En dunge, skulle man nog kalla det. En mindre tall, en tanig asp, nyponbuskage och några lönnar i färd med att byta om till höstskrud. På marken ett par kvarglömda barncyklar som vuxit fast i det långa gula gräset. Nina Hemmingsson håller i ett koppel med sin svarta storpudel Brorsan, vars päls matchar henne själv: svarta höga stövlar, svart väst, kappa och hår. Bara de knallblå naglarna avviker. Hon pekar mot de intilliggande beigea husen som med sina panoramafönster och terrasser för tankarna till Kanarieöarna snarare än till Midsommarkransen i Stockholm.
– Alltså, de är så fula… Tidigare var det en hel skogsremsa här som växte som den ville. En liten skog, men viktig. Jag har tjuvrökt och gråtit här – det har varit min utpost.
Dungen finns även med i Ninas nya roman Rum utan titel – hit går huvudkaraktären Eva för att hämta syre när väggarna i radhuset sluter sig om henne. Eva är en ensamstående mamma och konstnär som träffat en ny man: Karl. De flyttar ihop, gifter sig och får ett barn tillsammans. Snart blir det tydligt att ingen av dem kan vara sig själva i relationen. Karl hanterar det genom att bli alltmer kritisk och kontrollerande mot Eva, som känner sig trängd och underminerad. Spänningarna eskalerar, men inte med dramatiska gräl eller våld, utan smygande.
– Skeenden är inte alltid så tydliga, det var det jag var intresserad av, förklarar Nina. När passeras egentligen gränsen? Jag ville lyfta upp stämningar, känslor, intuitiva kunskaper – sådant som är svårt att förstå är fel om man inte känner sig sedd i en relation. Man måste få lämna en person även på de här till synes mindre sakerna.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
