Skribent: Johanna Wiman

»Det går ju inte att skriva en halvbra bok«

Hon skulle skriva om den krisande ­författaren Sylvia Plaths sista tid. Istället slungades Elin ­Cullhed in i en egen livskris.

»Det var som en av-och-på-relation«

Nina Pascoals debut är en tät roman om tre systrar och en ­mamma på semester på en charterö. ­Tolvåriga ­mellansystern Kornelia befinner sig i brytpunkten mellan barndom och tonår, och ur hennes perspektiv berättas historien om en utsatt familj.

»Jag är ju trots allt vuxen«

Efter tio år och ett tjugotal barn- och ungdoms­böcker ville Maria Frensborg utmana sig själv genom att skriva en vuxenbok. Det visade sig vara lättare än hon trott.

Lo Kauppi om att ge röst åt gamla texter

Hon är skådespelare, regissör och en av Sveriges mest hyllade ljudboksinläsare. Men erfarenheten hjälpte inte när hon skulle läsa in sin egen bok.

»Bygden skulle vara som en karaktär i sig«

Sedan Jannica steg av bussen vid stora vägen sent en fredagskväll i början av sommar­lovet har ingen sett henne. Den enda som vet vad som verkligen hände är Minna, Jannicas lillasyster. Men sanningen är farlig.  Drunkna tyst är en roman om hur människorna i en uppländsk by hanterar sorg, skuld och ­saknad på olika sätt.

»Vi har snappat upp hur ett bra samtal kan utformas«

När ungdomsromanen Fula tjejer gavs ut åtföljdes den av en elva sidor lång handledning för lärare. Johanna Lindbäck, en av bokens författare, vill inspirera till samtal – om näthat, grupptryck och systerskap.

»Ålarna själva har inte brytt sig så mycket om min bok«

För drygt ett år sedan skrev vi om Patrik Svensson och laget bakom hans debutbok Ålevangeliet. Då sa han: »Vill jag fortsätta att få bekräftelse, får jag fan se till att ­skriva en ny bok.« Vi undrar: Hur går det med ­det?

Petter Lidbeck om barndeckare

Juryn hyllade Petter Lidbecks gestaltning när han belönades med Crimetime Award för Årets barndeckare. Själv tycker han att ­»gestaltning« är svenska språkets fulaste ord.

Kerstin Bergman om deckarvågen

Hon är docent i litteraturvetenskap och livnär sig som frilansande deckarexpert. Kerstin Bergman förklarar varför den svenska ­deckarfloden aldrig kommer att sina.

Emelie Schepp om att skriva serier

I oktober kom Emelie Schepps sjätte bok i serien om den komplexa och kyliga åklagaren Jana Berzelius. Läsarna tycks inte tröttna – men hur vet man som författare när det är dags att sätta punkt?

Caroline Ringskog Ferrada-Noli: »Början kommer ofta till mig som en mening.«

Majgull Axelsson: »Det är inte magi, det är en logisk ­konsekvens.«

Håkan Nesser: »Så bra början att jag måste ha snott det från någon annan.«

»Världen blev ännu ­konstigare när jag slutade dricka«

I två decennier sökte pianisten, låtskrivaren och poeten Matti Ollikainen ruset. Numera finner han mening i de enkla sakerna. Solljuset mot kinden. Ett gammalt kvitto bakom spisen. Och så stunderna då orden och tonerna kommer.

»Jag vill att historien ska välta rummet«

Kritikerna har varit skeptiska till Alex Schulmans plottwist i Överlevarna, hans första fiktiva roman. Själv vill han att vändningen ska skapa en chockvåg i läsaren.

Fyra fantastiska författardokumentärer

Själva ­yrkesutövningen gör sig dåligt i rörligt format men slut­resultatet – böckerna – kan ­skapa stor ­dramatik både innanför och utanför ­pärmarna. Skriva tipsar om fyra författar­dokumentärer.

»En kväll gick vi ut i mörkret och lekte en lek«

Jasmines Berges debutbok är en bilderbok om att våga fast man inte vågar, och om att inse att det man är rädd för inte är så farligt ändå. Bokens värld är en mörk skog med ödehus, grävlingar och äventyrliga storasyskon.

»Fakta måste inte vara gravallvarliga«

Hon vet hur lång en megalodons tand är, har djupgående kunskaper om vulkanutbrott och kan uttala pachycephalosaurus perfekt. Men hur förklara så att barnen förstår? Sarah Sheppard, som hyllats för sina humoristiska och detaljrika bilderböcker, berättar hur hon hittar rätt nivå.

»Vissa saker var farliga att prata om«

I hela sitt vuxna liv har Elisabeth Åsbrink velat skriva om sin familjs hemligheter. Efter decennier av vånda fann hon till slut ett sätt att fylla i de vita fläckarna.

Jobb som inspirerar

Nästan alla författare har erfarenheter från andra yrken. Men vissa jobb kan nära skrivlusten mer än andra. Skriva har träffat tre författare från yrken där man skriver i jobbet, träffar många människor och är förberedd på dramatik varje dag.

»En deppig crash course i rasism och sexism«

Debutanten Wanda Bendjellouls roman Dalenglitter är en berättelse om brännmärken från fritöser, stulna sedlar, innerstadsvisningar och drömmen om kapitalvaror – och om vad som kan hända i en polsk hamnstad, långt bort från Enskededalen.

Du kan aldrig härma för mycket

Att läsa är bästa sättet att lära sig skriva. Här tipsar Skrivas redaktion om sex författare du kan lära dig av.

Camilla Läckbergs metod

Camilla Läckberg har skrivit 24 böcker och har en skrivprocess som bygger på rutin. Här berättar hon bland annat om hur hon väljer perspektiv, om hur hon formar karaktärerna och om varför hennes deckare alltid utgår ifrån offret.

Camilla Läckberg: »Det finns något väldigt kraftfullt i hämnd«

Camilla Läckberg har alltid hållit huvudet högt och humöret i schack – men innerst inne drömmer hon om vedergällning. För Skrivas Johanna Wiman berättar Sveriges mest omdebatterade författare hur hon skrev fram sin moderna hondjävul Faye.

Att bygga en bok

1920-talets Berlin, sexuell frigörelse och gryende nazism … för fem år sedan uppstod en vag idé i Elin Boardys huvud. Nu kommer hennes roman Nätterna på Winterfeldtplatz. Vi lät henne dissekera skrivprocessen.

»Jag ville skaffa kroppsminnen«

När Ida Andersen skulle skriva om en fattig familj i 1700-talets Småland ville hon förstå sina huvudpersoner på djupet. Lösningen: att utsätta sig själv för strapatser.

»Jag lärde mig att inte rygga för någonting«

Arne Dahl, eller Jan Arnald som han heter då han inte skriver deckare, är en av Sveriges mest etablerade kriminalromansförfattare. I slutet av april kommer hans tjugonde kriminalroman Friheten ut på Albert Bonniers förlag. Men vad läser han själv?

»Ett sätt att göra en ritning«

Tolv månader, tolv noveller. För Sven Olov Karlsson började Årsboken med en övergripande idé som gjorde det lätt att sätta igång.

»Jag har utrymme att tänka«

I en av Sveriges mest glesbefolkade kommuner fann Maria Broberg gemenskap. Det förlöste hennes författarskap.

»Hitta rätt språk för rätt berättelse«

Nina Wähäs nya roman är skriven med den muntliga berättar­traditionens tekniker. Skrönor, skvaller, skämt och ett stort persongalleri satte tonen för berättelsen.

»Jag slet mitt hår och ville kassera allt«

Flora Wiström intervjuades 2018 av Skriva i ett reportage om distanskurser. Då gick hon en projektkurs och ägnade den åt att färdigställa ett bokmanus. Hur gick det?

»Mitt skrivande blir inte lönlöst«

Balsam Karam fick arbetsstipendium – vågade ta sitt skrivande på allvar.

Sandra Beijer: »Tonåringar är helt enkelt störiga«

I sin senaste ungdomsroman Mellan oss låter Sandra Beijer tre tolvåringar påbörja den plågsamma förvandlingen från barn till vuxna. Hur får hon sina tonårsskildringar så träffsäkra?

Att möta mörkret inom sig

En huvudperson ska vara någon som läsarna känner för och identifierar sig med. Men Tomas Bannerhed valde att skriva fram en riktigt motbjudande protagonist. Det kostade honom flera års själsfrid.

Allt börjar i en bild

Han har svårt att formulera sig, känner motstånd inför orden och ser sig inte som en skrivande människa. Ändå är han en av Sveriges mest älskade författare. För Sven Nordqvist börjar varje berättelse med en bild, som kan veckla ut sig till en fantastisk historia om idén bara får gro. Och då kan det – jo faktiskt – nästan kännas roligt att fatta pennan.

Slitvargen

Glöm glamouren. När romanen väl är färdig väntar kravet som knappt någon författare kommer undan: att ge sig ut på vägarna och marknadsföra boken. Skriva tog rygg på rutinerade Aino Trosell under en sexton timmar lång arbetsdag för att ta reda på hur författarvardagen kan se ut.

Skildrar våldet

Två pojkar sparkar en tredje till döds. När de är klara ligger en livlös kropp kvar vid strandkanten och långt fler liv har ödelagts. Med När hundarna kommer ville Jessica Schiefauer berätta om våld, slump och följdverkningar. Genom att beskriva intensiv upptrappning i stället för klimax lyckas hon berätta om när det värsta händer – utan klyschor.

Skammen satte igång någonting

När Augustprisvinnaren Kristina Sandbergs mormor gifte sig togs aldrig något bröllopsfotografi. 70 år senare frågade hon sin mormor varför – och fann en skamlig familjehemlighet som fick mormodern att resa sig och gå utan ett enda ord. Där fanns fröet till romantrilogin om hemmafrun Maj.

Sista resan

Håkan Nesser har bestämt sig för att sluta. Sista deckaren är skriven, den grandiosa storstadstrilogin snart klar, och sedan ska han bara skriva en allra sista roman – som vanligt med döden som bärande tema. Sedan? Det vet han inte. Den historien får skriva sig själv.

Den riktiga Elsie Johansson

Hon fick vänta ett halvt liv, men när debuten väl kom var den fullständigt förlösande. Flera decenniers kamp hade lärt Elsie Johansson att vara ensam med sina tankar och skrivandet blev den bästa terapi hon kunde få. Åttiofem år gammal var hon slutligen mogen att ta itu med sin svåraste skrivprocess någonsin: berättelsen om sig själv.

»Mycket är bara bortglömt och begravet«

Det är i relationerna Majgull Axelssons berättelser finns – i de svåra, starka och komplexa banden människor emellan. Men hennes senaste bok handlar också om någonting mer: En stor oförrätt.

»Jag får göra det jag vill«

Till sist slutade Anna Höglund att bry sig om marknadsavdelningar och målgrupper. En märklig idé dök upp i ­huvudet, och hon lät orden välla fram. Det blev en vändpunkt i hennes ­författarskap.

»Ingen ska komma åt mig«

Sedan barnsben har Anders Roslund försökt förstå varför människor utövar våld. En drivkraft som hjälpte honom att förnya den svenska kriminalromanen – och att reda ut sin egen historia.

»Det var svårt, för jag kunde inte reglerna«

Trots hyllningskörerna valde Åsa Ericsdotter att lämna ett vinnande koncept för att prova en helt ny genre. Den orwellska hälsodystopin Epidemin blev ett experiment som gjorde henne friare som författare.

»Det finns en motor i tystnaden«

Jerker Virdborg skildrar två syskons flykt genom ett Sverige i krig, genom ett sommarlandskap som är vackert men samtidigt hotfullt. Framåtrörelsen skapar han genom »tigandets svåra konst«.

»Dialogen måste vara laddad«

Nyckeln till sina romanpersoner hittade Helan Thorfinn i deras sätt att tala.

»Jag är för gammal för att skämmas«

Författaren Johanna Thydell fick arbetsstipendium: »Jag har lugn att skriva, och vet samtidigt att jag har råd att göra det«.

»Jag skrev i ett rasande tempo«

I ren vrede skrev skådespelare Evin Ahmad ner intryck från en resa från förorten till kulturens finrum. Först kom bilderna, sedan berättelsen, och resultatet blev en hyllad debutroman – En dag ska jag bygga ett slott av pengar.

»Jag fokuserade på en karaktär i taget«

Istället för att skriva en klassisk deckare valde Mattias Edvardsson ett ovanligt berättarperspektiv: tre skilda jag-berättelser.

»Ondskan finns där hela tiden«

I sin stora romantrilogi har John Ajvide Lindqvist utforskat vår existentiella nollpunkt och låtit sig slukas av ett stort mörker. Men vad tror han egentligen själv på?

»Det ska finnas något som oroar«

Johannes Anyuru ville skriva om nuet. Det kunde inte bli någonting annat än en allvarlig och sorglig bok: om terror, ­fascism och om hur svårt det faktiskt är att leva tillsammans.

»Skrivande är ett sätt att vara svag«

Det ska vara framgång, livsstil och något fyndigt om den nya boken. Men Karolina Ramqvist får inte ihop det. Författarrollen har i själva verket lite att göra med den som skriver.