Berättarröst

»Jag ville isolera min huvudperson«

Hennes mål var en bok där läsarna INTE skulle identifiera sig med karaktärerna. Därför blev valet av berättarröst avgörande.

Agneta Pleijel: »Man skärskådar sig själv«

Hur gör man för att inte skada sina närmaste när man skriver om deras största ­smärtpunkter? Och hur gör man konst av sitt eget liv? Agneta Pleijel har skrivit om ­släktingar och sig själv i över 25 år. Snart släpps ­sista delen i hennes självbiografiska svit.

Andrev Walden: »En självutlämnande skribent är uttömlig«

Romandebuterande gräv där du står-skribenten Andrev Walden har sju plastpappor att berätta om – men befarar ändå att han snart kommer att få slut på stoff.

Ansiktet som försvann

För hundra år sedan lade ­författare mycket kraft och många sidor på att skildra sina karaktärers ­utseende. I dag förblir till och med ­huvudpersoner ofta ansiktslösa. Författaren och skrivarläraren Jan ­Sigurd undersöker varför det blev så – och om vi tappade bort något på vägen.

Charlotte Al-Khalili om regelbrott

Charlotte Al-Khalili ville skriva något nytt. Det resulterade i ­Malström, en kriminalroman med sexton olika perspektiv. Trots alla skrivråd hon bröt mot antogs manuset av Norstedts.

Edgar Corvera: »Det finns någonting tillfredsställande med att skriva om svåra saker«

I Vi utforskar vilsne Orlando sitt ursprung – uppväxten i en diktatur och familjen som blev kvar, pappan från El Salvador och mamman från Belarus. Samtidigt försöker han ­kombinera vardagen som singel­förälder med drömmen om att skriva. Edgar Corvera debuterar med en finstämd roman om kulturkrockar och separationer.

Eli Åhman Owetz om att leva sin genre

Att byta väg i livet och flytta till landet är typiskt feelgood. Just detta har Eli Åhman Owetz gjort. Är det livet som påverkat skrivandet – eller tvärtom?

Göran Greider om att skriva politiskt

Han skriver i vitt skilda genrer. Men nästan alla Göran Greiders ­texter bottnar i en längtan efter ett mer solidariskt samhälle – och en ­övertygelse om att vägen dit går åt vänster.

Jakten på de rätta orden

Att få omdömet ­»osviklig språkkänsla« är en dröm för många författare. Men hur gör de som är riktigt bra med orden? Elin Klemetz gick igenom sin favoritbokhylla och gav sig sedan ut bland ­författare, ­poeter och forskare för att söka språkets ­renaste källa.

Johanna Frid om osynliga karaktärer

I hennes debutroman utspelar sig ett triangeldrama, där en av karaktärerna utgör en »osynlig« kraft. I Haralds mamma återkommer mönstret. Johanna Frid förklarar hur hon gör – och varför.

Klas Ekman om att leva sig in i andra

Förr skrev han färgstarka kändisars livshistorier. Nu skriver Klas Ekman fiktion – men vill fortfarande använda perspektiv som skiljer sig från hans eget.

Lena Andersson om människoskildringar

Ester Nilsson är en av samtidsromanens mest mänskliga karaktärer. Men vår före detta statsminister kallar Lena Anderssons beskrivning av fattiga för »oerhört föraktfull«. Hur går det ihop?

Lina Wolff om att skriva om utlandet

De svenska topplistorna domineras av böcker som utspelar sig i Sverige. Lina Wolff förklarar varför hennes hyllade böcker skildrar  Sydeuropa.

Lisa Fransson om att skriva på två språk

Lisa Fransson är uppvuxen i Sverige men arbetar i England. Hon har gett ut barnböckerna Älgpappan och Beckmörkret på ­svenska. Och i höst kommer hennes första roman – skriven på engelska.

Marcus Berggren om gränslöshet

Komikern Marcus Berggren har skrivit ohämmat om sin uppväxt i Kungälv. För Skriva förklarar han hur han gör för att släppa alla spärrar.

Merima Dizdarević: »Jag ville inte berätta allting rakt ut«

Merima Dizdarević använder sig av naturskildringar för att berätta om ett liv som sträcker sig från Jugoslavien till Malmö. Hon skriver om sig själv, om att vara kvinna, om migration och krig. Om sin familj och om alla platser de levt på som lämnat avtryck. Och framför allt: om havet.

Mikael Yvesand om tonträff

Han ville skriva en roman utan handling. Istället blev någonting annat väldigt viktigt för Mikael Yvesand: att hitta precis rätt språk.

Mimmi Jensen ­Gellerhed: »Ju mer man skriver, desto närmare kommer man sin egen stil«

Tess återvänder till byn hon växte upp i efter att barndomsvännen Minou gått bort. Så vänds det lilla samhället upp och ned, när alla som trodde att de kommit undan Tess terrorvälde är tillbaka i hennes våld. Mimmi Jensen Gellerhed målar ett detaljrikt porträtt av den svenska landsbygden, ur ett oväntat och inte sällan opålitligt perspektiv.

Nils Lundkvist: »Jag har lyckats arbeta fram en grundkondis som skribent«

Nils Lundkvists debutbok började som en enda bild – av ett hus, en familj och en mystisk kub. Bilden blev en bokidé som blev idén till en hel romanserie, och Bonnier ­Carlsen har skrivit avtal på rubbet. Den yttersta vildmarkens historia. Kuben är en ­science fiction-berättelse om ­vänskap och motstånd, för barn i bokslukaråldern.

Olivia Bergdahl: När orden inte räcker till

Olivia Bergdahl har skrivit hela sitt liv. Som ett sätt att förstå det som har varit och hantera det som är på väg. Men hur – och vad – kan man ­skriva när det bästa och det värsta händer på samma gång?

Pascal Engman: »Jag försöker berätta något om världen«

Han vill inte bara skriva realistiskt om verkligheter som de flesta inte ser – han vill helst föregripa verkligheten. Men hur kan någon veta vart världen är på väg i dag? Skriva har träffat en tvivlande Pascal Engman.

Sara Gordan: »Närvaron håller ihop hela boken«

Efter tre litterära formexperiment bestämde sig Sara Gordan för att bli så konkret hon kunde. Hur gjorde hon för att ta sig till skrivandets absoluta nollpunkt?

Sofia Parland: »En större utforskning av vad sorg, våld och krig gör med en människa«