Är du besatt av tonen i din text när du redigerar den? Det borde du vara. Tonen är ett av de mest avgörande elementen i skrivandet. Den kan väcka läsarnas intresse, eller döda det.

Det är inte konstigt att så många av de samtal jag har med kollegor och elever handlar om problem relaterade just till textens ton: En vän lämnar över en roman och förklarar att förläggarna ”inte gillar huvudpersonen”. En fackbok om hur man balanserar familjeliv och karriär glider över i gnällig klagosång. En agent avböjer ett manus eftersom hon känner ”för mycket distans till berättelsens själva hjärta”. Jag skummar igenom de senaste texterna av en journalistkompis som kommer över på middag och märker att de är minutiöst researchade och mycket välskrivna men genomsyras av en bitter syn på omvärlden.

Vad exakt menar jag då med ton? Det är en bra fråga, eftersom det finns så många olika termer – stämning, stil, röst, rytm, språkdräkt – som används för att beskriva ungefär samma sak. Låt oss här komma överens om att vi med ton syftar på författarens attityd till sitt ämne. Den kan vara allvarlig, humoristisk, vetenskaplig, förtrolig, kränkt, auktoritär, eller vad som helst, det viktiga är att den är medveten.