Intervju

»Ålarna själva har inte brytt sig så mycket om min bok«

För drygt ett år sedan skrev vi om Patrik Svensson och laget bakom hans debutbok Ålevangeliet. Då sa han: »Vill jag fortsätta att få bekräftelse, får jag fan se till att ­skriva en ny bok.« Vi undrar: Hur går det med ­det?

»Att skriva är att våga ta konflikter med sig själv«

Efter att under hela sin karriär skrivit tillsammans med andra har skådespelaren Rachel Mohlin nu valt en ensammare väg. I september debuterar hon med Dungen.

»Bli inte förlamad av alla möjligheter«

En liten pojke klättrar över en mur och försvinner. Så inleds Johan Theorins Skumtimmen, som också blev starten på hela hans författarskap för snart tio år sedan.

»Det finns en motor i tystnaden«

Jerker Virdborg skildrar två syskons flykt genom ett Sverige i krig, genom ett sommarlandskap som är vackert men samtidigt hotfullt. Framåtrörelsen skapar han genom »tigandets svåra konst«.

»Det handlar om att öva upp blicken«

För många känns miljöbeskrivningar svårt, som något som bara måste finnas där, och resultatet blir ofta platt och pliktskyldigt. Här är författaren som lyckades med motsatsen.

»Det krävs att ämnet är lite rått«

Dramatikern Dag Thelander har rimmat fram många ­pjäser och sångtexter. Med Innan nån dog bevisar han att också romaner kan skrivas på vers.

»Det var svårt, för jag kunde inte reglerna«

Trots hyllningskörerna valde Åsa Ericsdotter att lämna ett vinnande koncept för att prova en helt ny genre. Den orwellska hälsodystopin Epidemin blev ett experiment som gjorde henne friare som författare.

»Dialogen måste vara laddad«

Nyckeln till sina romanpersoner hittade Helan Thorfinn i deras sätt att tala.

»En novell är lite som att lägga patiens«

Oline Stigs noveller handlar om relationer, barndom och avgörande brytpunkter i livet. Stora berättelser som skulle kunna sträcka sig över hundratals sidor. Men som oftast ryms på ryms på mindre än trettio.

»Ett liv innehåller tusen berättelser«

Hälften av hans böcker ­handlar om sanna livsöden. Markus Lutteman ­berättar hur han skriver ­andra ­människors historier – med deras egna röster.

»Jag ­använder ­historien som ett slags rekvisita«

Mattias Hagberg använder historien för att få människor att se världen på ett nytt sätt. Han kallar det för omvänd sci-fi.

»Jag älskar lukten av en jävligt bra story«

Fredrik Sjöberg hittade en bortglömd tavla på auktion. Det blev startskottet till boken Mamma är galen och pappa är full, en vindlande skröna om konst, märkliga sammanträffanden och inte minst om författaren själv. Underrubriken är »En essä om slumpen«.

»Jag är redo för kritik, men jag är inte rädd«

Att göra bok om sitt, eller någon annans, liv kan vara ett högriskspel och för Ida Bäckmann var domen inte nådig. Augustpristagaren Sigrid Combüchen blev nyfiken och började gräva bortom okvädningsorden. Nu låter hon svensk litteraturhistorias mest bespottade person träda fram i helfigur.

»Jag fastnar för udda karaktärer«

I Martin Engbergs två senaste romaner är huvud­personerna missanpassade, misslyckade unga män. Den ena rör sig på landsbygden, den andra inom akademin. Båda har antihjältens skimmer.

»Jag fokuserade på en karaktär i taget«

Istället för att skriva en klassisk deckare valde Mattias Edvardsson ett ovanligt berättarperspektiv: tre skilda jag-berättelser.

»Jag hade hemskt gärna fortsatt med det här«

En allvarlig sjukdom har satt stopp för Karin Alvtegens författande. Men samarbetet med sonen Albin förlängde karriären med tre böcker – och gav mor och son en starkare relation än någonsin.

»Jag har alltid älskat digerdöden«

Elin Boardy tänkte att hon skulle skriva en historisk roman när hon väl var en etablerad författare. Det blev inte som hon tänkt sig.

»Jag har alltid längtat till fiktionen«

Hon har sålt en halv miljon böcker och har en sällsynt hög produktionstakt. Ändå säger Katarina Wennstam att hon kan gå en hel dag och bara fundera på en enstaka detalj. – Mina garderober ser ut som en Filippa K-affär, och det beror bara på att jag har flytt från skrivandet, säger hon.

»Jag jobbar gärna med små medel«

Ett ungt par i ett hus vid medelhavet, en tryckande värme, och en hotfull känsla av katastrof bakom den trygga fasaden. I sin roman De fördrivna bygger Negar Naseh upp spänning som går att skära med kniv. Helt utan action.

»Jag lärde mig att inte rygga för någonting«

Arne Dahl, eller Jan Arnald som han heter då han inte skriver deckare, är en av Sveriges mest etablerade kriminalromansförfattare. I slutet av april kommer hans tjugonde kriminalroman Friheten ut på Albert Bonniers förlag. Men vad läser han själv?

»Jag skrev i ett rasande tempo«

I ren vrede skrev skådespelare Evin Ahmad ner intryck från en resa från förorten till kulturens finrum. Först kom bilderna, sedan berättelsen, och resultatet blev en hyllad debutroman – En dag ska jag bygga ett slott av pengar.

»Jag tar bara deras själar«

Helene Tursten har sedan länge regerat på pocketlistorna med sina böcker om Irene Huss, den första kvinnliga snuten i den svenska deckarboomen. Skriva blev nyfiken på hur man skapar en säljande personlighet.

»Jag upplåter mig själv«

Alva Dahl ägnar dagarna åt att översätta böcker från engelska till svenska, och skriver samtidigt egna manus. För Skriva berättar hon om det som förenar de båda sysslorna: konsten att ­släppa kontrollen.

»Jag vill att historien ska välta rummet«

Kritikerna har varit skeptiska till Alex Schulmans plottwist i Överlevarna, hans första fiktiva roman. Själv vill han att vändningen ska skapa en chockvåg i läsaren.

»Jag vill ge en sann bild av hur det var«

Gabriella Håkansson har aldrig satt sin fot i London. Men snart har hon skrivit 2 500 sidor om staden.

»Jag vill oroa läsaren«

Överhängande hot, mysterier och hemligheter är några av spänningens grundkomponenter. Men det behöver inte handla om våldsam dramatik eller spektakulära brott för att bli en bladvändare. Hans Gunnarsson, aktuell med romanen All inclusive, har ända sedan sin debut gjort det helt vanliga svenska vardagslivet till sin spelplats.

»Jag ville isolera min huvudperson«

Hennes mål var en bok där läsarna INTE skulle identifiera sig med karaktärerna. Därför blev valet av berättarröst avgörande.

»Listan skapar en ­riktning framåt«

I Jenny Jägerfelds senaste roman för barn och unga försöker tolvåriga Sasha att hantera sin mammas självmord genom att inte bli som henne. Intrigen är ­upp­byggd kring en lista.

»På vilket sätt kan barnlitteratur förmedla livsglädje?«

I samband med Lennart Hellsings 95-årsdag ger Rabén&Sjögren ut en ny versbok, Skor, av författaren. Samtidigt kommer klassikerna Annabell Olsson och Ticke tack! i nyutgåvor, illustrerade av Lena Sjöberg.

»Skrivande är ett sätt att vara svag«

Det ska vara framgång, livsstil och något fyndigt om den nya boken. Men Karolina Ramqvist får inte ihop det. Författarrollen har i själva verket lite att göra med den som skriver. 

»Skrivandet ska vara som ett sätt att tänka«

En grandios baksmälla. Så skulle man kunna beskriva Tone Schunnessons hyllade debutroman Tripprapporter. Det är en smutsig, själv­upptagen och maniskt flödande resa in i ett psyke på gränsen till sammanbrott.

»Summan av alla valen blir boken«

Viktigast av allt: hon kan inte berätta hur du ska göra, men gärna om hur hon gör. Bodil Malmsten har nyligen kommit ut med en bok om konsten att skriva, men utger sig inte för att ha svaren på några frågor. Kanske just därför finns här så mycket att lära.

»Texten lät som en gammal farbror«

Enligt Augustprisjuryns vinnarmotivering är Svälten en »oavbrutet spännande och engagerande berättelse«. Magnus Västerbro förklarar hur dammiga arkiv kan ge liv åt en genre där fakta är allt och fabulerande förbjudet.

»Vi har snappat upp hur ett bra samtal kan utformas«

När ungdomsromanen Fula tjejer gavs ut åtföljdes den av en elva sidor lång handledning för lärare. Johanna Lindbäck, en av bokens författare, vill inspirera till samtal – om näthat, grupptryck och systerskap.

Ali Derwish: »Poesin blev ett sätt att bearbeta«

Författaren Ali lever med Saddam Hussein vid sin sida, en diktator som är lika mycket vålnad som faktisk person, lika fruktansvärd som mänsklig. Med absurd och våghalsig humor skrivs Saddam Hussein fram.

Amanda Svensson: »Jag är inte någon perfektionist«

Den sista fasen i ett bokprojekt är för många den mest ångestladdade. Amanda Svenssons nya roman ­Ett system så magnifikt att det bländar är längre och mer komplicerad än någon av hennes tidigare. Här berättar Amanda hur hon tar sig från kaos och självkritik till klarhet.

Amat Levin: »Det här är ett oändligt ämne«

Amat Levin har skrivit en bok om en hel ­kontinents historia under femtusen år. För ­Skriva förklarar han vad han valde att berätta om svarta människors historia – och varför.

Anders Möller: »Jag har fått arbeta med att hitta rätt balans«

Anders Möller skrev en tioårsmemoar om att flytta ut på landet. En personlig guide för landetdrömmare; lika delar essä och Pettsonbok för vuxna. För semestertorpare och hågade långpendlare – och för dem som leker med tanken på att bli självförsörjande.

Anders Roslund: »Ibland behöver man placera en karaktär på botten«

Han skriver om extrema liv och ­situationer. Ändå är hans romanpersoner ­trovärdiga och flerdimensionella. Anders Roslund berättar hur han når ner på djupet.

Andrev Walden: »En självutlämnande skribent är uttömlig«

Romandebuterande gräv där du står-skribenten Andrev Walden har sju plastpappor att berätta om – men befarar ändå att han snart kommer att få slut på stoff.

Atefeh Sebdani: »För första gången som vuxen har jag gråtit över mig själv«

Atefeh Sebdani har gjort sig ett namn på sociala medier och en karriär inom tech. Men hon har även ett mörkt förflutet. I debutboken berättar hon om flykten till Sverige, där hon växte upp i en sekt.

Att berätta sin historia

Allas liv är värda att skriva. Det kan få både dig själv och andra att se på din tillvaro med nya ögon, och är ett sätt att för en gångs skull ta kontroll över din egen berättelse. Det menar Merete Mazzarella, som nyligen skrivit en bok i ämnet.

Bretzer och Steineck: »Första halvåret satt vi bara och pratade«

Journalisten Ralph Bretzer och läkaren Isabelle Steineck är varandras motsatser, men delade författardrömmen. Deras första bok utspelar sig i gränsområdet Malmö/Köpenhamn, och i gränslandet mellan författarnas respektive världar: den journalistiska och den medicinska. När läkaren Zarha hittas död börjar hennes barndomsvän, tillika journalisten, Anders undersöka Zarhas sista tid i livet.

Caroline Säfstrand om lyckliga slut

Måste en bok sluta lyckligt för att läsaren ska lämnas med en må bra-känsla? Mer eller mindre, menar Caroline Säfstrand. Hur lyckligt ­beror på vilken feelgood man vill skriva.

Cecilia Vårhed: »Jag insåg att man inte behövde rita så realistiskt och ›fint‹«

Cecilia Vårhed debuterade nyligen med serieromanen Fattigt Skryt. Skriva har pratat med henne, och flera andra unga serietecknare, om varför serieformatet har blivit deras berättarmedium.

Charlotte Al-Khalili om regelbrott

Charlotte Al-Khalili ville skriva något nytt. Det resulterade i ­Malström, en kriminalroman med sexton olika perspektiv. Trots alla skrivråd hon bröt mot antogs manuset av Norstedts.

Christoffer Carlsson: »Varje roman söker sin rätta form«

Han har doktorerat i kriminologi och placerat de tre senaste böckerna i sin egen uppväxtmiljö. Men Christoffer Carlsson glänser inte med detalj­kunskap i sina kriminalromaner. Han vill bara ge sig själv och sin berättelse maximal frihet.

Daniel Sjölin om att begränsa sig

Hans nya roman Underskottet är en surrealistisk framtidsroman om Sollentuna, skriven helt utan bokstaven A. Daniel Sjölin berättar varför han vill bråka med språket.

David Lagercrantz: Hur gör man litteratur av någon annans liv?

David Sundin om flippade idéer

Succébarnboken Boken som inte ville bli läst är en bok som krånglar, luras och bråkar. ­Komikern David Sundin berättar hur han fick sin skruvade idé.

E P Uggla: »Man ska ge lagom med ledtrådar«

Skräck- och science fiction-författaren E P Uggla tycker att den mest läsvärda fantastiken skrivs med avstamp i verkligheten. När hon flyttade från ett litet specialförlag till Bonniers började hon tänka ännu mer på hur hon skulle få med sig läsaren från vardagen till en annan värld.

Edgar Corvera: »Det finns någonting tillfredsställande med att skriva om svåra saker«

I Vi utforskar vilsne Orlando sitt ursprung – uppväxten i en diktatur och familjen som blev kvar, pappan från El Salvador och mamman från Belarus. Samtidigt försöker han ­kombinera vardagen som singel­förälder med drömmen om att skriva. Edgar Corvera debuterar med en finstämd roman om kulturkrockar och separationer.

Eli Åhman Owetz om att leva sin genre

Att byta väg i livet och flytta till landet är typiskt feelgood. Just detta har Eli Åhman Owetz gjort. Är det livet som påverkat skrivandet – eller tvärtom?

Elias Ericson: »Seriemediets närhet till humor gör att mina berättelser inte blir för tunga«

Elias Ericson är serietecknare och barnboksförfattare, och använder inte sällan serieformatet för att sprida politiska budskap. Skriva har pratat med honom, och flera andra unga serietecknare, om varför serier har blivit deras sätt att berätta.

Ellen Greider: »Att skriva serier är mer som att regissera film«

Ellen Greider debuterade 24 år gammal med serieromanen Lunchbox. I dag både tecknar hon serier och skriver barnböcker. Hur skiljer sig de olika berättarformerna åt? Skriva har pratat med henne, och flera andra unga serietecknare, om varför serieformatet attraherar unga berättare.

Emelie Schepp: »Jag strävar efter att Jana Berzelius ska utvecklas«

I oktober kom Emelie Schepps sjätte bok i serien om den komplexa och kyliga åklagaren Jana Berzelius. Läsarna tycks inte tröttna – men hur vet man som författare när det är dags att sätta punkt?

Göran Greider om att skriva politiskt

Han skriver i vitt skilda genrer. Men nästan alla Göran Greiders ­texter bottnar i en längtan efter ett mer solidariskt samhälle – och en ­övertygelse om att vägen dit går åt vänster.

Gunnar Wetterberg: »Vad får folk att haja till?«

Han är folkkär expert i SVT:s Fråga Lund och ­brister ­gärna ut i miniföreläsningar i På spåret. När ­Gunnar ­Wetterberg blåser liv i torra fakta i sina böcker utgår han också från historier som han vet fångar en publik.

Han fångade subkulturen

Funderar du på att ge dig ut på okänt vatten? Henrik Bromanders roman Riv alla tempel är en thriller om anabola steroider, extrema manlighetsideal och en hängiven kroppsbyggares uppgång och fall. Själv hade han knappt satt sin fot på ett gym när han började.

Hur kan en annan författare ge skjuts åt det egna skrivandet?

Hur påverkade romanen ditt eget liv?

De senaste åren har flera författare gjort upp med sina föräldrar i bokform. Men vad händer sedan, när medierna tystnat, och livet ska återgå till det normala? Vi frågade Johanna Ekström, som för två år sedan gav ut den självbiografiska romanen Om man håller sig i solen, en skildring av hennes uppväxt med de kända föräldrarna, akademiledamoten och författaren Per Wästberg och författaren Margareta Ekström.

Idén som blev en bok: Anna Fredriksson

Idén som blev en bok: Jan Arnald/Arne Dahl

Idén som blev en bok: Per J Andersson

Ina Lagerwall: »Det blir som en ketchupeffekt«

Många funderar över den bästa metoden för att få ­tummen ur och börja skriva på riktigt. För Ina Lagerwall blev flödesskrivning vägen till romandebuten.

Irena Požar: »En bok som en del längtar efter att slå ned på«

2017 höjde tusentals kvinnor sina röster mot sexuellt våld. Först mötte de jubel men sedan kom ­backlashen. Journalisten Irena Požar skriver om det som hände när utpekade ­förövare anmälde sina offer, och visar på ­liknande mönster längs kvinno­rörelsens historia.

Iris Hautaniemi: »Jag har alltid tänkt i bilder snarare än i ord«

Iris Hautaniemi debuterade nyligen med serieromanen Ensam ung kvinna söker. Skriva har pratat med henne, och flera andra unga serietecknare, om varför unga berättare hellre tecknar serier än skriver romaner.

Jakob Wegelius: »Då gäller det att stå emot«

Jakob Wegelius skriver för vuxna barn, barnsliga vuxna och alla däremellan. För Skriva förklarar han varför man måste kunna strunta i stelbenta åldersindelningar.

Jan Guillou

I en exklusiv intervju talar Jan Guillou ut om oväntade känslor, vikten av rätt mängd alkohol under skrivprocessen och varför han och Liza Marklund är så bra på att ta kritik.

Jan Guillou lyfter fram kvinnorna

Den stenhårde reportern, den tvärsäkra debattören, den storsäljande författaren och den grabbiga jägaren. Det finns minst fyra nyanser av Jan Guillou som riskerar att skymma sikten i mötet med hans text eller person. Men med sin senaste bok lägger han kanske ännu en färg till paletten – har han skrivit en feministisk roman?

Jan Sandström: »Som debutant har det varit nyttigt att samarbeta med förlaget«

Jan Sandström har illustrerat både barnböcker och -tidningar. Nu står han för första gången även som författare. Trollkonstboken är den första delen i serien om Mira Kvast och Tom Hatt, som precis börjat på Hokus Trolldomsskola.

Johanna Frid om osynliga karaktärer

I hennes debutroman utspelar sig ett triangeldrama, där en av karaktärerna utgör en »osynlig« kraft. I Haralds mamma återkommer mönstret. Johanna Frid förklarar hur hon gör – och varför.

Jonas Brun: »Textens rörelse återger de minnen som försvinner«

När Jonas Brun skulle skriva om sin mammas ­demenssjukdom valde han att börja med slutet. För Skriva förklarar han hur baklängesberättandet skapar dramaturgiska effekter.

Karin Filén: »Jag skapade en kärnhandling med eviga frågor«

Det är sommarlovet 1986 och regnet är radioaktivt efter Tjernobylolyckan. Jobbiga Jessica med ett hål i hjärtat hämnas, Sandras pinsammaste urklipp från kvällstidningarna avslöjas, och så finns djuret som lurar inne i skogen … I Alla mina katastrofer kränger Sandra och hennes vänner fram på sina cyklar i väntan på att få börja i sin nya skola. Det är en varm och humoristisk skildring av finsk 1980-talsvardag.

Karin Wahlén om att vässa sitt varumärke

Karin Wahlén har jobbat med PR för både de största och de minsta förlagen. Nu ger hon ut boken All PR är bra PR. För Skriva berättar hon vad författaren själv kan göra.

Kerstin Bergman om deckarvågen

Hon är docent i litteraturvetenskap och livnär sig som frilansande deckarexpert. Kerstin Bergman förklarar varför den svenska ­deckarfloden aldrig kommer att sina.

Klas Ekman om att leva sig in i andra

Förr skrev han färgstarka kändisars livshistorier. Nu skriver Klas Ekman fiktion – men vill fortfarande använda perspektiv som skiljer sig från hans eget.

Lars Kepler om presens

Paret Lars Kepler hanterar sitt tempus med elegans, och sägs vara orsaken till att många andra deckarförfattare börjat skriva i nuet. Men vad vinner man på att skriva i presens?

Lena Andersson om människoskildringar

Ester Nilsson är en av samtidsromanens mest mänskliga karaktärer. Men vår före detta statsminister kallar Lena Anderssons beskrivning av fattiga för »oerhört föraktfull«. Hur går det ihop?

Lina Wolff om att skriva om utlandet

De svenska topplistorna domineras av böcker som utspelar sig i Sverige. Lina Wolff förklarar varför hennes hyllade böcker skildrar  Sydeuropa.

Linn Ullmann om att glömma och skapa

Att saker faller i glömska har tidigare skrämt Linn Ullmann. Nu har hon insett att disiga minnen kan gagna kreativiteten och skrivandet.

Lisa Fransson om att skriva på två språk

Lisa Fransson är uppvuxen i Sverige men arbetar i England. Hon har gett ut barnböckerna Älgpappan och Beckmörkret på ­svenska. Och i höst kommer hennes första roman – skriven på engelska.

Lisa Lindberg om boktitlar

Lätt att uttala och lätt att komma ihåg, men helst inte använd förut. Norstedts förläggare Lisa Lindberg vet vad en bok bör heta – och avslöjar vem som har sista ordet.

Marcus Berggren om gränslöshet

Komikern Marcus Berggren har skrivit ohämmat om sin uppväxt i Kungälv. För Skriva förklarar han hur han gör för att släppa alla spärrar.

Marie Lundström om inspiration

Radioprofilen Marie Lundström har ägnat decennier åt att gräva i andras författarskap. Gör det hennes eget romanskrivande enklare eller svårare?

Martin Nilsson: »Vi minns alltid en bra berättelse«

Måste man älska sina karaktärer?

Måste man älska sina karaktärer?

Merima Dizdarević: »Jag ville inte berätta allting rakt ut«

Merima Dizdarević använder sig av naturskildringar för att berätta om ett liv som sträcker sig från Jugoslavien till Malmö. Hon skriver om sig själv, om att vara kvinna, om migration och krig. Om sin familj och om alla platser de levt på som lämnat avtryck. Och framför allt: om havet.

Mikael Yvesand om tonträff

Han ville skriva en roman utan handling. Istället blev någonting annat väldigt viktigt för Mikael Yvesand: att hitta precis rätt språk.

Mimmi Jensen ­Gellerhed: »Ju mer man skriver, desto närmare kommer man sin egen stil«

Tess återvänder till byn hon växte upp i efter att barndomsvännen Minou gått bort. Så vänds det lilla samhället upp och ned, när alla som trodde att de kommit undan Tess terrorvälde är tillbaka i hennes våld. Mimmi Jensen Gellerhed målar ett detaljrikt porträtt av den svenska landsbygden, ur ett oväntat och inte sällan opålitligt perspektiv.

Niklas Natt och Dag: »Det var alldeles för mycket historia«

När debutboken 1793 refuserades gång på gång återvände Niklas Natt och Dag till skrivbordet tills han fann rätt balans mellan historiskt och läsarvänligt. För Skriva berättar han hur han gjorde, och hur hans nya svit skiljer sig från Bellman noir-trilogin.

Nils Lundkvist: »Jag har lyckats arbeta fram en grundkondis som skribent«

Nils Lundkvists debutbok började som en enda bild – av ett hus, en familj och en mystisk kub. Bilden blev en bokidé som blev idén till en hel romanserie, och Bonnier ­Carlsen har skrivit avtal på rubbet. Den yttersta vildmarkens historia. Kuben är en ­science fiction-berättelse om ­vänskap och motstånd, för barn i bokslukaråldern.

Nina De Geer om att aldrig ge upp

Refuseringar. Omskrivningar som inte leder till något. Förläggare som aldrig svarar. Flera gånger har Nina De Geer funderat på ge upp sin skrivdröm, men behovet av att skriva har alltid vunnit. Och till slut blev hon antagen.

Olivia Skoglund: »Just serieformatet är så tacksamt om man vill bidra till debatt«

Olivia Skoglund debuterade 26 år gammal med serieromanen Nästan i mål, och har i dag regelbundna uppdrag som serietecknare. Skriva har pratat med henne, och flera andra unga serietecknare, om varför serieformatet har blivit deras sätt att berätta.

Pär Säthil om knep för kreativa

Musikern Pär Säthil älskade att skapa, men hatade oron som kom på köpet. Så han blev psykolog och skrev boken Det lyckliga geniet, om hur man kan hantera skaparångesten.

Peter Englund om ­eviga värden

Varken Nobelpristagare eller deckardrottningar är immuna – de flesta författarskap slukas av glömskans hav. Peter Englund förklarar vad som krävs för att hålla sig flytande.

Petter Lidbeck om barndeckare

Juryn hyllade Petter Lidbecks gestaltning när han belönades med Crimetime Award för Årets barndeckare. Själv tycker han att ­»gestaltning« är svenska språkets fulaste ord.

Salad Hilowle: »Jag hoppas att de två världarna ska mötas«

Genom fotografier och en dagboks­liknande prosa berättar en ­mormor om att växa upp som nomad i ­Somalia och sedan göra Sverige till sitt hem. Hon skildrar familjen, flykten, kärleken och åldrandet. I ­Salad Hilowles debut Halima om de sina möts Umeå och Mogadishu.

Sandy Harry Ceesay: »Jag har fått lära mig att lita på min text«

Med ett poetiskt språk skildrar Sandy Harry Ceesay såren i en familj som gått igenom en svår förlust. I Kärlekens exil får vi följa hur ­syskonen Kamil och Peti ­hanterar ­relationen till den frånvända ­pappan, till mamman som saknas och till de gambiska rötterna.

Sara Gordan: »Närvaron håller ihop hela boken«

Efter tre litterära formexperiment bestämde sig Sara Gordan för att bli så konkret hon kunde. Hur gjorde hon för att ta sig till skrivandets absoluta nollpunkt?

Sara Lövestam om synopsis

Att skriva ett synopsis behöver inte innebära att man radar upp alla scener innan man börjar skriva själva manuset. Sara Lövestams synopsis lever och växer längs skrivprocessen.

Sara Stridsberg: »En dag kanske rösterna inom mig tystnar«

Sara Stridsberg, aktuell med novellsamlingen ­Hunter i Huskvarna, är känd för att ge var och en av sina karaktärer en särpräglad röst. Hur bär hon sig åt?

Simona Ahrnstedt: »Kärleksrelationen är motorn«

Hon är född i en »dysfunktionell« familj – och ­legitimerad psykolog. Allt hon kan om normala mellanmänskliga ­förhållanden har hon fått lära sig på egen hand, i vuxen ålder. Är det därför Simona Ahrnstedt är så besatt av relationer?

Skildrar våldet

Två pojkar sparkar en tredje till döds. När de är klara ligger en livlös kropp kvar vid strandkanten och långt fler liv har ödelagts. Med När hundarna kommer ville Jessica Schiefauer berätta om våld, slump och följdverkningar. Genom att beskriva intensiv upptrappning i stället för klimax lyckas hon berätta om när det värsta händer – utan klyschor.

Sofia Parland: »En större utforskning av vad sorg, våld och krig gör med en människa«

Sofia Rutbäck Eriksson om att skriva snabbt

Stina Wollter: »Jag kom roman­personen så nära att det blev personligt.«

Vilken bok önskar du att du hade skrivit, Stina Wollter?

Sveriges okrönta Romance-Drottning

Okunskapen om genren är stor i Sverige, tycker romanceförfattaren Simona Ahrnstedt. Själv var det i de romantiska berättelserna hon fann sitt skrivflöde. Men när det kommer till sexskildringarna tar det emot även för henne.

Ulrika Ewerman om att överarbeta

För författaren Ulrika Ewerman är det inte researchen som är jobbig. Svårast är att sätta stopp.

Varför är din berättelse så avskalad?

Märta Fohlin är aktuell med debutromanen Jag duger inte åt lycka, på Norstedts. Det är en roman om skrivande, om kärlek och rädslor. I romanen har författaren valt att utesluta såväl detaljer som kronologi till förmån för känslorna och upplevelserna.

Vilka paralleller kan du dra mellan din bok och mediebevakningen av kravallerna i Husby?