Priset på en dröm

Mytomspunnet, romantiserat, åtråvärt – men allt svårare att leva på. Att vara författare i dag är också att vara överlevnadskonstnär.

För några år sedan jobbade författaren Per Johansson inom hemtjänsten. En morgon stod han hemma hos en av åldringarna och på vardagsrummets TV-skärm fick han syn på en framgångsrik författarkollega. Dagen innan hade de två setts på Norstedts påkostade förlagsmiddag, blivit sittande länge och pratat. Nu var hon inbjuden för att tala om sin senaste bok.

– Och samtidigt stod jag och hjälpte en gammal människa att byta blöja. Rätt stor kontrast.

Det far ett leende över Pers ansikte, där han står hemma i köket i sitt torp en tidig torsdagsmorgon.

– Men jag tycker om dynamiken jag får av extrajobben. Om jag jobbar i hemtjänsten en hel dag är hjärnan upptagen med det. När jag sen sätter mig, är det verkligen en njutning att få skriva.

Per har jobbat som diskare i fem år och inom hemtjänsten i nio. Just nu är han timvikarie på ett asylboende för ensamkommande flyktingbarn.

– Med såna jobb känns det som att jag behövs, som att jag åstadkommer bra saker. Skulle jag skriva hela tiden skulle jag bli tokig. Författare som bara skriver måste väl ha något zumbapass varje morgon, antar jag, och kompisar de kan prata med två timmar varje dag så att de är med i livet. Det hade jag aldrig strukturerat upp. Marcel Proust låg ju i sängen och skrev hela dagarna och framåt kvällen gick han ut i Paris och festade. Då var han ju ute på nätterna i alla fall.

Att koka morgonkaffet är en omständlig process. Per häller ut gårdagens kallnade slatt i det emaljerade fatet som fungerar som vask. Vrider på strömmen till de två kokplattorna, slår ut sumpen i en tom gammal yoghurtburk, öser upp brunnsvatten från en blå plasthink.

– Tänk på att inte gå nära spisen. Den läcker lite ström, varnar han.

Per Johansson

Född: 29 oktober 1972 i Eskilstuna.

Annons

Bor: I ett torp utanför Fritsla, söder om Borås, och har sin flickvän i Göteborg.

Utgivning: Kungsträdgårdens svarta hål (2016), Kricket (2013), Cancersurfare (2010), Göteborg i päls (2006).

Han är klädd i jeans. Den blå t-shirten har några små hål under vänster armhåla och vita färgfläckar på magen. På fötterna ett par svarta skinntofflor. Lite rufsigt hår, han har ingen dusch men det gör inte så mycket sedan han började träna på gym enligt det han kallar tandborstmetoden: tjugo minuter så många dagar som möjligt. Bara få det gjort.

– Och på gymmet har de ju dusch.

Torpet ligger utanför Fritsla, en bit söder om Borås. Tre gånger om dagen tar Per den blå plasthinken och går till brunnen för att hämta vatten. Året runt. I kammaren har han en kamin, eldar han ordentligt håller den värmen ända inpå morgontimmarna. Det är nödvändigt, särskilt på vintern. När skorstensdraget är det rätta kan han tända i kökets vedspis utan att det ryker in och ha ett stort kar med vatten ståendes på plattan. Då kan varmvattnet räcka en hel dag. Så mycket enklare än den svarta vattenkokaren han förvarar under köksbordet.

Till utedasset måste han dock oavsett årstid. Fast i dag är det en ovanligt varm höstdag. Solen som går in genom dassets lilla fönster, silas genom dammig spindelväv. Till dasslektyr ligger en trave med Norstedts senaste förlagskataloger. Samtliga Pers fyra romaner är utgivna av det anrika förlaget. Beskedet om att de ville anta hans debutroman kom för elva år sedan, strax efter jul. Då hade Per arbetat hårt, nästan maniskt, i flera år för att få en bok utgiven. Det berättar han när han slagit sig ner på en pinnstol vid köksbordet.

– Jag var otroligt fokuserad på att bli författare. Jag skrev flera böcker som inte blev publicerade och var helt besatt av att det måste bli nästa bok, eller nästa. För mig blev litteraturen farligare än droger för jag kunde liksom bara … slukas.

På dagarna pluggade han, på kvällarna jobbade han som diskare.

– Och så boken på nätterna. Jag tänkte hela tiden att jag måste sluta skriva, annars kommer det inte gå bra. Men jag fortsatte.

När samtalet från Norstedts kom var det på sätt och vis redan för sent. Fyra veckor tidigare hade Per stapplat in på psykakuten i Göteborg och bett dem att hjälpa honom. Nu var han fullkomligt under isen.

Det är Bokmässans första dag och Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius är jäktad. »Räcker en kvart?«, undrar han och lotsar till ett undangömt hörn i förbundets monter. Det här året har Bokmässan fått utstå massiv kritik för sitt beslut att låta högerextrema Nya Tider ställa ut och Författarförbundet arrangerar därför en yttrandefrihetsmanifestation. Gunnar Ardelius vill egentligen hinna till sitt hotell och vila en stund innan den börjar. Men han vill också prata om författarens villkor. Och han säger att den där sjukliga längtan efter att debutera, den kan han verkligen relatera till.

– Väldigt många blir nästan besatta. Jag var också det. Det är det där nålsögat som alla vill ta sig igenom.

Gunnar Ardelius debuterade tidigt. Han var 25 år när hans ungdomsroman Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket släpptes på Rabén och Sjögren. När han skrev den försörjde han sig på CSN-lån och extrajobb. Efter debuten tyckte han till en början att pusslandet med sidouppdrag var rätt trivsamt, men började så småningom längta efter mer stadga.

– Det är den där balansen, alltid. När jag har det fritt och kreativt längtar jag efter mer rutiner. Ekonomisk trygghet och någon att dricka eftermiddagskaffe med. Nu, sedan jag blev ordförande, längtar jag efter mer tid att skriva. De flesta författare känner nog igen det där, en pendelrörelse där du saknar antingen skrivtid eller ekonomisk trygghet.

Per Johansson ­skrivande handlar
ofta om naturen och om det kroppsliga – två teman som han upplever sig komma närmre i och med livet i det spartanska torpet Foto: Samuel Petersson

Det är förstås omöjligt att svara på hur den svenska författaren mår, innerst inne. Vad som däremot går att se är vad de tjänar. Skillnaden mellan bästsäljande och smala författare är stor men slår man ut det, talar siffrorna sitt tydliga språk: att vara yrkesverksam författare är ett otryggt låglöneyrke. Det visar den undersökning av författarnas inkomster som TNS Sifo genomförde 2014. Enligt den hade författare som ägnar minst 75 procent av sin totala arbetstid åt författarskapet en medianårsinkomst från litterär verksamhet på knappt 186 000 kronor. I rapporten framgick också att en tredjedel ansåg sig ha ägnat sig åt mer marknadsföring än tidigare. Samtidigt svarade fyra av tio att de upplevde en minskad försäljning.

Gunnar Ardelius beskriver det som en stjärnekonomi. De som syns är de som får mycket medial uppmärksamhet och stora bokroyalties men de är egentligen väldigt få.

– Även bland böcker som kommer ut på stora etablerade förlag är det få författare som får förstadagsrecensioner och ännu färre som syns i TV-program. Ska man hårdra det, är den allra största delen av författarlivet fritt men också oglamouröst och ganska ensamt.

Författaren måste uppfinna sitt eget arbetsliv. Disponera sin tid mellan skrivande och extrajobb, stipendiesökande och sidouppdrag, för att dryga ut lönen. Den genomsnittliga svenska författaren får sina inkomster från väldigt många olika håll, vilket kräver disciplin och struktur.

– Allt det där andra som kommer naturligt och gratis på en arbetsplats måste en författare själv tillgodose. Arbetsmoral och så. Det finns ingen som klagar om du ligger i sängen i en vecka.

Gunnar Ardelius säger att han kan förstå dem som inte orkar med arbetsförhållandena. Att han själv ibland funderat på att sluta skriva.

– Ja, verkligen. Men de flesta författare kan bara inte sluta.

Vad är det som driver dem, tror du?

– Det är olika för olika människor, förstås. En liten del av yrket är också glamourös: man får arbeta fritt, träffa läsare och vistas på en offentlig arena. Författare är inte ett yrke som andra, på gott och ont.

– Men ofta handlar det nog om att man får ut någonting av sitt skrivande som man inte hittar någon annanstans. Jag märker själv att jag förändras på ett sätt som jag inte gör i några andra sammanhang. Jag söker mig hela tiden tillbaka till att vara i språket men det behöver ju inte vara problematiskt. Förr trodde jag kanske att om jag slutade må dåligt skulle jag inte kunna skriva. Men nu mår jag bra och jag skriver ju ändå.

Per Johansson mår också bra nu, säger han medan han plockar undan i köket och gör sig redo för sin morgonpromenad. Så var det inte efter att boken hade blivit antagen. Det första halvåret efter sammanbrottet sov han sexton timmar per dygn. De antidepressiva medicinerna fortsatte han med i flera år.

– Hade inte vändningen med Norstedts kommit hade det nog inte gått så bra. Men den kom ju. Ända sedan dess har jag ägnat mig åt rehabilitering. Jag tycker själv att jag lever ett gott liv med ett bra extrajobb och en stillsam tillvaro. Egentligen känner jag mig otroligt privilegierad.

Per låser torpets bakdörr med ett robust hänglås. Han går alltid samma runda, en traktorväg förbi hästhagar och ljus gles skog belägen på sankmark, in i tätare tallskog. Det är vindstilla och varmt. Älgflugorna dunsar ner på Pers axlar, kravlar mot hans hårfäste. Han viftar obrydd bort dem. Det är här i skogen på morgonen som han känner lugnet komma, blir redo för dagen.

– När jag nyss vaknat känner jag mig rätt skör och hudlös. Jag behöver lite tid på mig.

Per Johansson. Foto: Samuel Petersson

Han traskar långsamt, morgondaggen väter skinntofflorna. Per har egentligen aldrig varit intresserad av natur men nu, säger han, är han helt beroende av den.

– Det är lustigt. Jag har haft så mycket ångest och skit och nu är jag ganska fri från det men så fort jag kommer in till stan kommer det tillbaka. Människor bor så tätt i städerna, de samlar på sig så mycket stress och frustration.

Han tänkte inte så mycket på det när han själv bodde i en stad, säger han.

– I Göteborg hade jag som alla andra min lilla sfär som jag stängde till. Här har jag släppt mitt försvar och vant mig vid att vara blottad. Så när jag kommer in till en stad känns det som att: shit, jag har glömt hur jag ska hantera det. Allt väller in.

Att bo på landet har inte bara hjälpt honom att rehabilitera sig ifrån sammanbrottet. Det har också berikat skrivandet. I sina böcker varvar han historiska skildringar med dokumentära beskrivningar av sin egen vardag, stillsamma betraktelser från livet i torpet. En grävling som stryker sig mot husväggen om natten. Kylan på utedasset tidiga vintermorgnar. Ett kort samtal med bonden han hyr av.

– Grundidén är att min berättelse aldrig kan vara frikopplad, den är skriven från nånstans. Den färgas av mitt liv, därför beskriver jag mitt liv. Och omvänt, berättelsen flödar in i mitt liv och påverkar mig. Jag gillar att fantasin måste möta någonting …

Per visar med händerna, en knuten näve som knådas mot den andra handflatan.

– … möta ett motstånd som den får hantera. Blir man för mycket i fantasin kan man bara lämna allting. Då blir det ointressant. Jag vill att det ska lämna jorden lite men sedan komma tillbaka och toucha. Så att det betyder någonting för mig och för livet som är här och nu.

Per Johansson är en, som det heter, smal författare. Han skriver litterära romaner, får fina recensioner och säljer relativt små upplagor. Sådana tillhör nästan alltid den grupp som kallas »midlist« – yrkesverksamma och etablerade författare som inte säljer nog mycket för att generera en hygglig årslön. Det är för dem tillvaron blir allt svårare, det uttrycker många inom branschen. Bland annat Forumförläggaren Karin Linge Nordh.

– De har helt klart fått det tuffare, säger hon.

Romaner av etablerade, men inte för allmänheten välkända författare, kunde tidigare sälja 3 000–5 000 exemplar. Där ser Karin Linge Nordh en dramatisk förändring. I dag rör det sig snarare om ett par tusen exemplar, vilket gör det svårt att överleva på de pengar som författarskapet genererar.

– Det beror nog på ett intresse för starka varumärken, den trenden syns i hela samhället. Kanske finns inte samma benägenhet att pröva osäkra kort längre. Samtidigt minskar litteraturbevakning i tidningarna och bokklubbarna blir allt mindre. Det är svårt för oss att nå ut med nya eller mer okända namn.

»Som författare är det otroligt viktigt att öva på att fokusera. Det tog lång tid innan jag lärde mig att sakta och metodiskt skriva det jag ville skriva.« Foto: Samuel Petersson

Det innebär att förläggarna blivit mer noggranna med vilka författare de antar, säger Karin Linge Nordh. Varje antagning är så viktig, det räcker inte längre med att personen skrivit ett fantastiskt texten. Förläggarna vänder på varje sten och tittar inte bara på manuset utan också på författarens bakgrund och person, funderar på om det finns en långsiktighet. Vilket nätverk har författaren, vilken plattform?

– Jag kan tycka att det är tragiskt. Hade man förr bara språket i sin makt så räckte det, då kunde man hitta sitt sätt att nå människor. Nu är det så svårt att nå igenom det där bruset att man måste kunna prata om sitt verk. Det har gjort att det är en mycket mer sammansatt roll att vara författare i dag jämfört med för tjugo år sedan.

Karin Linge Nordh säger att många författare hon möter är frustrerade: över uteblivna recensioner och över att skrivtiden minskar när de tvingas jaga andra inkomster. Samtidigt, säger hon, hittar de flesta vägar att hantera den nya tillvaron.

– Det som är bra med att bo i Sverige är ju att det faktiskt finns författarfonder och arbetsstipendium. Man kan till och med få författarlön. Det har en del av mina litterära författare fått och det betyder jättemycket för dem. Några har kunnat gå ner i arbetstid och avsätta heldagar åt sitt skrivande.

Hon råder författare att hitta alternativa intäktskällor, som föreläsningar och olika event där man får författararvoden, och att skaffa sig nätverk som kan ge både kollegialitet och hjälp i arbetslivet. Sådana sammanslutningar tycks bli allt vanligare och Karin Linge Nordh upplever en större generositet mellan författare och en ökad vilja att marknadsföra varandras böcker.

Hon säger också att det kan vara värt att fundera över vilken sorts tillvaro man valt.

– Om man bor i en storstad som Stockholm är det svårare att klara sig som författare, för alla omkostnader är så mycket högre. Kanske kan man faktiskt överväga att bo utanför storstadsregionerna och därmed leva betydligt billigare. Den där ekvationen handlar inte bara om vad man tjänar utan också om vilken livsstil man väljer.

Inkomster från litterär verksamhet för en genomsnittlig författare

Bokroyalty 39 %

Övriga litterära inkomster 13 %

Skattepliktiga stipendier 10 %

Radio och tv 6 %

Tidningar och tidskrifter 9 %

Översättarhonorar 14 %

Antologiersättning 0,4 %

Talboksersättning 1 %

Biblioteksersättning 8 %

Källa: TNS Sifos rapport Författarnas inkomster från 2014

Hemma hos Per Johansson har det hunnit bli eftermiddag. Ute i trädgården är det så tyst att man hör varenda torrt höstlov som singlar genom grenverket på den stora eken framför torpet. Utmed husväggarna ligger färgflagor och småskrot, i buskagen står en rostig klotgrill och på en tvättlina hänger ett par disktrasor på tork. Det är en idyll, fast ingen påkostad sådan. Ett livsval som rent ekonomiskt möjliggjort ett skrivande liv men som också gett Per möjlighet att arbeta ostört och fokuserat.

– Nu strävar jag efter det där som jag hatade när jag var 25: balans. Att skriva, ta paus ibland, åka på semester, äta regelbundet, träna lite. När jag sköter mig och bygger upp mig själv, det är då jag verkligen kan närma mig en historia. Kanske till och med på ett bättre sätt än förr.

Samtidigt finns där alltjämt en tanke: skulle han kunna vara lycklig utan skrivandet? Någonstans handlar författarskapet om att söka sig till den där magiska zonen som också innebär en bekräftelse, att man blir till där.

– Det är ganska egoistiskt. Med litteraturen är det som att jag hela tiden vill ha något mer, jag är aldrig nöjd. Nån gång kunde jag kanske våga lita på att livet är viktigt nog ändå, som det är.

Han pausar lite, ler ett stilla leende.

– Ibland tänker jag att det ultimata friskhetstecknet vore om jag faktiskt slutade skriva.