Bild: Ollyy/Shutterstock

Undvik flosklerna!

Här är några snabba knep för att undvika de värsta flosklerna när du skriver.

Alla får givetvis skriva som de vill och det gör de. Och alla retar vi oss på olika saker i texter. Ganska många recensenter tycker att jag skriver ryckigt och nervöst och att jag borde lära mig använda bisatser och adjektiv. Jag tycker givetvis att de har fel.

I alla fall, här följer en del klyschor och slentrianmässiga formuleringar som verkligen får mig att ge upp en bok. Eller i alla fall tycka att författaren är lat och fantasilös. En del läsare kanske älskar varenda en av dessa floskler och det har man givetvis all rätt att göra. Men nu är det jag som skriver och det här är min lista. Och jag lovar: du blir garanterat inte sämre på att skriva av att ta del av mitt lilla utbrott.

 

”Anders sprang på snabba fötter”

Det finns ingen språklig vändning som irriterar mig så mycket som denna. Snabba fötter. Och man springer inte ens med dem utan dem. Det är en meningslös, fantasilös och charmlös fras vars enda syfte är att förbruka papper och förolämpa läsaren. Nästa gång du stöter på ”snabba fötter” i en text, gör en mental bock och säg till boken ”det här är första varningen, efter tredje varningen åker du i dokumentförstöraren.” Finns författaren i närheten så kan du ju hota henne i stället.

 

Lästips! En av grunderna för författare är att hitta sin egen berättarröst. Men hur gör man?

”Anders fick hjärtat i halsgropen”

Jag har blivit ordentligt rädd några gånger i mitt liv. Mitt hår har gjort konstiga grejor och jag har blivit kissnödig och jag har glömt bort att andas. Men jag har aldrig känt hjärtat flytta sig. Inte upp i halsen eller någon annanstans. Det är en klichéformulering. Och kära författare som är på god väg att köra upp ett hjärta i en halsgrop: pröva något nytt. Ägna några sekunder åt att fundera över vad som händer med din kropp när du blir rädd på riktigt. Använd de fenomenen istället för att hitta på reaktioner som inte finns. Dina läsare kommer att känna igen sig. Och tycka att du skriver bra.

Annons

 

”Anders tappade hakan”

En annan trött metafor som säger en del om författarens intresse för vad författaren håller på med. Hakor trillar faktiskt inte av folk. Återigen: Se på dig själv och undersök vad du gör när du blir förvånad. Man glömmer ofta att stänga munnen, får något tomt i blicken, blinkar om och om igen. Men hakan sitter där den sitter. Kom dock ihåg att dina karaktärer inte behöver dela din utsökta smak. De får gärna säga både ”Göta Petter”, ”jag tappade hakan” eller ”ochsenbarajadåbara.” I repliker. När de pratar.

 

”Anders vaknade med ett ryck”

Nej.

 

”Anders höjde förvånat på ögonbrynen”

Nej. Nej.

 

”Anders kropp svarade på hennes sensuella smekningar”

Nej. Nej. Nej. Det står på första sidan i Svenska språkrådets handbok Litterärt ligga att kärleksscener där det utbyts ”sensuella smekningar” är dömda att misslyckas. Det bara är så. Men det finns ett enkelt botemedel: byt ut ”sensuella” mot nästan vad som helst och du kommer att vara på väg någonstans. ”Giriga”, ”lätta”, ”erfarna”, ”grodlika”.

 

Annons

”Lille Anders rapade ljudligt”

Så fort bäbisar och småbarn smyger in i en text så släpar de med sig ett helt eget språkbruk. Det är som om blotta tanken på spädbarn gör något med hjärnan på författaren och tvingar henne (oftast) att börja skriva om den ”lilla krabaten” och beskriva alla barnets kroppsfunktioner som ”ljudliga”. Sluta med det. Snälla.

Lästips! Vi frågade fem förläggare hur viktigt det är att ha en egen ton och berättarröst.

Det finns ett liknande slentrianmissbruk av ordet ”puttrade” så fort man ska beskriva ett idylliskt kök. Det är lika illa.

 

”Anders och allt som görs frenetiskt eller raskt”

Om din jättestressade karaktär rotar i handväskan efter bilnycklarna så förstår vi stundens allvar utan ”frenetiskt”. Samma sak med ”raskt”, vi förstår ändå att din karaktär duckar väldigt fort när den elaka skurken skjuter på honom. Spar frenetiskt till svåra krampanfall eller misslyckade drogexperiment. Raskt kan du använda när vaktparaden marscherar förbi. På sin höjd.

 

”Anders mumsade på”

Vilken frisk vuxen människa mumsar på något? Hundar kanske gör det. Eller Lille Anders ovan. Den tandlöse lille krabaten mumsar i sig en laddning bananpuré innan han rapar ljudligt. I alla andra fall blir det lite sjukt. ”Anders rullade ihop sig i fosterställning under skrivbordet och mumsade på en ostburgare.”

 

”Viskade Anders tyst”

Sedan skrek Anders högt. Eller smög försiktigt. Varje sådan här fras kastar grus i maskineriet. Skapar en brist på tilltro. Börjar sedan Anders backa bakåt eller stanna fort så ligger vi illa till.

 

”Anders hade dock ett råd till”

Om du aldrig använder ”dock” eller ”detta” i en skönlitterär text så slipper du många pinsamheter. Så är det.

Rekommenderas för dig