Therése Söderlind bestämde sig för att satsa på skrivandet ganska sent, något som hon i efterhand är glad för.

När lögn blir sanning

Med sin roman om 1600-talets häxprocesser i Ångermanland klev Therése Söderlind rakt in i det litterära Sverige. Men hur skakar man liv i det som är dött, och hur mycket får man egentligen hitta på? Skriva sammanförde henne med författaren Mattias Hagberg, som själv skriver böcker med historiskt råmaterial.

En möjlig början. Therése Söderlind i Torsåkers kyrka, Ångermanland. Hon sitter framåtböjd. Hon fryser, trots att det är en varm sommardag. För hennes inre – bilder. Det är juni 1675. En grupp utmärglade och skitiga kvinnor sitter i kyrkans bänkar. De är rädda, skräckslagna. I predikstolen står kyrkoherde Wattrangius, stor och sträng. Han håller en straffpredikan.

Snart ska kvinnorna tvingas ur kyrkan, fösas samman och ledas längs steniga stigar upp till Häxberget. Där väntar bödeln från Härnösand, en skara nyfikna och bålet. Innan dagen är slut är kvinnorna halshuggna och deras kroppar uppbrända.

Therése Söderlind förnimmer allt detta. Skräcken, kylan, döden. För ett ögonblick öppnar sig ett schakt i tiden; det som hände då, för flera hundra år sedan i denna bygd, känns plötsligt nära och levande.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #5 2013 (20 augusti 2013) och är skriven av .