Klas Östergren: »Jag hör ingen, ser ingen, och skulle inte känna om jag fick en spik i foten«

Natten före ett framträdande i Malmö, i början av 2000-talet, låg Klas Östergren och vred sig i sängen. Tankarna rusade genom skallen. För att få ner det han skulle föreläsa om på papper hade han rannsakat sig själv. Hur skulle han förklara denna abstrakta sysselsättning han ägnat livet åt? Vad ville han med skrivandet? Hur mycket tid hade han lagt ner, totalt, framför sin Facit Privat genom åren?

Till slut lyckades han sluta grubbla över författarlivets eventuella mening – men började istället fundera över hur många timmar andra hade ägnat åt det han skrivit. Antalet utgivna böcker hade han förstås koll på, sålda ex kunde uppskattas hyggligt, biblioteksutlåningen fanns det statistik över och han kom efter en stund även överens med sig själv om ett rimligt snittantal läsare per bok. 

Han reste sig ur sängen och hämtade miniräknaren. 

Före gryningen nådde han ett estimat: om en person skulle få i uppdrag att på egen hand lägga ner tiden som alla människor hade ägnat åt östergrensk prosa, östergrenskt drama, östergrenska TV-serier och östergrenska artiklar genom åren, skulle denna arma stackare behövt ha börjat vid Gustav Vasas intåg till Stockholm, och sedan läst dygnet runt ända fram till denna sömnlösa natt.