt mönster bland våra deltagare: Många delar upp sitt skrivande i »riktig text« (ofta det som ligger i Worddokumenten) och »annan text« (ofta det som finns i till exempel dagboksanteckningar).

Det förstnämnda har ett värde, men det andra är väl bara … blaj?

Nehej då. Det där som skrivits i affekt eller rakt upp och ner, utan en tanke på att det skulle kunna bli publicerat, kan innehålla något väldigt viktigt: en direkthet, en laddning. Någonting som inte är själv-medvetet.

När jag arbetade med Hålla andan åkte jag till Lissabon för att skriva. Redan den andra dagen tog sig staden in i texten. Det var inte tänkt så, men det kändes plötsligt självklart. Varje dag hade jag med mig en liten anteckningsbok som jag skrev dagbok i. På kvällarna förde jag över texterna till mitt romandokument, och i överföringen anpassade jag dem efter den fiktiva berättelsen.

Så, fram med allt du har. Och oroa dig inte för att vissa texter är för privata. Du kan sopa igen spåren senare.

Scener snarare än ­kapitel

När jag började skriva min debutroman Stanna hade jag Gunnar Ardelius ungdomsromaner som ett slags språngbräda. Hans romaner med sina korta scener gjorde romanskrivandet görbart för mig. Jag slog upp sidorna och blev insläppt – både som läsare men faktiskt också som en möjlig författare.

Fortfarande skriver jag så, mina scener är sällan längre än två, tre sidor.

En del scener hittar sina platser direkt, eftersom vissa händelser har en självklar följd. Men ofta vet jag inte alls var i kronologin de ska placeras. De är ofärdiga långt in i processen och jag tajtar till dem först när jag vet i vilken ordning de ska landa. Länge gapar alltså berättelsen av hål. Dessa fyller jag igen efterhand, en scen – en mosaikbit – i taget.

Jag tänker på fragmenten i mina romaner som filmscener. Jag kan klippa hårt mellan dem. Vissa får ta längre tid på sig, andra är korta som blinkningar. Men de ska alla vara kärnfulla och det ska rymmas mycket i mellanrummen. Varje scen ska innehålla någon form av vändpunkt som antingen ändrar berättelsens förlopp eller romanfigurernas (eller läsarens) sinnesstämning. Eller tillföra ny information som driver läsaren att vända blad.

Bejaka infallen

Jag brukar tänka att man, medan man skriver, har olika dörrar i sitt huvud som leder till inre rum, nya idéer. Om man har en förut-bestämd bild av vad som ska hända i en scen – det vill säga håller dörrarna stängda – kan scenen bli stum och upplevas konstruerad. Om man i stället tänker sig att man öppnar alla dörrar på vid gavel och släpper in alla idéer som kommer fram, tror jag att man kan skriva sig in i rum som är mycket mer spännande. Det är detta som kallas intuitivt skrivande, eller flödesskrivande.

Man kan jämföra med improvisationsteater där man hela tiden måste vara inlyssnande och följa med i de andra skådespelarnas infall. Man följer associationerna, och man måste bejaka. Bejaka, bejaka, bejaka.

Rätt vad det är har du hamnat i ett viktigt minne, eller förstått något om dina romanfigurer som är avgörande för texten.

Du skriver ingenting i onödan – du skriver dig alltid in i någonting annat. Det du -skriver på fredagen hade du antagligen inte kunnat skriva utan det du skrev på måndagen, tisdagen, onsdagen eller torsdagen.

Så öppna de där dörrarna i huvudet, låt det bli korsdrag.

Stuva om ­ordningen

Nu har du skrivit utifrån känsla ett tag. Kanske har du kommit upp i 40 000 ord, vilket vi kan säga är en halv roman (eller en kortroman). Det är dags att gå igenom materialet.

Om du använder Scrivener (ett mycket behjälpligt text-redigeringsprogram) kan du markera de olika scenerna med olika ikoner (till Hålla andan använde jag exempelvis ögonsymbolen för tillbakablickar) för att få överblick. Du kan givetvis också skriva ut ditt manus och ta fram post it-lapparna. Vid det här laget har du lärt dig mycket om din textvärld och bör kunna se vilka drivkrafter romanfigurerna har, vilka hemligheter de bär på och vilka konflikter de står inför.

Vad handlar din bok om, egentligen? Först nu är det dags att skissa på ett synopsis, eller rita upp dina dramaturgiska bågar!

En fördel med att skriva spridda scener är att du kan testa att stuva om ordningen. Ska tillbakablickarna pytsas ut med jämna mellanrum eller presenteras i ett enda sjok som en backstory? Ska du göra en cirkelkomposition där du börjar med slutscenen för att bygga upp spänning, och sedan hoppar tillbaka i tiden och låter hela handlingen röra sig mot den punkten?

Kasta om, läs, utvärdera.

Det är också i det här läget som du ska plocka fram Den Stora Strykpennan. Det är nödvändigt att göra sig av med spretiga scener, texten vinner på det. Och kom ihåg att du alltid vill textens bästa.

Kanske ryker mycket text nu. Förmodligen. Det är scener som drar åt fel håll, släpper in en helt ny romanfigur eller gör stilbrott. Se det som en utrensning av garderoben när du gör dig av med plagg du har vuxit ur, eller plagg som tillhör en period då du fick för dig att byta stil. Lägg i en mapp att spara till senare och läs sedan igenom den nya, gallrade texten.

Vilka scener saknas? Gör en lista.

Här vill jag också kasta in en styrkekram. Att skriva en roman handlar till mångt och mycket om att härda ut när allt spretar. Och faktiskt: att lita på processen. Mycket lägger sig på plats under skrivandets gång. Arbetet med mina böcker har tagit ungefär 2,5 år per manus, varav de första två åren är kaosartade.

Framåt, framåt

Nu har du tagit några avgörande beslut för din berättelse. Grattis! Kantbitarna på pusslet är lagda och du kan börja arbeta mer systematiskt med texten.

I den här fasen kan du göra ett nytt dokument, till exempel i Scrivener. Bara det som hör hemma i din textvärld 2.0 får vara med. Varje scen ska finnas där av en anledning och föra handlingen framåt, annars kommer berättelsen att stå och stampa och det vill vi inte.

Titta igenom listan på scener som saknas. Skriv dem.

Nya idéer välkomnas fortfarande. Men de får inte dra hela berättelsen åt ett nytt håll. Inte nu längre.

Hårt arbete krävs: Sätt tydliga, görbara mål. Läs texten högt för dig själv. Hitta din Yrsa, diskutera texten med henne.

Sittfläsk behövs också.

Det är i den här fasen som oordningen och ordningen, det intuitiva och det planerade, äntligen möts.

Du har skrivit något som kommer inifrån och ut, istället för tvärtom.

Flora Wiström är född 1994 och bor i Stockholm. Hon har skrivit romanerna Stanna (2016) och Hålla andan (2019), båda utgivna på Bonnier Carlsen. Hon driver sedan 2007 Florasblogg.se, och håller skrivkurser ihop med Yrsa Keysendal.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2020 (07 december 2020) och är skriven av .