När du skickade in ditt första manus till förlag trodde du att de skulle svara: »Det här är inte en roman, det finns ingen intrig, det finns ingenting.« Varför var du så pessimistisk?
– Jag har aldrig studerat skrivande. Jag har bara gillat att skriva, jag hade till exempel en blogg under tidiga internet, på Skunk.nu, som kanske fem kompisar läste. Så arbetade jag i Berlin för några år sedan och var ganska ensam och kunde inte språket. Och därför dagdrömde jag ännu mer än vanligt, om det som har varit och hur allt hade kunnat bli.
Mikael Yvesand
Född: 1986 i Luleå.
Bor: I Stureby, Stockholm.
Bakgrund: Arbetar med musikrättigheter på Stim. Häng City belönades med både Borås Tidnings debutantpris och Norrlands litteraturpris. Tidigare jobb, som städare på bland annat skolor och ett polishus, har gett inspiration till miljöer och skeenden i Våran pojke.
Utgivning i urval: Häng City (2022), Våran pojke (2025).
Hur blev det till ett romanmanus, till Häng City?
– Till slut var det som om texten bara rann ur mig, om uppväxttiden. Jag ville skriva om att det inte hände någonting. Och det skulle inte hända någonting i berättelsen. Inte skära sig mellan de här vännerna, inte finnas någon stor dramaturgisk båge som peakar två tredjedelar in i berättelsen. Det skulle som … bara rulla på, med tre pojkar som driver omkring och eldar plast, typ.
Och det trodde du inte att förlagen skulle gilla?
– Jag hade väldigt roligt när jag skrev. Men jag tänkte aldrig på några läsare, eller på förlag. Jag satt helt själv, utan feedback, och sedan skickade jag in och tänkte att någon skulle säga: »Du har helt missförstått. Vi kan inte bedöma det här som en bok överhuvudtaget, det är ramblings of a madman.«
Ett antaget manus och 40 000 sålda exemplar senare – vad är det som har fångat läsarna, inte minst de svårfångade manliga läsarna?
– Jag hade inte ambitionen att jag skulle skriva en kill- eller mansbok. Men det har blivit lite så, många verkade minnas en känsla som kanske inte riktigt formulerats. Och mitt liv på den tiden såg ut ungefär som i Häng City. Tjejer … man umgicks inte riktigt. Dök en tjej upp blev jag som lite halvrädd. Skräckblandad förtjusning.
Mikael Yvesands 3 råd för att komma mot mål
- »Lita på läsarnas tålamod! I början blev jag halvt lamslagen eftersom jag kände att varje mening måste vara ett konstverk i sig, som något som ska stå på en gravsten. Sedan intalade jag mig att folk klarar av gråare eller neutrala delar.«
- »Undvik att skriva uselt! Jag hittar alltid textbitar jag skäms över på typ var tredje sida. Jag rensar tills de finns på var tionde, tjugonde … och till slut behöver jag inte längre kisa när jag läser. Då kan man vara stolt, vad som än händer.«
- Använd dina misstag! Jag har ganska dålig hörsel och ett så kallat rikt inre liv, så jag hör ofta fel i låttexter. När jag får facit kan jag bli besviken, men nu har jag börjat placera felhörningarna i mina böcker.«
Har du tänkt på alla de där läsarna nu när du har skrivit andra boken?
– Jag åker fortfarande runt i mina dagdrömmar. Det är väl mitt sätt att vara, jag är inte så social. Men nu kan jag ganska fort tänka att »det där kan bli något i en roman«. Romanen har blivit mitt medium, en plats där jag kan hantera alla konstiga idéer som lagras som ett slags abstrakt massa i mitt huvud.
– På ett sätt är det en bra utveckling, för jag hade kunnat fatta ett antal kloka beslut tidigare i arbetet med Häng City om jag hade vetat att det skulle bli en bok. Nackdelen är att jag nu lätt fastnar i olika valsituationer: »Blir det här bäst om jag skriver i första eller tredje person? Kommer folk att fatta något av det jag håller på att skriva nu?« Och jag vill verkligen inte hamna i »det här gillar kanske läsarna«. Däremot kan det finnas en poäng med att visualisera en läsare, ett slags fyrtorn man skriver mot. Som när jag skrev bloggen och kunde tänka: »Det här kommer just den personen att gilla.«
Just den här personen, jag, tycker att Våran pojke är mörkare än debuten. När jag läste Häng City blev jag uppspelt av den där riktningslösa energin som jag kände igen från mellanstadieåldern, som ibland fick ett kreativt utlopp och lika ofta ett destruktivt. Det blir inte lika charmigt när riktningslösheten och förstörelselustan, som i den nya boken, präglar en killes gymnasietid och vuxenliv.
– Jag tror nog att Våran pojke är svårare att tycka om. När folk har frågat mig längs vägen har jag sagt att om man gillade den första boken så gillar man nog inte den här, eftersom den är mörkare och konstigare. Och gillade man inte den första boken så gillar man säkert inte den här heller, för språket är inte helt olikt och den nya skildrar också mycket repetitiv vardag. Så jag kanske lyckas alienera precis alla. Men det måste man ju göra ibland också.
Det låter inte som om en förläggare slår kullerbyttor av glädje av det resonemanget …
– Nej, precis. Efter Häng City ville min förläggare skriva kontrakt på fler böcker, »vi gillar den här, vi gillar dig«. Jag sa: »Läs först och se vad det nya är för någonting.« »Det behövs inte«, sa de. »Jo, på riktigt. Gör det!« sa jag.
Du använder många ingredienser i Våran pojke. Börjar med ett slags skapelseberättelse, kastar in ett mord och kryddar med science fiction – eller om det är huvudpersonens hjärnspöken. Och huvudpersonen … det finns en Jocke, en Johan och en Jonna, och jag tolkar åtminstone två av dem som samma person, eller medvetande.
– Fair enough. Det är bara roligt hur folk tolkar och det känns verkligen som om jag sabbar om jag säger: »Så här menar jag.«
– Jag älskar själv att bli förvirrad, jag tycker att det är intressantare med frågetecken än utropstecken. Många av mina starkaste upplevelser av musik och film har varit obegripliga för mig, jag har bara lämnats med en känsla. Därmed inte sagt att jag försökt göra någon jävla gåta som läsaren ska avkoda. Jag har snarare försökt skriva känslan jag kan få av till exempel en låt.
Utdrag ur Våran pojke:
»Vi hade bott i radhuset några månader. Jag hade inga kompisar så när morsan och farsan sa att jag skulle ›gå ut och leka‹ innebar det mest att jag satte mig i en snödriva och tänkte på hur långt livet är. Jag var så ung, så förstörd.«
En sak som bidrar till den där »no plot, just vibe-känslan« är att vi inte får mycket bakgrund eller sammanhang kring skeendet.
– Nej, många gillar att psykologisera, förklara varför det ena leder till det andra. Jag har accepterat att det mänskliga psyket är så otroligt komplicerat att vi sällan vet varför vi gör någonting. Jag skildrar och fantiserar nog hellre än förklarar.
Har du skaffat fler skrivtekniska verktyg under de här åren, som kan ta texten närmare dina dagdrömmar, eller din vision?
– Jag tror absolut att jag hade kunnat lära mig saker och bli en mycket bättre författare om jag hade ansträngt mig på det området. Men jag kan tillräckligt för att skriva det jag vill skriva. Jag är ingen konstnär, jag ritar liksom mina fula små streckgubbar – men det är just de streckgubbarna som jag vill rita, om du förstår vad jag menar. Klart att det blir skit ibland, att jag kör vilse i skrivandet, men jag kör gärna vilse. Kanske hittar jag något på vägen. Eller inte.
