Ansiktet som försvann

För hundra år sedan lade ­författare mycket kraft och många sidor på att skildra sina karaktärers ­utseende. I dag förblir till och med ­huvudpersoner ofta ansiktslösa. Författaren och skrivarläraren Jan ­Sigurd undersöker varför det blev så – och om vi tappade bort något på vägen.

August Strindberg var en nyfiken man. Han skrev, han försökte framställa guld och han skapade »psykologiska porträtt«. Under sina Berlinår i början av 1880-talet fick den mångsidige författaren idén till denna typ av fotografi – närbilder i naturlig storlek tagna med kamera utan lins. Han ansåg att linsen förvrängde motivet.

Strindberg använde en extremt lång exponeringstid: 300 sekunder. Och gjorde stora bilder: 24×30 centimeter. Han ville fästa själen på fotopapperet. Ett slags suggestion. 1906 byggde han tillsammans med fotografen Herman Andersson en meterlång Wunderkamera, med vilken han tog självporträtt och bilder av honom närstående. Han kommenterade: »Jag bryr mig inte om mitt utseende men folk ska kunna se min själ, och den framträder i dessa fotografier bättre än i andra.« Året därpå gjorde Strindberg i extrem närbild fotoporträtt av kända konstnärers ansikten mot mörk eller oskarp fond, något han kallade karaktärsstudier. Det var helt nyskapande och bilderna har fått många efterföljare, till exempel omslagsfotot till skivan With the Beatles, från 1963.

Naturalismens framväxt inom fotografiet gick hand i hand med en liknande revolution inom litteraturen och konsten. Man ville komma åt sanningen eller verkligheten bakom fasaden. Avstå från försköning och illusionstrick. Hur såg vi ut egentligen? Vad kunde ansiktet röja för personlighet? 

Artikeln publicerades ursprungligen i Skriva #1 2023 (30 januari 2023) och är skriven av .

Rekommenderas för dig