Emma Hamberg odlar glädjen

Skriv bara! Det är Emma Hambergs mantra när tvivlet kommer krypande. Trots att tillvaron bjudit på stora utmaningar går hon genom livet och skrivandet med glädjen i fokus, och hon tror fortfarande på lyckliga slut.

Emma Hamberg har för vana att stoppa vilt främmande människor på stan. Hon får syn på någon som ser intressant ut och frågar om hon får ställa några frågor.

– Det är häpnadsväckande så mycket jag har fått veta på det sättet, säger hon.

– En del hamnar i mina böcker, annat sparar jag inom mig. Det är ett av mina bästa knep för att få igång fantasin och berättandet.

Det är mycket som verkar enkelt för Emma Hamberg. Sedan hon var 14 år har hon försörjt sig som serietecknare, senare som journalist i radio, tv och tidningar. Vid det här laget har hon även etablerat sig som en av vårt lands mest framgångsrika författare inom det som brukar kallas feelgood-genren.

Men trots att viljan att uttrycka sig alltid varit stark så var det faktiskt ingen självklarhet att hon skulle skriva böcker.

– Det fanns inte på min lista. Jag har alltid älskat historier, men har berättat dem i serieform. Det var det som var min dröm, säger hon.

Annons

– När jag för första gången gav mig på att skriva litterär fiktion var det skitläskigt.

 

Vägen dit började när Emma som 20-åring hamnade på Veckorevyn. Där fanns ett slags trainee-system som innebar att hon fick hänga på en äldre reporter som läste allt hon skrev och gav feedback.

– En skrivarskola helt enkelt. Det var svinbra. Jag hade en barsk och tydlig kvinna som lärde upp mig. Då väcktes någonting i mig kring skrivandet.

Det blev ett antal personporträtt under den där tiden. Att göra intervjuerna var roligt, aldrig några problem. Men när det var dags att skriva så märkte hon att hon började slira lite på sanningen. Lägga till lite grann för att göra historien bättre. Kanske var det där hon började längta efter en större frihet, funderar hon. Kanske var det då hon insåg hur kul det är att få hitta på.

Emma Hamberg blev senare chefredaktör för Veckorevyn. Det var i början av 2000-talet och Emma väckte viss uppståndelse när hon slängde ut Fröken Sverige-tävlingen och försökte göra tidningen på ett sätt som var på läsarnas sida. Inga mer ”Så blir du den bästa flickvännen”-texter.  Det lyckades inte, upplagan rasade och hon sa upp sig några timmar innan hon skulle ha fått sparken. Men istället för att deppa började hon skriva en faktabok om sex och kärlek för tonåringar, Kärlek och sex – från pirr till petting. Ämnet och tonen var bekant sedan tidigare. Hon fick använda den kåserande stil som hon var van vid från veckotidningsvärlden, och i själva verket tänkte hon inte så mycket på att det faktiskt var en bok som växte fram.

– Det var ju en faktabok, inte en roman. Jag skrev den dessutom i frustration för att jag inte hade fått rikta mig till unga tjejer på det sätt som jag ville. Att skriva om unga tjejers kärleks- och sexliv som det egentligen ser ut gick inte ihop med annonsförsäljningen. Det som ansågs sälja var att skriva om hur tjejerna skulle behaga killarna. Jag var så förbannad på det där, och den ilskan gjorde mig också orädd.

 

Efter den boken föreslog Emma Hambergs förläggare att hon borde prova att skriva fiktion. Och det var alltså då det plötsligt blev jätteläskigt. Varför? Hon tror att hon hade någon sorts konstig bild av romanen som ”fylld med en massa saker”, att man behövde skriva på ett visst sätt bara för att det nu handlade om skönlitteratur.

Annons

– Jag drabbades av en extrem press och prestationsångest. Men så läste min förläggare och sa: ”Vet du, jag får känslan av att du krånglar till det och försöker vara någonting som du inte är. Tänk inte så mycket, skriv bara.” Då gjorde jag det och jag valde dagboksformen för den kändes så välbekant och bekväm. När jag fick ett okej på att det bara är att skriva, då blev det lustfyllt. Det blev så roligt när jag släppte prestigen.

Resultatet blev Linas kvällsbok, som sedan filmatiserades och några år senare fick en fortsättning, Linas kvällsbok 2. Böckerna älskades av läsarna och hittade en stor publik. Mossvikenfruar blev Emma Hambergs första vuxenroman och sedan har det blivit ytterligare sex vuxenböcker. Alla kan beskrivas som feelgood-romaner, alltid med lyckliga slut.

– Jag har hittat min stil och är trygg i den. Men jag får säga ”skriv bara” till mig själv än i dag. Det finns så många typer av litteratur och även om jag vet precis vad som är min grej kan jag fortfarande jämföra mig med allt det där som jag inte är. Men jag börjar bli väldigt bra på att tysta den rösten.

Hur gör man det?

– Jag tycker inte att man ska skriva för någon annan, och definitivt inte fundera på vad man kan tillföra till allt som redan finns skrivet. Livet är en spik och på den spiken kokar vi soppa igen och igen. Så är det bara. Längtar du efter att skriva? Skriv! För din egen skull.

 

Emma Hamberg tror att alla människor har saker från sitt eget liv som man alltid återkommer till och har ett behov av att bearbeta.

– Det behöver förstås inte göras genom att skriva, det kan vara att man behöver prata om det ofta, älta. För mig är den där saken mina tonår. Den tiden när man skulle lära känna sig själv och sin kropp och ta reda på vem man var.

Trots att det är många år sedan nu har det präglat henne hela livet. Hon bär sitt tonårsjag med sig i allt hon gör.

– Jag har alltid främst riktat mig till tjejer. Även de vuxna kvinnor jag skriver om bär sina unga jag inom sig. Det är uppenbart att det finns någonting där som jag behöver säga till mig själv igen och igen.

Emma Hamberg konstaterar att egentligen handlar alla hennes böcker om samma sak. Hon liknar allt hon skriver med ett litet debattinlägg vars kärna hon bäddar in på olika sätt.

Emma Hamberg

Ålder: 44 år.

Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm och sommarställe i Stockholms skärgård.

Familj: Döttrarna Ditte och Nåmi, 17, och Saga, 13, deras pappa Agi, katten Bertil, samt en stor flock vänner.

Skrivit: Femton böcker i olika genrer. Tillsammans med Annette Rosvall gör hon kokböcker under namnet Husmorsorna.

Vad består den kärnan av?

– Av att jag genom mina karaktärer säger: försök att bläddra bland alla dina lager för att hitta den du verkligen är och vad just du mår bra av att göra. När du hittat det så följer du det. Och så länge du är snäll mot andra, så är det helt okej. Man får leva så. Det blir kanske ett krångligare liv, men också ett rikare liv.

Hon säger att hon reagerat på att det trots allt är ytterst få människor som vågar leva utanför den gängse mallen om hur vi anser att ett gott liv ska vara.

– Jag funderar på om det är för att den här mallen är en underbar mall – den bästa som finns trots allt – eller om det är för att fantasin eller modet inte räcker längre. Eller är det för att vi fortfarande döms så hårt så fort vi avviker. Vad är vad? Det tycker jag är så intressant.

 

Emma Hamberg hejdar sig. Tvekar. Vad har det här egentligen med skrivandet att göra? Har hon kommit ifrån ämnet och svävat iväg? Fast ändå… allt hänger ihop. Faktum är att de här frågorna återkommer genom hela hennes yrkesgärning och författarskap. Frågor om livsmod, att våga leva efter sin egen kompass. Sådant som kan vara så mycket svårare i den privata sfären än i yrkeslivet.

– Vi har alla olika rädslor och mina har inte varit knutna till jobbet och prestationen. Det är i mitt privata liv, i mina nära relationer, som jag verkligen får kämpa. Där kan jag ha jättesvårt att våga lyssna på mig själv och stå upp för det jag vill.

De senaste åren har Emma Hamberg behövt ta stora – för henne rent livsviktiga – beslut.  Hennes man Agi, som är allvarligt sjuk i en aggressiv form av epilepsi sedan tio år, bor numera i en egen lägenhet en kort sträcka ifrån Emma och deras tre döttrar. Att bo på olika håll och sälja huset utanför Stockholm var hennes beslut.

– Jag trodde verkligen att vi alla skulle må bättre av att ha det såhär, och så har det blivit. Men det var väldigt tufft att ta det steget eftersom det bara var mitt beslut.

I slutändan handlar många av de livsavgörande besluten om att undvika risken att bli bitter, menar Emma. Hon tror att bitterhet ofta handlar om att livet inte blir som man tänkt sig. För att slippat hamna där måste man våga ta beslut som kan te sig egoistiska men som i slutändan är rätt.

– Du måste alltid rädda dig själv innan du kan göra någonting för någon annan. Men det är lätt att säga och svårare att göra. Det där kämpar jag jättemycket med, och det syns så tydligt i mina böcker.

Både i sitt eget liv och när hon bygger litterära världar är Emma Hamberg helt ointresserad av det vackra folket, eller det perfekta livet. Hon bryr sig om det lilla, det skavda, det vardagliga.

– Det tycker jag är mycket mer intressant och roligt att jobba med. Jag kämpar för att hitta mina karaktärers ömma punkter, för att hitta något älskansvärt med just de typerna. Det är också en del av min programförklaring, eller vad man ska kalla det. Att jag faktiskt och innerligt tror att alla människor har något gott inom sig.

Att visa på det nyss nämnda är alltså en del av Emmas mission. Och det hon vill säga slutar inte där. Ofta vänder hon mycket medvetet på könsperspektiven i sina romaner. Låter det som ofta förknippas med kvinnlighet gestaltas av en man och vice versa. Det gör hon för att visa att mycket av det som vi tar för givet kring kön inte stämmer utan bara blir fördomsfullt och begränsande, rent av lite dumt. Ett exempel: i romanen Baddaren finns en scen när trädgårdsmästaren Jens möter sin egen nakna kropp i spegelbilden:

Usch. Hemma har han inga helfigursspeglar. Vill inte. Fattar inte varför. Vad ska det vara bra för? Att se hela misslyckandet i all sin prakt. Ful har han alltid varit. Det där håret som aldrig vill ligga still. De där ögonbrynen som aldrig vill lugna ner sig. Och munnen. Stor och otymplig. Som en clown ser han ut. En hårig clown.

– Kvinnor och män är förstås olika på vissa sätt, men vi har samma känsloliv; samma ångest, oro och längtan. Utan att skriva någon på näsan, utan att göra någon stor sak av det, så brukar jag bryta mot den gängse bilden – om jag vill skriva om tappad lust så gestaltar jag den genom en man istället för en kvinna, därför att man mycket oftare pratar om kvinnors svikande lust.

Möjligheten att kunna påverka gör det extra betydelsefullt att få vara författare med en stor läsekrets. Emma Hamberg får många mejl från kvinnor som läst böckerna och sedan vågat ta stora steg i sina liv.

– Det gör mig faktiskt alldeles yr av tacksamhet och glädje.

Och är det någon känsla Emma Hamberg strävar efter att odla så är det just glädje. Det är därför feelgood-genren från första början föll sig så naturlig för henne. Det är därför det faktiskt alltid slutar lyckligt. Hon kallar sig själv för ”grundglad” och har mycket medvetet bestämt sig för att se någonting gott i alla människor hon möter.

– Visst har jag haft många tuffa stunder. Jag kan vara väldigt ledsen och gråta, men mitt ursprungliga tillstånd är liksom glad. Och att skriva är på många sätt som att leka för mig. Jag leker med orden och det ger mig kraft.

Nu längtar hon efter att fortsätta utveckla sitt berättande. Prova nya saker. Just nu skriver hon på en drama-serie för SVT tillsammans med Denize Karabuda, i framtiden kanske regissera kan vara någonting för henne.

– I den ålder jag är nu, 44 år, så avlöser livskriserna varandra i min omgivning. Kanske beror det på att man i den åldern har halva livet kvar – om man har en jäkla tur alltså. Det är förstås ingen som vet hur långt livet blir. Det kan vara jättelite tid kvar. Och ur den insikten kommer ofta ett mod att förändra. Det kommer nog mina böcker att handla mer om framöver.

 

Emma Hamberg om…

Sina skrivperioder

– Jag älskar dem. Det är jätteskönt, att kunna gå runt i pyjamas och inte behöva göra massa andra saker samtidigt. Samtidigt är jag svårstörd och hittar lätt tillbaka in i berättelsen när jag blivit avbruten.

När fantasin svek henne

– När jag var slutkörd efter flytten från huset skulle jag försöka skriva min senaste bok **Vårjakt i Rosengädda**. Då svek fantasin mig för första gången. Det var bara tvärstopp. Jag bestämde mig för att ta av mina besparingar och vara ledig ett tag. Mitt förlag var förstående och sköt på utgivningen av boken i ett halvår. När jag hade fått vila i ett par månader kom fantasin tillbaka.

Att ibland bli för ordrik

– Nu är mina barn större och klarar sig mer själva, tiden att skriva är inte lika knapp. Och det gör någonting med berättandet. På gott och ont så behöver jag inte driva historierna lika hårt framåt för att hinna klart, det ger mer tid till eftertanke. Samtidigt gör det att jag ibland kan drabbas av en slags adjektivsjuka. Precis som när jag pratar kan jag ibland babbla på väldigt när jag skriver. Helt enkelt bli för ordrik och pratig. Ibland kan jag behöva sträva efter ett större lugn.

Att hitta strukturen i berättelserna

– Själva skrivandet går ganska fort för mig, det som tar tid är att hitta strukturen i berättelsen. Där har jag hjälp av dramaturgen Denize Karabuda, som jag även skriver tv-serien med. Vi träffas några gånger och hon ställer frågor om min berättelse. Hon ger alltså inga svar utan låter mig själv få syn på luckorna. Hon fungerar ungefär som en bra psykolog.