Vem är det egentligen som berättar?
– Det är många som tolkat det som min egen röst, men så är det inte. Det är en fiktiv berättarröst, med en uppsättning åsikter och ett tonfall och språk som inte är mitt eget språk eller mina egna värderingar. Jag själv har ganska starka åsikter om huvudpersonen och de beslut hon fattar, men jag ville att berättarrösten skulle förhålla sig mer objektivt till henne. Som en observatör, eller kanske antropolog. Som varken fördömer eller tycker synd om. Det fick jag jobba mycket med, att inte låta mina värderingar färga berättarrösten.
Vad skulle det ha gjort med rösten?
– Det skulle ha gett den ett mer emotionellt förhållningssätt, och då hade det blivit en helt annan bok. Vad jag ville var att skriva fram den där klaustrofobiska känslan, och om jag hade fört in känslor och medkännande så hade jag gett läsaren en utväg. Då hade man kanske hittat någon att tycka om i boken, och det ville jag inte att man skulle göra. Jag ville skriva en bok där det inte är tydligt att man ska identifiera sig med och sympatisera med någon.
