Intervju

Ina Lagerwall: »Det blir som en ketchupeffekt«

Många funderar över den bästa metoden för att få ­tummen ur och börja skriva på riktigt. För Ina Lagerwall blev flödesskrivning vägen till romandebuten.

»Jag upplåter mig själv«

Alva Dahl ägnar dagarna åt att översätta böcker från engelska till svenska, och skriver samtidigt egna manus. För Skriva berättar hon om det som förenar de båda sysslorna: konsten att ­släppa kontrollen.

»Jag hade hemskt gärna fortsatt med det här«

En allvarlig sjukdom har satt stopp för Karin Alvtegens författande. Men samarbetet med sonen Albin förlängde karriären med tre böcker – och gav mor och son en starkare relation än någonsin.

Amanda Svensson: »Jag är inte någon perfektionist«

Den sista fasen i ett bokprojekt är för många den mest ångestladdade. Amanda Svenssons nya roman ­Ett system så magnifikt att det bländar är längre och mer komplicerad än någon av hennes tidigare. Här berättar Amanda hur hon tar sig från kaos och självkritik till klarhet.

»Texten lät som en gammal farbror«

Enligt Augustprisjuryns vinnarmotivering är Svälten en »oavbrutet spännande och engagerande berättelse«. Magnus Västerbro förklarar hur dammiga arkiv kan ge liv åt en genre där fakta är allt och fabulerande förbjudet.

»Jag älskar lukten av en jävligt bra story«

Fredrik Sjöberg hittade en bortglömd tavla på auktion. Det blev startskottet till boken Mamma är galen och pappa är full, en vindlande skröna om konst, märkliga sammanträffanden och inte minst om författaren själv. Underrubriken är »En essä om slumpen«.

David Lagercrantz: Hur gör man litteratur av någon annans liv?

Skildrar våldet

Två pojkar sparkar en tredje till döds. När de är klara ligger en livlös kropp kvar vid strandkanten och långt fler liv har ödelagts. Med När hundarna kommer ville Jessica Schiefauer berätta om våld, slump och följdverkningar. Genom att beskriva intensiv upptrappning i stället för klimax lyckas hon berätta om när det värsta händer – utan klyschor.

Jan Guillou lyfter fram kvinnorna

Den stenhårde reportern, den tvärsäkra debattören, den storsäljande författaren och den grabbiga jägaren. Det finns minst fyra nyanser av Jan Guillou som riskerar att skymma sikten i mötet med hans text eller person. Men med sin senaste bok lägger han kanske ännu en färg till paletten – har han skrivit en feministisk roman?

»På vilket sätt kan barnlitteratur förmedla livsglädje?«

I samband med Lennart Hellsings 95-årsdag ger Rabén&Sjögren ut en ny versbok, Skor, av författaren. Samtidigt kommer klassikerna Annabell Olsson och Ticke tack! i nyutgåvor, illustrerade av Lena Sjöberg.

Varför är din berättelse så avskalad?

Märta Fohlin är aktuell med debutromanen Jag duger inte åt lycka, på Norstedts. Det är en roman om skrivande, om kärlek och rädslor. I romanen har författaren valt att utesluta såväl detaljer som kronologi till förmån för känslorna och upplevelserna.

Han fångade subkulturen

Funderar du på att ge dig ut på okänt vatten? Henrik Bromanders roman Riv alla tempel är en thriller om anabola steroider, extrema manlighetsideal och en hängiven kroppsbyggares uppgång och fall. Själv hade han knappt satt sin fot på ett gym när han började.

Hur påverkade romanen ditt eget liv?

De senaste åren har flera författare gjort upp med sina föräldrar i bokform. Men vad händer sedan, när medierna tystnat, och livet ska återgå till det normala? Vi frågade Johanna Ekström, som för två år sedan gav ut den självbiografiska romanen Om man håller sig i solen, en skildring av hennes uppväxt med de kända föräldrarna, akademiledamoten och författaren Per Wästberg och författaren Margareta Ekström.

Hur kan en annan författare ge skjuts åt det egna skrivandet?

Att berätta sin historia

Allas liv är värda att skriva. Det kan få både dig själv och andra att se på din tillvaro med nya ögon, och är ett sätt att för en gångs skull ta kontroll över din egen berättelse. Det menar Merete Mazzarella, som nyligen skrivit en bok i ämnet.

Vilka paralleller kan du dra mellan din bok och mediebevakningen av kravallerna i Husby?

Måste man älska sina karaktärer?

Måste man älska sina karaktärer?

Idén som blev en bok: Jan Arnald/Arne Dahl

Idén som blev en bok: Anna Fredriksson

Idén som blev en bok

»Listan skapar en ­riktning framåt«

I Jenny Jägerfelds senaste roman för barn och unga försöker tolvåriga Sasha att hantera sin mammas självmord genom att inte bli som henne. Intrigen är ­upp­byggd kring en lista.

»Jag ville isolera min huvudperson«

Hennes mål var en bok där läsarna INTE skulle identifiera sig med karaktärerna. Därför blev valet av berättarröst avgörande.

»Jag vill ge en sann bild av hur det var«

Gabriella Håkansson har aldrig satt sin fot i London. Men snart har hon skrivit 2 500 sidor om staden.

»Jag vill oroa läsaren«

Överhängande hot, mysterier och hemligheter är några av spänningens grundkomponenter. Men det behöver inte handla om våldsam dramatik eller spektakulära brott för att bli en bladvändare. Hans Gunnarsson, aktuell med romanen All inclusive, har ända sedan sin debut gjort det helt vanliga svenska vardagslivet till sin spelplats.

»Jag har alltid älskat digerdöden«

Elin Boardy tänkte att hon skulle skriva en historisk roman när hon väl var en etablerad författare. Det blev inte som hon tänkt sig.

»Dialogen måste vara laddad«

Nyckeln till sina romanpersoner hittade Helan Thorfinn i deras sätt att tala.

»Det finns en motor i tystnaden«

Jerker Virdborg skildrar två syskons flykt genom ett Sverige i krig, genom ett sommarlandskap som är vackert men samtidigt hotfullt. Framåtrörelsen skapar han genom »tigandets svåra konst«.

»Det handlar om att öva upp blicken«

För många känns miljöbeskrivningar svårt, som något som bara måste finnas där, och resultatet blir ofta platt och pliktskyldigt. Här är författaren som lyckades med motsatsen.

»Jag är redo för kritik, men jag är inte rädd«

Att göra bok om sitt, eller någon annans, liv kan vara ett högriskspel och för Ida Bäckmann var domen inte nådig. Augustpristagaren Sigrid Combüchen blev nyfiken och började gräva bortom okvädningsorden. Nu låter hon svensk litteraturhistorias mest bespottade person träda fram i helfigur.

»Det var svårt, för jag kunde inte reglerna«

Trots hyllningskörerna valde Åsa Ericsdotter att lämna ett vinnande koncept för att prova en helt ny genre. Den orwellska hälsodystopin Epidemin blev ett experiment som gjorde henne friare som författare.

»Jag ­använder ­historien som ett slags rekvisita«

Mattias Hagberg använder historien för att få människor att se världen på ett nytt sätt. Han kallar det för omvänd sci-fi.

»Summan av alla valen blir boken«

Viktigast av allt: hon kan inte berätta hur du ska göra, men gärna om hur hon gör. Bodil Malmsten har nyligen kommit ut med en bok om konsten att skriva, men utger sig inte för att ha svaren på några frågor. Kanske just därför finns här så mycket att lära.

Sveriges okrönta Romance-Drottning

Okunskapen om genren är stor i Sverige, tycker romanceförfattaren Simona Ahrnstedt. Själv var det i de romantiska berättelserna hon fann sitt skrivflöde. Men när det kommer till sexskildringarna tar det emot även för henne.

»Jag har alltid längtat till fiktionen«

Hon har sålt en halv miljon böcker och har en sällsynt hög produktionstakt. Ändå säger Katarina Wennstam att hon kan gå en hel dag och bara fundera på en enstaka detalj. – Mina garderober ser ut som en Filippa K-affär, och det beror bara på att jag har flytt från skrivandet, säger hon.

»Jag skrev i ett rasande tempo«

I ren vrede skrev skådespelare Evin Ahmad ner intryck från en resa från förorten till kulturens finrum. Först kom bilderna, sedan berättelsen, och resultatet blev en hyllad debutroman – En dag ska jag bygga ett slott av pengar.

»Jag fokuserade på en karaktär i taget«

Istället för att skriva en klassisk deckare valde Mattias Edvardsson ett ovanligt berättarperspektiv: tre skilda jag-berättelser.

»Jag fastnar för udda karaktärer«

I Martin Engbergs två senaste romaner är huvud­personerna missanpassade, misslyckade unga män. Den ena rör sig på landsbygden, den andra inom akademin. Båda har antihjältens skimmer.

Stina Wollter: »Jag kom roman­personen så nära att det blev personligt.«

Vilken bok önskar du att du hade skrivit, Stina Wollter?

»En novell är lite som att lägga patiens«

Oline Stigs noveller handlar om relationer, barndom och avgörande brytpunkter i livet. Stora berättelser som skulle kunna sträcka sig över hundratals sidor. Men som oftast ryms på ryms på mindre än trettio.

»Skrivandet ska vara som ett sätt att tänka«

En grandios baksmälla. Så skulle man kunna beskriva Tone Schunnessons hyllade debutroman Tripprapporter. Det är en smutsig, själv­upptagen och maniskt flödande resa in i ett psyke på gränsen till sammanbrott.

»Jag jobbar gärna med små medel«

Ett ungt par i ett hus vid medelhavet, en tryckande värme, och en hotfull känsla av katastrof bakom den trygga fasaden. I sin roman De fördrivna bygger Negar Naseh upp spänning som går att skära med kniv. Helt utan action.

»Bli inte förlamad av alla möjligheter«

En liten pojke klättrar över en mur och försvinner. Så inleds Johan Theorins Skumtimmen, som också blev starten på hela hans författarskap för snart tio år sedan.

»Skrivande är ett sätt att vara svag«

Det ska vara framgång, livsstil och något fyndigt om den nya boken. Men Karolina Ramqvist får inte ihop det. Författarrollen har i själva verket lite att göra med den som skriver. 

Jan Guillou

I en exklusiv intervju talar Jan Guillou ut om oväntade känslor, vikten av rätt mängd alkohol under skrivprocessen och varför han och Liza Marklund är så bra på att ta kritik.

»Jag tar bara deras själar«

Helene Tursten har sedan länge regerat på pocketlistorna med sina böcker om Irene Huss, den första kvinnliga snuten i den svenska deckarboomen. Skriva blev nyfiken på hur man skapar en säljande personlighet.