Det har gått över ett decennium sedan Karl Ove Knausgårds första bok i Min kamp-serien gavs ut. I en sex böcker lång romansvit vände den norske författaren ut och in på sig själv i en autofiktiv skildring som fick sällan skådade efterdyningar i litteraturvärlden. Inte minst har autofiktionen blivit en allt starkare strömning i litteraturen.
Fenomenet har varit omdebatterat. Maria Schottenius frågade sig i en krönika i Dagens Nyheter vad som skulle ske när allt fler författare »riktade blickarna mot sin egen navel« och i en annan krönika utbrast Kerstin Ekman: »För guds skull, hitta på! Det du skriver är mer än ditt lilla liv«. Ändå har autofiktionen fortsatt att växa, och adderar man tangerande genrer – som egen- och spökskrivna självbiografier, hämnd- och uppgörelseböcker och brutala jagskildringar av övergrepp, trauman och sorg – står det klart att många, många människor tycks vilja skriva sig fria från någon eller något.
Men – mår man bättre efteråt? Kan man verkligen skriva sig fri – och hur gör man i så fall?
