Therése Söderlind bestämde sig för att satsa på skrivandet ganska sent, något som hon i efterhand är glad för.

När lögn blir sanning

Med sin roman om 1600-talets häxprocesser i Ångermanland klev Therése Söderlind rakt in i det litterära Sverige. Men hur skakar man liv i det som är dött, och hur mycket får man egentligen hitta på? Skriva sammanförde henne med författaren Mattias Hagberg, som själv skriver böcker med historiskt råmaterial.

En möjlig början. Therése Söderlind i Torsåkers kyrka, Ångermanland. Hon sitter framåtböjd. Hon fryser, trots att det är en varm sommardag. För hennes inre – bilder. Det är juni 1675. En grupp utmärglade och skitiga kvinnor sitter i kyrkans bänkar. De är rädda, skräckslagna. I predikstolen står kyrkoherde Wattrangius, stor och sträng. Han håller en straffpredikan.

Snart ska kvinnorna tvingas ur kyrkan, fösas samman och ledas längs steniga stigar upp till Häxberget. Där väntar bödeln från Härnösand, en skara nyfikna och bålet. Innan dagen är slut är kvinnorna halshuggna och deras kroppar uppbrända.

Therése Söderlind förnimmer allt detta. Skräcken, kylan, döden. För ett ögonblick öppnar sig ett schakt i tiden; det som hände då, för flera hundra år sedan i denna bygd, känns plötsligt nära och levande.

Det är då, i kyrkan i Torsåker, inför historiens brutala verklighet, som en ny roman börjar växa. En roman som nästan tre år senare ska få stor uppmärksamhet och placera Therése Söderlind bland landets episka berättare.

Det finns bara ett problem. Mycket av det där är lögn.

 

Annons

Eller ja, en sorts lögn – den litterära. Min och Therése Söderlinds. Hon berättar. Jag antecknar och tolkar.

För nu är det 2013 och vi sitter i det stora vardagsrummet i Therése Söderlinds lägenhet i centrala Uppsala och det är varmt och vi dricker kaffe, äter kakor och småpratar.

Visst frös Therése Söderlind den där dagen för tre år sedan. Och visst var det då hon bestämde sig för att skriva en roman om det fasansfulla massmordet på kvinnor i hennes hemtrakter för drygt trehundra år sedan. Men samtidigt, en bra berättelse, en sådan där historia som ramar in en händelse och gör den gripbar. Varken hon eller jag vet ju hur kvinnorna satt, hur de såg ut eller hur stämningen var. Och romanen, den föddes inte bara i den stunden.

Fakta blandas med fantasi. Orden i mitt anteckningsblock får liv, jag fyller på och drar ifrån. Får svårt att hålla mig till sanningen.

För så här är det. Här sitter vi – två människor som älskar att ljuga, hitta på och förföra – två människor som aldrig missar en chans att låta orden dra i väg för att skapa bilder och nya sanningar. Någonstans har jag läst att Therése Söderlind lämnade Norrland som ung för att hon pratade för mycket. Hon kunde helt enkelt inte låta bli att skapa berättelser av vardagen – att ljuga.

Men kanske skarvar jag nu också, kanske var det inte riktigt så hon sa…

 

Jag har ett uppdrag. Vi ska prata om hennes skrivande, om hur hon arbetar och tänker, om hennes metod. Vi sitter med papper och anteckningar från hennes arbete med Vägen mot Bålberget, en rejäl hög med listor över gammaldags ord, över personer i romanen och tankekartor över händelser i hennes fiktion och hur de hör samman. Men det enda jag tänker på är lögnen. För Therése Söderlind är en fantastisk lögnare.

På några dagar har jag plöjt hennes två romaner, debuten Norrlands svårmod och så Vägen mot Bålberget. Jag har obönhörligen sugits in i Therése Söderlinds världar. Hon har den där förmågan att skaka liv i enskilda händelser och livsöden som faktiskt aldrig funnits. Under dagarna som jag läser är jag mer intresserad av Anna i Norrlands svårmod och Malin i Vägen mot Bålberget än av de verkliga människorna runt omkring mig.

Annons

Det är just den magin det handlar om; lögn förvandlad till trollbindande text.

Therése Söderlind har funderat mycket på det där. Hur man skapar liv i det som inte finns – särskilt i det historiska.

– Det är en stor utmaning, säger hon. Om jag skriver en roman som utspelas i nutid kan läsaren lätt få känslan att detta är något som jag varit med om, eller att jag känner någon som varit med om detta. Det ger oundvikligen en känsla av något verkligt. Men om romanen utspelas på 1600-talet, då kan jag ju inte ha någon form av erfarenhet därifrån. Då gäller det att övertyga läsaren om att så här kan det verkligen ha varit.

Hon pausar. Tar en kaka och säger:

– Jag tänker så här: Om jag skriver tillräckligt bra kan jag skapa liv. Det är utmaningen för mig. Att göra texten levande.

Hon bläddrar i högen med papper framför sig. Tar upp en lista med ord.

– Jag har arbetat mycket med ordböcker och folklivsskildringar. Jag vill att det ska vara så autentiskt som det bara går.

Hon säger att hon väntade med att skriva de delar av Vägen mot Bålberget som utspelas i förgången tid tills hon hade gjort så pass mycket efterforskningar att hon verkligen kunde känna hur det var att leva i Ångermanland på den tiden.

– Jag vill inte vara beroende av att sitta och slå i olika böcker eller besöka olika arkiv när jag väl skriver.

Hon berättar att hon under researchen fastnade för en massa detaljer. Till exempel blev hon närmast besatt av att ta reda på hur vägar såg ut på den tiden eller av att reda ut hur transporterna fungerade.

– Sådant känns viktigt för mig. Det ska vara korrekt. Jag tillbringade en massa tid i ett arkiv här i Uppsala tillsammans med en folklivsforskare som hjälpte mig att hitta rätt. Samtidigt är det omöjligt att återge en historisk tid korrekt. Jag kan ju inte skriva som de talade på 1600-talet. Det skulle bli oläsligt. Det gäller att skapa en illusion av dåtid. Det gäller att använda vissa ord och begrepp så att det uppstår en känsla.

Vad det handlar om, säger hon, är att människornas liv ska kännas nära och då handlar det inte om att beskriva exakt hur det var då, eller om att förklara allting, för då går känslan förlorad.

– Ur vårt perspektiv var människorna i Ångermanland på 1600-talet förmodligen väldigt skitiga. Men det kunde jag inte skriva. För de upplevde inte sig själva som skitiga. De gick inte runt och tänkte: Oj, vad jag är smutsig.

Therése Söderlind

Ålder: 48 år.

Bor: Uppsala

Bakgrund: Växte upp i Höga kusten i Ångermanland. Hon har bott längre perioder utomlands, bland annat i södra Afrika och Vietnam, där hon studerat och arbetat med bistånd. Therése har gått på Författarskolan vid Lunds universitet men bor numera med sin familj i Uppsala och vänder varje sommar norrut.

I mottagandet av Vägen mot Bålberget är det just delen om 1600-talet som hyllats mest. Recensenterna har varit eniga om att Therése Söderlind lyckats skapa en trovärdig och drabbande beskrivning av häxprocesserna och människorna i dess centrum.

Samtidigt är Vägen mot Bålberget, precis som debutromanen Norrlands svårmod, en historia som utspelas på flera plan samtidigt. I Vägen mot Bålberget är det fyra olika historier i fyra olika tider som vävs samman.

– Jag ville visa hur det som hände då, för mer än tre hundra år sedan, har bäring på oss i dag. Jag ville peka på historiens rottrådar. Därför blev det fyra olika berättelser som alla hör samman på ett eller annat sätt. Den första utspelas på 1970-talet, den andra på 1670-talet, den tredje i nutid och den sista på 1740-talet.

Exakt hur de fyra historierna hör samman ska inte avslöjas här. Romanen bär på flera hemligheter som avslöjas efter hand och som hela tiden tar berättelsen framåt.

– Jag skriver den sortens romaner som jag själv vill läsa. Jag gillar mysterier, säger Therése Söderlind.

Såväl Vägen mot Bålberget som Norrlands svårmod är sinnrikt uppbyggda runt dessa mysterier. För den som läser framstår det som om Therése Söderlind planerat allt in i minsta detalj. Men så är inte fallet.

– Om allt är avgjort på förhand blir det tråkigt att skriva. Jag vill själv bli överraskad. Jag vill att det ska kännas som när jag läser en spännande bok. Jag vill se vad som händer. Hur det hänger ihop. Sen kan jag ju alltid gå tillbaka och ändra i efterhand om historien drar iväg för mig.

Hon påpekar att det inte alltid är nödvändigt att varenda tråd följs upp eller att alla mysterier får en logisk lösning.

– Det får inte bli för präktigt eller för ordnat. Då blir det platt och ointressant. Såväl berättelsen som karaktärerna måste få vara komplexa och motsägelsefulla. Därför tror jag att det är farligt att planera för mycket i förväg. Då riskerar texten att kännas tillrättalagd och tråkig. Det verkliga livet är ju sällan helt logiskt.

 

Therése Söderlind började skriva sent i livet. Trots det har drömmen om ett liv som författare alltid funnits där.

– Jag har alltid velat detta. Men jag ville att det skulle bli väldigt bra. Och därför har jag skjutit debuten framför mig och gjort en massa andra saker istället. Jag var helt enkelt lite rädd för att ta steget. Men nu i efterhand tror jag att det var bra. Detta är inget man ska forcera fram, säger hon och fortsätter:

– Jag ville skriva om relationer och då kan det vara bra att ha lite erfarenheter. Norrlands svårmod hade aldrig blivit den boken det blev om jag inte hade fått barn.

Samtidigt som erfarenheterna av att vara förälder var en viktig inspiration gav föräldraledigheten också ett ekonomiskt incitament.

– När jag hade varit hemma några år med barnen tänkte jag att nu ska jag ta tag i skrivandet. Jag hade vant mig vid att leva på föräldrapenningen. Så när min man pekade på en författarutbildning på Lunds universitet tänkte jag: kan jag leva på föräldrapenning kan jag leva på studiemedel.

Skrivarutbildningen blev precis den knuff Therése Söderlind behövde. Under utbildningen fick hon tid och ro att skriva.

– Framför allt innebar kursen skrivtid. Det var då jag skrev debutromanen Norrlands svårmod. Men jag fick också med mig en hel del viktiga insikter. Bland annat lärde jag mig att se skillnad på person och text. Jag är inte min text. Om någon kritiserar det jag skrivit eller kommer med förslag på förbättringar handlar det inte om min person utan om min text. Jag tror att det är väldigt viktigt att göra den distinktionen.

Det var en lärdom hon tog med sig i kontakterna med förlaget.

– När jag fick Norrlands svårmod antagen bestämde jag mig för att vara lyhörd. Jag såg det som en chans att lära mig hur texten kunde bli ännu bättre.

– Jag tror att det är viktigt att inte vara protektionistisk. Även en fin text mår bra av synpunkter och idéer utifrån. Jag tror att det är viktigt att hitta någon eller några läsare som man har förtroende för. Läsare som vågar vara ärliga och kritisera när det behövs, men som också talar om när man gjort något riktigt bra. När lögnen bär och blir sanning.

Hon tystnar, sneglar ut genom fönstret och jag antecknar. Stryker under den sista meningen och tänker att någonstans där, i de orden, finns en märklig litterär magi: när lögnen bär och blir till sanning

 

5 tips från Therése Söderlind

1. Gå en skrivarkurs

Det behöver inte vara någon märkvärdig kurs eller någon prestigefylld skrivarutbildning. Huvudsaken är att du kommer ut och vågar visa det du skriver. Det är ett stort steg i sig.

2. Tänk dig inte en läsare när du skriver

Många säger att man ska tänka sig en läsare medan man skriver. Jag tycker att det är tvärtom. När jag skriver tänker jag aldrig att någon ska läsa. Då är det bara min grej, ingen annans. Om jag föreställer mig att det sitter en läsare bakom axeln blir jag hämmad och vågar inte riktigt släppa loss.

3. Du måste inte ha allt uttänkt i förväg

Det blir roligare att skriva om man inte har allt planerat i förväg. Då får man se vad som händer – ungefär som när man läser en bok. Dessutom tror jag att det man skriver blir mer verklighetstroget om man inte har planerat för mycket innan.

4. Hitta en läsare som kan vara ärlig mot dig

För mig är det väldigt viktigt att ha en första läsare jag litar på. Jag tror att det är viktigt att det är en person som man inte har en alltför nära relation till. Då riskerar nämligen texten och kritiken att bli fylld med så mycket annat.

5. Skaffa dig skrivtid

Det tar tid att skriva och det finns inga genvägar. Det gäller att skaffa sig tid att sitta på sin skrivarrumpa och skriva. Inget annat. För mig har det varit bra att ha skrivtiden planerad. Det går inte att vänta på att det ska bli tid över.