Du har sagt att du, medan du sammanställde novellerna i Symptom, började känna dig för gammal för dem. Varför?
– Jag tycker att det känns som en 23-årings debutbok, snarare än en 27-årings. När jag började skriva ville jag bara sätta ord på saker som jag hade varit med om, och temat blev liksom ungdom. Dåligt sex och knark. Att desperat vilja åstadkomma någonting utan några som helst medel att göra det. En omognad inför hur världen fungerar.
– Jag började runt 2018, sedan låg manuset i en byrålåda i tre år innan jag plockade upp det igen. Det är fåfängt men då kände jag: »Det här är en bok som jag vill släppa innan jag är 30.«
Hur hittade du balansen mellan talspråkligt och poetiskt?
Rekommenderas för dig
Läs vidare
- Tove Alsterdal: »Hon levde kvar som min barndoms mörker«
- Karin Skoog: »Att berätta om människorna har varit det viktigaste för mig«
- Låt hjärtat vara med
- Houssin Vennberg Sninate: Sökandet leder ofta till handling
- Elinore Brandén: »När jag förlorade min bror insåg jag att jag behövde ge skrivandet en chans«








































