Det är mycket man ska tänka på. Man ska undvika att äta mögelost och sluta snusa, sluta dricka alkohol, sluta dricka kaffe. Man ska varken äta rökt kött eller rå fisk, för hela ens existens är plötsligt ett möjligt oåterkalleligt misstag. Det skulle kanske gå bra ändå, det skulle kanske gå dåligt trots allt, men allt tar man höjd för.
Man slutar till och med att äta ingefära. En liten förhöjd risk för missfall, står det på Livsmedelsverkets hemsida, och man vill ju inte riskera någonting. Man köper cykelhjälm, man googlar instruktionsvideor för första hjälpen, man försöker motionera så gott man kan. Man tänker på framtida försörjning. Man tänker på namn. Man tänker på förlossningsskador och barnvagnar och man är himlastormande lycklig inför det som komma skall.
Man tänker inte på cancer. Inte för en sekund. Men så börjar en leverfläck på vänster skinka att växa okontrollerat. Man är inte särskilt orolig, men man ska ju kolla upp, så till slut kollar man upp.
Från vårdcentralen skickas jag vidare till Hudmottagningen. De studerar den noggrant, den konstateras elakartad, och jag opereras av en läkare som skrattar åt hur svårt det är för mig att ligga ner, med min stora mage. Jag skrattar också. De säger att det förmodligen inte är någon fara. För de allra flesta är det så.
