Tillbaka till sina rötter

Jan Arnald är författaren som bytte genre och blev hyllad som en av våra främsta förnyare av deckargenren. Men nu lämnar han den internationella spelplanen och de stora perspektiven. I Utmarker söker han sig tillbaka till sitt eget barndomsland, och till spänningens själva grunder.

En frånskild kriminalpolis. Lite arrogant, lite olycklig, och med en snudd på osund besatthet av sitt jobb. Låter det bekant?

– Jag ville blåsa liv i den där figuren, den ensamma snuten med de klassiska attributen, säger Jan Arnald.

Eller om det är Arne Dahl. Det är inte helt klart vem man har framför sig – den litteräre finsmakaren och kulturskribenten, eller hans mer kända dubbelgångare. Det hela kompliceras av att den senaste boken Utmarker utlovar en helt ny sida av deckarförfattaren Arne Dahl.

– Den ensamma snuten alltså, fortsätter han.

– Jag har medvetet undvikit honom, tills nu. Men jag ville gå tillbaka till spänningsromanens kärna, renodla deckaren ännu mer än tidigare.

Vi sitter i hans nyrenoverade kök på gamla Knivsöder vid Hornstull i Stockholm. Hans 16:e kriminalroman Utmarker ligger framför oss på bordet. På omslaget tätnar dimman runt en till synes övergiven roddbåt. På baksidan några oroväckande faktum: En flicka har försvunnit. Det finns ”en sanning som många vill dölja”. Och ”plötsligt är jägaren jagad”.

Annons

Jan Arnald ser ganska nöjd ut.

– Jag tycker att den blev rätt vass. Den är bredare än mina tidigare böcker, men har ett smalare perspektiv. Det var en utmaning att ta en ganska klassisk story – en seriekidnappare, eller möjligen en seriemördare – och se om jag kunde hitta ett nytt perspektiv på det.

 

En inbiten läsare av Arne Dahl blir möjligen lite överraskad av detta, kanske rent av besviken. Ända sedan den första kriminalromanen om poliserna i A-gruppen har hans kännemärke nämligen varit de stora perspektiven. Det var internationell brottslighet och storpolitik som gällde – de privata säkerhetsföretagens inflytande över polisen, hemlig DNA-forskning och globala maffiaorganisationer. I hans serie om Opcop-gruppen expanderade det ytterligare. Nätverken växte och polisutredningarna har sällan befunnit sig så långt bort från den svenska deckarboomens diskbänksrealism.

OM PSEUDONYMEN

”Det fanns väldigt många samverkande faktorer till att jag skapade Arne Dahl, men ingen av dem var att jag skämdes för att skriva deckare. Arne Dahls första bok kom ut samma år som Liza Marklunds första bok, med henne själv på omslaget. Det hade uppstått en extrem kändisfixering i bokbranschen, som jag inte kände för att vara en del av. Jag ville tillbaka till texten. Det skulle inte finnas några andra garantier än det som faktiskt stod där, och därför talade jag inte om vem jag var när jag skickade in manuset till förlag heller. Mitt eget förlag Bonniers refuserade den faktiskt. Ett annat förlag svarade: ”Det är en utmärkt deckare men vi tror inte att det finns någon framtid för svenska deckare.” Det var 1997. Och sedan dess har man ju hört några hundra gånger att det är slut på den svenska deckarvågen.”

– Det har varit en hederssak för mig att hela tiden lära mig nya saker och ligga rätt i tiden. Men det blev så stort till slut. Det var enormt mycket research. Nu ville jag fokusera mer på skrivandet, säger Jan och tillägger:

– Jag tillhör ju de få författare som faktiskt tycker att det är ganska kul att skriva, och inte bara ett långt lidande.

Han flinar. Sedan blir han allvarlig igen. Det är trots allt viktigt: Skrivglädjen kommer först.

 

Annons

För 20 år sedan hade Jan Arnald hamnat i ett vägskäl. Han skrev prosa och poesi av det mer experimentella slaget. Hade gett ut en handfull böcker, skrev litteraturkritik och disputerade på en avhandling om Artur Lundkvist som fick ett varmt mottagande i de akademiska kretsar han befann sig. Självaste Horace Engdahl rekryterade honom som redaktör för Svenska Akademins kulturtidskrift Artes och han hade dessutom startat ett eget förlag som bland annat gav ut litteraturtidskriften Aiolos. 

– Allt det där höjde ribban på något sätt och det var inte bra för kreativiteten. Jag hade känslan att jag måste skriva något helt unikt, tyckte att man måste bryta ny mark hela tiden. Till slut blev det plågsamt att skriva. Och det var ju inte därför jag kom in på det från början. Det skulle ju vara kul, och jag ville tillbaka dit.

Jan Arnald, som i sin ungdom varit en stor slukare av deckare, fick en idé: Varför inte ta den här genren som han förmodligen kunde ganska bra, och göra någonting intressant med den?

– Och visst, gärna sälja lite böcker också, tillägger han.

 

Idag är Arne Dahl ett av den svenska spänningslitteraturens främsta varumärke. Hans böcker är översatta till fler än 30 språk och har sålts i upp emot tre miljoner exemplar. Ändå förnekar han att framgångarna var något han kalkylerade med.

– Jag har aldrig haft några ekonomiska fantasier. Jag är ingen lyxsnubbe helt enkelt, det finns liksom inte i mig. Men visst är det skönt att ha friheten. De där fuck you-pengarna som gör att man kan tacka nej till saker som inte känns viktiga. Men framför allt var det något annat som drev mig. Jag började undra om inte litteratur trots allt har med kommunikation att göra. Det kanske fanns en poäng där. Att få lite läsare.

Pseudonymen Arne Dahl föddes sålunda med en vision: Att skyffla in den ”riktiga litteraturen” i deckaren. Han ville göra något mer med genren, utan att för den delen rucka på strukturen.

– När jag började trodde jag att genren skulle vara mycket mer begränsad, och begränsande. Men förvånansvärt mycket av det jag ville berätta och prata om har jag kunnat göra som Arne Dahl, säger han.

– Jag har ju två författarskap. Jan Arnald är en klassisk författare på något sätt, som ligger där och väntar. Det naturliga för honom är att ta lång tid på sig, och tänka länge. Men så har vi den andre, Arne då, och där är premissen att det ska gå rätt snabbt. Det ska vara högt tempo, inte bara i berättelsen utan även i produktionen. Så de kompletterar varandra på ett bra sätt. Men jag tycker inte att det är så stor skillnad i det litterära eller i själva skrivandet.

JAN ARNALD

ÅLDER: 53

BOR: Hornstull i Stockholm

FAMILJ: Fru och två vuxna döttrar.

BAKGRUND: Jan Arnald debuterade 1990 med romanen Chiosmassakern och gav ut ytterligare två skönlitterära böcker, en diktsamling och en avhandling innan han 1998 kom ut med sin första kriminalroman under pseudonymen Arne Dahl. Han har fortsatt att skriva böcker som Jan Arnald, senast den psykologiska kärleksthrillern Intimus som kom ut 2010.

AKTUELL: Med Utmarker, första delen i en ny serie om detektiverna Sam Berger och Molly Blom.

I Utmarker har han skurit bort och tryckt ihop med målet att skapa intensitet i berättelsen. Borta är det gudomliga perspektivet, den allvetande författaren som ser allt, kan gå in i alla personer och följa upp parallella historier som sprids i alla möjliga riktningar. I stället jagar den ensamme polismannen Sam Berger runt i stadens utmarker med sitt tungsinne och sina onda aningar. Det är hela tiden mörkt. Det regnar mycket. Och sen dyker ytterligare en huvudperson, Molly Blom, upp. Fast ingenting är ju riktigt som man tror, och det framgår snart att lösningen ligger begravd i deras eget förflutna. Det handlar om mobbing, förträngda minnen och om hur barndomen kan komma tillbaka i en våldsam och skoningslös rekyl i vuxen ålder.

– Den psykologiska fördjupningen hade blivit lite lidande i mina senaste deckare. Jag ville ändra på det, säger Jan Arnald.

– Och jag tycker att det har blivit en väldigt tät text, mer än tidigare. På så vis har det också varit lite av en språklig utmaning, för man måste ändra tonfallet litegrand och det sker inte av sig själv. Så jag har fått återuppfinna mig själv som språkhanterare.

 

Sedan Jan blev Arne har han funderat en hel del på vad det är som gör att muren mellan populärkultur och finkultur fortfarande finns kvar. Liksom föraktet för genrelitteraturen.

– Man hör ju det där ibland: ”Jag skulle aldrig förnedra mig med att skriva en deckare”. Inte minst när olika poeter har fått i sig lite sprit. Då kan man få höra allt möjligt. Att man har sålt sin själ till exempel, säger han.

– Men rent tekniskt är det nästan svårare att skriva en deckare än en annan roman. Det ställer vissa hantverksmässiga krav som inte nödvändigtvis finns i den så kallade ”fria” romanen. Därför är det ett intressant fenomen att så många tror att det är ganska lätt att skriva en deckare. Att man kan hoppa direkt från sitt jobb som företagsekonom och bara sätta igång och skriva.

Han är själv tacksam över allt han lärt sig om litteraturteori, säger han. Över att ha fått lära känna litteraturen från insidan. Det har gett honom tillgång till hur många litterära perspektiv och tekniker som helst, och hjälpt honom att navigera i en annars ganska klichétyngd genre.

OM DE NYA KARAKTÄRERNA

”Det var roligt att hitta på dem, men jag gjorde också en poäng av att inte bygga några bakgrundshistorier till dem. Första gången vi träffar Sam så kastas vi rakt in i ett tillslag mot ett läskigt hus. Och då vet vi ingenting om honom. Inga förhandspresentationer eller något sådant och man får inte så mycket sidoinformation. Det var ett roligt sätt att jobba på. Väldigt mycket handlade om att storyn utvecklades i takt med att han utvecklades. Men över huvud taget är det ju så med karaktärer att man inte lär känna dem riktigt förrän man börjar skriva om dem. Du har ju en plot och känner till deras grundpremiss. Du tänker på dem och funderar över vad de är för slags figurer. Men det är alltid själva skrivandet som skapar liv på nåt sätt.”

– Det krävs nog en viss litterär erfarenhet för att hantera de där klichéerna och göra något eget med dem. Och där tror jag att det ofta brister. Mycket av det som ges ut är rätt dåligt.

Han hejdar sig. Vill inte bli för ”gubbgnällig”. Men han kan inte låta bli att störa sig på författare som tar genren som ursäkt för urvattnade historier, platta karaktärer och dålig prosa.

– Många deckarförfattare verkar tycka att boken är i stort sett klar när man har gjort skissen, och sen måste man bara skriva skiten också. Men för mig är skissen och intrigen bara en uppbyggnadsfas inför det väsentliga, som är skrivandet. För det viktigaste arbetet sker på det språkliga planet. Det är där jag jobbar.

 

Så vad är det egentligen som utmärker deckaren gentemot annan litteratur? Den där kärnan, som Arne Dahl värnar om, men samtidigt vill utmana.

Han svarar utan att tveka.

– Slutet. När man läser vanlig litteratur kan man nästan få för sig att avsaknaden av ett slut är ett kvalitetstecken i sig. Du vet vad jag menar, det ska liksom bara rinna ut i ingenting. Men i en deckare måste man knyta ihop säcken. Det handlar om genrens löfte till läsarna: Att okej; jag kommer att kasta ner dig i ett inferno, men du kommer också att komma upp ur det. Och till skillnad från i den verkliga världen får du en lösning på slutet, kanske rent av något så ovanligt som sanningen. Det är delvis det attraktionen består i tror jag.

Samtidigt vet han hur det är; att stänga alla öppningar är det värsta många författare vet, och även han brottades med det från början. Inte bara för att det ställde krav på intrigbygget, utan för att det kändes som att det fick läsarna att glömma boken så fort de läst ut den.

– Man får alla svar, allting faller på plats. Dags för nästa bok, liksom. Så då gjorde jag det till en utmaning. Jag skulle knyta ihop alla trådar i själva storyn, men låta andra frågor hänga kvar. Så att man som läsare måste tänka vidare själv.

Därav samhällskritiken, den omfattande researchen och ansträngningarna att hitta dagspolitiska teman som gnager sig fast hos läsaren.

Vilket han alltså till viss del frångått nu. I Utmarker är han tillbaka till Stockholm, och har för första gången förlagt delar av handlingen till  sin egen uppväxtmiljö i Sollentuna.

– Jag fick nog en överdos av samtiden till slut. På något sätt var det skönt att komma bort från den världen och ge sig in i en barndomsvärld. Kanske kan man se Utmarker lite som ett grekiskt ödesdrama istället, funderar han.

– Såna där eviga frågor. Hanteringen av de annorlunda till exempel, som inte tycks bli bättre oavsett vilket samhällsklimat vi har.

Jan och Arne. Kanske är skillnaden inte särskilt stor. Och vill man så kan man lätt hitta kopplingar från Utmarker till hans andra författarskap. Till exempel Intimus, den senaste romanen han skrev under sitt riktiga namn. Även där byggs spänningen upp kring det förflutnas blinda fläckar. Där finns bortträngda minnen, skuggor av grymma övergrepp, och en thrillerartad ovisshet om vad som egentligen är sanningen.

OM ATT BYGGA EN HISTORIA

”Förut använde jag post it-lappar, men nu brukar jag jobba i Scrivener, där jag börjar med att göra en övergripande synopsis. Det kan vara fem sidor där det står: ’Jag vill skriva en intensiv förhörsscen’, ’Jag vill att det ska gå tillbaka till något förflutet hos båda huvudkaraktärerna’ och ’Jag vill berätta i presens, där vissa återblickar kommer i kursiv form’. Alltså så att jag berättar själva grundpremisserna för mig själv. Det är ganska naivt så där, och absolut inget man skulle kunna visa upp i något slags pitchsyfte. Men sedan utvecklas den liksom. Jag bygger på och beskriver olika scener mer ingående och till slut har jag ett bra skelett att luta mig mot.”

– Det finns ett övergripande tema som präglat nästan allt jag skrivit, konstaterar han.

– Det handlar om empatin och hur lätt vi människor förlorar den. När man tittar på barndomen, då man faktiskt växte upp i det socialdemokratiska paradiset, så var det ju inte så paradisiskt då heller. Vissa saker verkar ha mer med den mänskliga naturen  att göra, och då blir det plötsligt lite jobbigare.

 

De stora frågorna alltså, som väl borde kunna hålla en och annan läsare sömnlös även efter att boken är slut och alla trådarna knutits ihop enligt deckarkonstens alla regler.

Fast en liten tåt har han ändå lämnat öppen i Utmarker, liksom för säkerhets skull. I de allra sista raderna hänger den där och dinglar som en cliffhanger av det klassiska snittet.

– Jag började faktiskt skriva Utmarker som en helt fristående bok, men det slog mig att jag gillar de här karaktärerna lite för mycket, säger han.

– Åtminstone ett par till delar lär det bli, sen vet jag inte riktigt.

Han funderar en stund. Kanske har Arne Dahl en begränsad livslängd trots allt. Kanske vore det lite fånigt att bli gammal och skröplig och sitta och skriva action-scener. Någonstans står den gamle Jan Arnald och pockar på uppmärksamhet.

För det finns trots allt sådant som inte ryms i deckargenren.

– Om man skulle vilja skriva en kärleksroman till exempel. Eller något mer utpräglat intellektuellt. Renodlat filosofiska frågeställningar och den typen av grejer är svårare att få plats med. Fortsätter jag renodla deckargenren som jag har gjort nu så kanske det kommer att uppstå ett vakuum, där jag kommer att behöva skriva en annan sorts bok, säger han.

Han sneglar ut genom köksfönstret där Västerbron sträcker ut över vattnet, och där ett av hans offer i Utmarker mötte en eventuell seriemördare.

– Det är något med den där ensamma snuten. På något sätt påminner han mer om de karaktärer som Jan Arnald brukar skriva om, säger han.

– De kanske börjar närma sig varandra nu.