»Är det genialt?!«

Det finns ingenting mer högtidligt i ett skrivande liv än när man bestämmer sig för att det är färdigt. Den där sista punkten sätts i den där sista meningen. Man skriver: »Den som blir hjälten blir saga, blir vad som helst, blir friheten. Och jag skjuter.« Man drabbas av den stora tveksamheten. »Och jag skjuter.«? Ska det verkligen vara det? »Så jag skjuter.« är väl rimligtvis bättre? Och? Så? Och? Så? Så. Så har man skrivit det. Herregud, tänker man. Nu ska det bara gås igenom en sista gång.

Man bestämmer en dag när det verkligen ska vara färdigt. Ett datum, ett klockslag. Man skriver ett andäktigt mejl till sin förläggare en plötslig torsdag i september där man kavat slår fast: »På måndag morgon kommer manus!«.

Man tillbringar sedan en långhelg i ett fullständigt maniskt tillstånd. Sedan tidigare har man skickat sitt manus till sin bästa kompis Martin, sin mamma och sin partner och man har nu en oupphörlig diskussion med alla tre, där de får spela olika roller. Man börjar med sin bästa kompis Martin, för han har ingen pardon, nej, som en annan självplågare kastar man sig njutningsfullt fram mot den hänsynslösa kritiken. Martin säger att det håller. Man andas ut, man närmast lättar. Men – han ifrågasätter några logiska luckor, pekar på scener där karaktärerna inte är konsekventa, där något i så fall måste förtydligas, han tycker mycket om scenen med fotografen, när Kelly och Skye ska bli fotograferade. Men varför är Skye så obekväm? frågar han och eftersom man måste förklara, vet man att man måste skriva om just den scenen. Man tackar för läsningen och frågar hur det är, man är dock ännu manisk och lyssnar inte på svaren, men kommer att bjuda på öl eller middag nästa gång man är i samma stad och då vara närvarande på riktigt. Man tänker att alla borde ha en hänsynslös bästis som kan läsa ens text.