Frånvarande fäder är hårdvaluta i kulturvärlden. Din uppväxtroman Jävla karlar innehåller inte mindre än sju bristfälliga plastfarsor. Grattis till kanonstoffet!
– Jo, det vore jackpot om jag hade velat skriva konventionell bekännelselitteratur. Det sipprar onekligen fram ett mörker ur berättelsens krypgrund, men hade jag skrivit det som en nattsvart uppväxtskildring så skulle boken inte ha blivit speciell. Det här är huvudsakligen en story om struliga föräldrar och där finns mycket humor att hämta. Hade jag inte lyckats hitta det roliga i berättelsen hade jag inte skrivit den överhuvudtaget. Tonen var avgörande. Jag ville ge boken den ton som syskon använder när de garvande blickar tillbaka på sin barndom som vuxna. Det finns en intimitet mellan syskon, i den måste läsaren bjudas in.
Varför kallas boken roman?
– Jag tycker inte att en bok som bygger på opålitliga barndomsminnen kan vara något annat. Rent juridiskt är roman en fördelaktig beteckning också. Det begås en del brott i boken. Papporna har inte fått smeknamn av enbart litterära skäl. Men om någon frågar om allt i boken är sant så svarar jag förstås ja.
