En möjlig början. Therése Söderlind i Torsåkers kyrka, Ångermanland. Hon sitter framåtböjd. Hon fryser, trots att det är en varm sommardag. För hennes inre – bilder. Det är juni 1675. En grupp utmärglade och skitiga kvinnor sitter i kyrkans bänkar. De är rädda, skräckslagna. I predikstolen står kyrkoherde Wattrangius, stor och sträng. Han håller en straffpredikan.
Snart ska kvinnorna tvingas ur kyrkan, fösas samman och ledas längs steniga stigar upp till Häxberget. Där väntar bödeln från Härnösand, en skara nyfikna och bålet. Innan dagen är slut är kvinnorna halshuggna och deras kroppar uppbrända.
Therése Söderlind förnimmer allt detta. Skräcken, kylan, döden. För ett ögonblick öppnar sig ett schakt i tiden; det som hände då, för flera hundra år sedan i denna bygd, känns plötsligt nära och levande.
Det är då, i kyrkan i Torsåker, inför historiens brutala verklighet, som en ny roman börjar växa. En roman som nästan tre år senare ska få stor uppmärksamhet och placera Therése Söderlind bland landets episka berättare.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
