Att bygga en bok

1920-talets Berlin, sexuell frigörelse och gryende nazism … för fem år sedan uppstod en vag idé i Elin Boardys huvud. Nu kommer hennes roman Nätterna på Winterfeldtplatz. Vi lät henne dissekera skrivprocessen.

Den 10 oktober 2015 slog Elin Boardy upp sin dator och klickade upp ett worddokument. Det skulle komma att bli hennes fjärde »bakland« – en sorts arbetsdagböcker som kommit att bli omistliga i hennes skrivprocesser. Men just nu var dokumentet namnlöst, och tankarna som for runt diffusa.

Elin hade nyligen läst två texter som hon fastnat för och inte kunnat skaka av sig. Dels förordet till historikern Karin Johannissons Den sårade divan, där Johannisson skriver om 1920-talets nya och mycket friare kvinnoroll. Dels Anders Rydells Boktjuvarna, som handlar om nazisternas plundringar av olika bibliotek och boksamlingar. Elin hade förvånats över det faktum att en stor andel av de böcker som brann i bokbålen i Berlin 1933 kom från en och samma plats: Institutet för sexualvetenskap.

Någonting höll på att ta form inuti Elins huvud, låg där och malde: 1920-talet, mellankrigstid, Weimar­republiken, demokrati, sexualitet, en ny kvinnoroll. Nazism, bokbål, kunskapsutplåning, tillbakagång …

Hon kunde inte sätta fingret på vad det var. Eller skulle bli. Utan att ha någon egentlig plan daterade hon sin dagboksanteckning, skrev sedan:

»En tanke:

En slutpunkt (eller startpunkt, med cirkel­komposition) för en roman om trettiotalets Berlin vore ju förstörelsen av sexualhistoriska institutet, eller vad det kan ha hetat. I tiergarten.

Annons

Om det är den miljön och det persongalleriet som funnits med. Här krossas det. Skingras, sprids, saboteras. Nu är det slut. Nu blir det nazism. Det är över.

Tja. Kanske.«

Vägen fram till en roman kan se ut på tusen olika sätt. Varje författare har sitt sätt, sina knep, sin struktur, och gör sina misstag. Men samtidigt som varje process är unik är den i någon mån också allmängiltig och intressant för andra som skriver. Hur gör han eller hon, och varför?

Vi ville skärskåda en sådan process – och kom att tänka på Elin Boardy. En prisad författare av historiska romaner, känd för sin noggranna research och sin fascination för att dokumentera och analysera. En rutinerad och nitisk samlare och sparare med mappar, bilder, vykort, anteckningsböcker, kartor och arbetsdagböcker i sina gömmor.

I det här reportaget synar hon sin egen arbetsmetod.

 

1. Starten

»När jag fick den här idén höll jag egentligen på att skriva det som skulle bli Tiden är inte än, en roman om digerdöden. Jag befann mig mitt i den sista, slitiga redigeringsfasen och visste att jag behövde fokusera på den. Men det brukar vara så, att när jag är i slutskedet av en bok kommer hjärnan glatt med ett infall: ›Hur vore det om du började tänka på Berlin istället?‹ Jag borde ha suttit och trälat med diger­döden, istället lustskrev jag i smyg om härliga fester i Berlin på 1920-talet. Det var nästan som en otrohets­affär.

Annons

Vykorten från 1920-talets Berlin har funnits med Elin Boardy under hela skrivprocessen. De har hjälpt henne att visualisera bokens miljö och tidsanda.

Alltihop började med en tanke: om jag skulle skriva någonting om Berlin på 1920-talet skulle jag kunna börja med Institutet för sexual­vetenskap. Det grundades av Magnus Hirschfeldt, en progressiv läkare som var väldigt viktig inom den tidiga kampen för homosexuellas rättigheter. På institutet fanns läkarmottagning, psykologmottagning, forskning, arkiv och bibliotek. Hirschfeldt skyddade en hel grupp människor. Så förstörelsen av institutet var laddad. Det hela var också väldigt dramatiskt och helt bisarrt: på morgonen kom grupper av människor dit och de hade en hel blåsorkester med sig som stod och kompade medan de gick in och förstörde precis allt. På eftermiddagen kom SS och rensade upp och tog med sig böcker, forskningsrapporter, journaler … Syftet var att förstöra, att utplåna kunskap. Därför föreställde jag mig att det skulle vara väldigt suggestivt om min bok började med förstörelsen av institutet.

Sedan tänkte jag: det ska finnas en lägenhet med lite lagom dekadenta fester där en huvudperson kan komma i kontakt med en annan värld, ett annat liv. Så nästa fråga blev: Varför är vi här, och vem är vi här med? Ganska snabbt hittade jag min huvudperson Hedvig, men i början var hon rätt vag. Jag fick ta reda på vem hon var genom att räkna baklänges. Hur har en svensk tjej på 1920-talet kunnat flytta till Berlin? Jo, hennes pappa är läkare, och en ung kvinna i övre medelklassen kunde faktiskt flytta utomlands själv på den tiden. Men hur skulle hon kunna prata med andra Berlinbor? Jo, hennes pappa är från Tyskland, så hon har lärt sig tala både tyska och svenska. Men var bor hon då? Aha, pappan har en syster kvar i Berlin, hon kan få bo hos sin faster. Och vad gör hon i Berlin? Jo, hon träffar på en vän, som tar henne med till den där lägenheten på Winterfeldtplatz.

»När jag fick syn på den här Pinterest­bilden kände jag att jag hade hittat Hedvig. Hon hade precis rätt blick, lite blyg men samtidigt kavat.«

En sak visste jag tidigt: att den lägenheten skulle vara som garderoben i Narnia. En dörr till en helt annan värld. Lägenheten skulle ge någon sorts känsla av att allt är möjligt, att allt är tillåtet, att det skulle finnas en plats där människor år 1929 kunde vara öppet homosexuella och transsexuella.

Men det behövdes också någon sorts motsättning. En fördel med att skriva historiska romaner är att läsarna vet hur det gick sedan. Som författare kan man skriva om Berlin på 1920-talet i ljuset av vad som sedan hände, utan att behöva nämna eller förklara nazismen eller andra världskriget. Här fanns något spännande, tyckte jag: spelet mellan en mer progressiv syn på kvinnorollen och sexualiteten, och en framväxande nazism.«

 

2. Skrivandet

»Övergången från idé till aktivt skrivande är ofta glidande för mig. Från början har jag bara en arbetsdagbok, som jag kallar för ›bakland‹. En skrivlärare på Skurup introducerade begreppet för mig, och det har blivit en viktig del av min metod. Jag har ett baklandsdokument för varje bok och i dem skriver jag planlöst och mer undersökande. Baklandet till Nätterna på Winterfeldt­platz är fullt av lösa tankar och idéer. Där finns listor på tänkbara scener, länkar till sidor om Institutet för sexual­vetenskap, inklippta fakta­avsnitt om majkravallerna 1929, resonemang med mig själv om vem Hedvig är och håller på att bli, varför det passar bra att Florian heter just Florian, och research om vilka djur som fanns på Berlins zoo 1928. Mina arbetsdagböcker är långa – den här blev över 600 sidor – och jag är perverst förtjust i dem.

Till slut kommer jag alltid till en punkt där jag behöver fråga mig: Får jag öppna ett text­dokument och börja skriva på den riktiga boken? Med Nätterna på Winterfeldtplatz tillät jag mig att göra det först när jag var klar med digerdöden-­boken.

Min skrivprocess ser ut så här: jag lustskriver utan någon plan, aldrig kronologiskt, och jag försöker att hålla någon sorts skrivflöde. När man skriver historiska romaner måste man göra mycket research, men jag försöker att inte göra den just precis när jag skriver. Det är annars lätt hänt att jag börjar googla, och plötsligt har jag tillbringat en timme på kons­tiga Wikipediasidor och helt tappat skrivflowet. Så jag sätter hellre en parentes i texten för att markera att där finns något som behöver förtydligas eller utvecklas, något jag får kolla upp sen. Winterfeldtplatz-manuset var fullt av hakparenteser och gulmarkeringar rätt långt in i processen, och dessutom fanns många rena ›platshållare‹: [Hedvig äter där med dem i kvinnokollektivet. Det är kallt som fasen, de har inte råd med vad det nu är, gas/kol/ved. Tjocka strumpor, koftor. Äter gulasch som en av dem lagat.]

När Elin Boardy skriver återgår hon ofta till tankar, intryck och scener som hon hastigt nedtecknat på olika ställen – som i den här lilla anteckningsboken.

Efter ett tag kommer jag till ett läge där jag måste sätta kronologin och då brukar det bli mycket klippa och klistra. Jag slänger aldrig någonting utan sparar allt i ett dokument med bortklippta scener. Därifrån hämtar jag ofta textslattar, till exempel en dialog som jag skrivit, slängt och sedan kommer på att jag kan stoppa in någon annanstans. I den här boken finns många festscener i lägenheten på Winterfeldtplatz, och samtalen som förs där har ändrats många gånger eftersom jag flyttat de scenerna fram och tillbaka. Det är lite som att skulptera en lerklump – jag flyttar på en arm eller knådar om en mage till ett ben, men det är ändå samma material.

Att sätta kronologin handlar mycket om att skapa dramaturgiska linjer för huvudpersonerna. Med Hedvig velade jag över när hon skulle flytta ut från sin faster. I de första versionerna hade hon redan flyttat ut när boken börjar men jag insåg att det gav henne väldigt mycket frihet helt gratis. Det blev bättre när hon fick kämpa för att bryta sig loss. I sådana lägen har det hjälpt mig att kunna återvända till baklandet och påminna mig om vad det egentligen var jag ville med Hedvig och människorna omkring henne. Dessutom är baklandet ofta rätt rolig läsning för mig själv, det blir liksom så meta, alltihop. Den 22 mars 2016 skrev jag till exempel: ›Gud vad dåligt jag förklarar hur jag menar. Tur att det är mig själv jag pratar med.‹

Som alltid hamnade jag till slut i ett läge där jag kände att det här bokprojektet skulle kunna bli hur stort som helst: ›Ah! Det blir femhundra sidor! Jag måste täcka in hela institutet! Jag får lägga till en parallell­handling, och en till roman­person‹. Då får jag stålsätta mig, avgränsa mig och försöka hitta tillbaka till det jag egentligen vill skriva om. I slutändan börjar och slutar Nätterna på Winterfeldtplatz inte med institutet. Det var inte främst det jag ville berätta om, utan människorna.

Jag arbetar länge med mina böcker. Från min första dagboksanteckning till dess att Nätterna på Winterfeldtplatz kommer ut har det gått nästan fem år. Ibland tänker jag att jag borde vara mer strukturerad, arbeta mer fokuserat och effektivt, men jag tror inte att det hade varit rätt för mig och den sortens böcker jag skriver. Men det är klart att det kan kännas stressande ibland, särskilt tankarna på att någon annan kan sitta någon annanstans och ha kommit på samma idé. Just nu verkar ju 1920-talets Berlin vara på tapeten, med bland annat TV-serien Babylon Berlin. Jag vet också att Johan Ehn givit ut en ungdomsbok som utspelar sig just i Berlin 1929. I de lägena gäller det att inte bli stressad och till exempel tänka att min boks karaktärer också måste gå till utestället Eldorado, bara för att Eldorado figurerar någon annanstans. Jag hade ju medvetet valt bort Eldorado för att låta mina huvudpersoner festa på andra, lite mer okända, klubbar! Jag vill inte låta mig påverkas. Samtidigt är det roligt att det jag skriver om intresserar folk just nu. En del av mig kände att detta nog gynnar mig, att jag kanske till och med kan åka lite snålskjuts på att miljöerna och tidsåldern kommer att kännas bekanta för många.«

 

3. Researchen

»Vissa researchar först och skriver sedan, men för mig löper de processerna parallellt. Inför skrivandet av Nätterna på Winterfeldtplatz läste jag tidigt Gay Berlin av Robert Beachy. Den var super­intressant och gav en bra och bred bild av den miljö jag tänkte att jag ville befinna mig i. Jag bläddrade också mycket i Voluptuous Panic – the Erotic World of Weimar Berlin, som är en sorts bilduppslagsverk. Där fanns en massa bra information, till exempel kartor med utprickade ställen för lesbiska, bögar, transsexuella … Sedan läste jag mycket om själva Institutet för sexualvetenskap. Och eftersom Hedvig träffar Erwin, som varit soldat i kriget, läste jag mycket om krigsskadade män och om hur de sågs av samhället. Bland annat ansåg man i Tyskland att inga tyska män led av granatchock, utan att det var något som bara de svaga fransmännen höll på med. Vilket förstås blev problematiskt för alla de tyska män som faktiskt led av granatchock. Det var en fördel att jag har läst tyska i skolan, jag kunde hjälpligt ta mig igenom till exempel en Wikipedia­sida på tyska.

Tre böcker som Elin Boardy läste när hon gjorde research om allt från granatchock till på vilka gator de bästa barerna för lesbiska fanns.

Jag har också närstuderat gamla kartor. Även om jag besökt Berlin flera gånger och har min google-karta med knappnålar kunde jag bara delvis utgå ifrån den, för Berlin i dag ser inte ut som det gjorde 1929. Gator går på helt andra ställen, hela kvarter är borta och många hus är återuppbyggda och har fått helt andra utseenden. Det har jag behövt hålla koll på, så att jag inte råkar placera karaktärerna i dagens Berlin. Sedan är det mycket ren faktakoll: Hade de badrum? Kylskåp? Ibland har jag helt snöat in på saker. En gång fastnade jag i hur de värmde upp sina hus: Var det elelement eller vattenelement, eller eldade de i kaminer, eller var det kol? Halvvägs in i googlandet på uppvärmningstekniker insåg jag att detta bara skulle avhandlas i en replik, så då räckte det kanske att jag skrev att de ›snålade med värmen‹? Jag har behövt sätta stopp för mig själv ibland. Samtidigt vill jag ju att detaljerna sitter. Mycket av researchen syns aldrig i texten, den är mer som en bakgrund som jag vill ha för att veta var jag är och vad jag håller på med.

Det är väldigt härligt att veta att jag har rätt i detaljerna, även om ingen läsare någonsin kommer att reflektera över saken. Samtidigt är det viktigt att inte stoppa in en massa detaljer bara för att man är kär i sitt material. Det där kan bli som flaggor i texten: ›Titta på mig, titta på allt jag kan, titta på alla härliga grejer jag har hittat!‹ Det gäller att våga utelämna information.

Research handlar inte bara om fakta utan också om att jag vill försätta mig i en viss sinnes­stämning, få en visuell idé. Jag har tittat på vykort av gamla Berlin, fotograferat fina portar och skyltar och kastanjeträd under Berlinresor, pinterestat 1920-talsmode och lyssnat på tysk musik från det sena 1920-talet. Det handlar om att bilda mig en uppfattning om den värld och den tid Hedvig upplever, för när hon går omkring på en gata ser hon inte samma sak som jag ser när jag tittar ut genom fönstret. Sådan sinnesstämningsresearch ger mig också bra impulser. Att se en bild på en snöig gata där det står några gamla bilar parkerade kan få en hel scen att börja framträda i huvudet på mig.«

 

4. Läsaren

»Jessica Schiefauer och jag träffades när vi gick skrivar­linjen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv 2001. Det var sådär som det kan vara ibland när man lär känna en ny person, att man märker att man gillar någon så mycket att man nästan känner sig småkär: ›Vågar jag ringa? Tänk om hon tycker att jag är jobbig?‹ Vi blev både vänner och läsare av varandras texter, och höll fast vid textresponsen även efter att vi hade gått klart utbildningen. Bland annat tillbringade vi en helg tillsammans med en tredje skrivande vän i min mammas lilla stuga på Orust och hade riktiga textgenomgångar, drillade på skrivarskolor som vi var. Där läste Jessica faktiskt fröet till min debutbok Allt som återstår, som utspelar sig på just Orust.

Sedan har vi fortsatt att läsa varandra och åka iväg för att kunna skriva och prata ostört om våra texter. I dag, snart 20 år efter att vi träffades för första gången, har hon läst nästan allt jag skrivit i förväg och kan mina böcker nästan lika bra som jag själv. På det sättet läser hon inte bara min text, utan kan också se mig och mina intentioner i den: ›Jag har läst och jag tror att det är det här du är sugen på att göra, stämmer det?‹

Vårt ›bläckäktenskap‹ ingick vi officiellt när vi var i Lilla Björka 2016, efter att gemensamt ha sökt och fått Elin Wägners vistelsestipendium. Vi var där en vecka i maj, mitt i lövsprickningen och vitsipporna, och vi hade köpt med oss champagne som vi drack på kvällarna, och satt där och pratade om hur insyltade vi var i varandras litterära världar. Och så konstaterade vi att alltihop var nästan som ett äktenskap, ett bläckäktenskap. Det var fint.

Jessica läser alltid manuset flera gånger, i olika skeden. Precis i början hjälper hon mig att justera de första glädje­kalkylerna. Då handlar det om försiktig och mer reso­nerande kritik: ›Jag ser att du testar olika röster, och jag märker att vi tas med till väldigt många olika platser. Kanske ska du ha lite färre platser, och kanske vill vi följa med huvudpersonen lite mer.‹ Hennes synpunkter ger mig riktning.

Manuset till Nätterna på Winterfeldtplatz läste Jessica för första gången i just Berlin, vilket var roligt. Vi gjorde en resa dit i maj 2017, hon hade aldrig varit i Berlin och jag ville visa henne vissa platser och vandra runt på vissa ställen. Bland annat gick vi på Schwules Musem där de hade utställningar om HBTQ-rörelsen i Berlin och en modell av Institutet för sexualvetenskap. På kvällarna gick vi ut och käkade middag, sedan satte vi oss på ett kafé eller en pub och skrev fram till midnatt. Det var underbart.

Researchresa till Berlin med författarkollegan och vännen Jessica Schiefauer (som syns på bilden högst upp till vänster). Här samlade Elin på ögonblicksbilder, som både fungerat som minneshjälp och gett inspiration.

I ett tidigt skede består mina manus ofta av många lösryckta scener, och den här gången sa Jessica att det kändes som att jag gick runt med en kamera och tog snap­shots på olika ställen där jag ville vara. Hon tyckte att jag behövde gräva mer och fördjupa allt, men att det kändes härligt, och att hon ville veta mer om de olika personerna.

I slutfasen av en bok brukar hon ha läst så många gånger att hon nästan har min blick på materialet. Och ju fler läsningar, desto hårdare blir hon. Nätterna på Winterfeldtplatz har Jessica läst fyra gånger och i slutet var hon skithård. Det var bra, för oftast har hon rätt. Efter hennes sista läsning strök jag över 30 sidor och det gjorde gott. Mitt bästa tips till dem som skriver är att hitta någon de litar på som läsare, någon vars kritik man kan ta. Annars riskerar man att drunkna i sitt eget material och kan till slut inte urskilja vad som är grejen.«

 

5. Den egna redigeringen

»Att redigera de första versionerna av ett manus är tufft. Det där som handlar om att få ihop de stora skeendena, att bygga en berättelse som håller och är logisk – då sliter jag mitt hår. Men slutredigering är lustfyllt! Att gå igenom sida för sida, peta med kommatecken och meningsbyggnad, diskutera konsekvens i stavning och nörda loss på ordval … mmm!

Scenen nedan skrev jag någon gång 2016, och sedan dess har en hel del hänt jämfört med den färdiga boksidan under.«

 

6. Förlags­samarbetet

»I vanliga fall vill jag ha kommit ganska långt innan jag kontaktar mitt förlag, men den här gången pratade jag med min förläggare Christian Manfred tidigt. Han visste att jag gillar Christopher Isherwood, som bland annat skrivit Farväl till Berlin, och att jag varit mycket i Berlin. Så han blev inte förvånad när jag berättade att jag ville skriva om Berlin. ›Det låter bra, gör det‹, sa han. Det betydde inte att han lovade att ge ut den, utan mer att han trodde att det var ett bokprojekt som skulle passa mig.

Första gången Christian fick läsa manuset var för två år sedan. Inte heller då pratade vi om utgivning, men han uppmuntrade mig och sa att han trodde på platsen och tiden och upplägget. Men han tyckte att Hedvig hade det lite för bra. Han saknade ›grus i maskineriet‹ och sa att det hela behövde bli lite skitigare och farligare, mer laddat. Efter det gjorde jag flera ändringar. Bland annat kände jag att berättelsen var lite för utdragen och liksom utspädd. Så jag lät det hela utspela sig under två år istället för tre.

Jag jobbade med texten i ytterligare ett år innan jag skickade in den på nytt i maj 2016, och då fick jag beskedet att de ville ge ut den kommande vår. Det gav mig omedelbart panik, jag kände att ›hjälp, vad snabbt allt gick!‹. Plötsligt hade jag en deadline för slutmanus och var tvungen att ro iland alltihop.

Efter andra läsningen tyckte min förläggare fortfarande att det gick för lätt för Hedvig. En konkret synpunkt var: ›Det går för bra när hon gör saker för första gången‹. Det tog jag till mig av. Christian tyckte också att mer behövde stå på spel. Vem skulle hon bli om hon gjorde sig fri? Vad skulle hon förlora?

Jag har dubbla känslor inför feedbacken jag får från förlaget. En del av mig vill bara att de ska säga: ›Hurra! Det är så jävla bra!‹ Vissa saker kan kännas smärtsamt att höra. En av förlagets lektörer sa till exempel att ›inget får riktigt fäste‹. ›Nähä‹, kände jag då, ›vad menar hen egentligen?‹ Samtidigt är kritiken viktig, eftersom de synpunkterna är saker jag måste ta till mig och arbeta vidare med. Men egentligen borde jag skriva ner allt beröm också. Det hade varit bra att kunna suga på när redigeringen känns motig.

Trots att det kan svida är jag glad för deras kritik, den hjälper mig att skriva en bättre bok. När jag benar ut deras synpunkter och försöker omvandla dem till faktiska ändringar, kan jag absolut ändå landa i att göra som jag tycker, inte som de föreslår. Det är en gemensam process, de lyssnar på mig och vill att det ska bli bra för mig.«

 

Elin Boardys bästa skrivtips

1. Börja där lusten finns. Oroa dig inte för helheten i början. Skriv det som känns roligast, eller viktigast, eller mest brännande. Där är startpunkten!

2. Läs bra böcker. Bli inspirerad/lycklig/olycklig/berörd/imponerad. Smaka på språk och världar. Tänk: »Så här kan man göra, och så här. Men så här då?«

3. Hitta en läsare. Välj en person som du litar på, respekterar och kan ta kritik ifrån. Den personen ska läsa det du skriver och hjälpa dig att få syn på texten. Vad finns i ditt eget huvud – och vad har du faktiskt lyckats få ut på papper?

4. Skriv på. Vänta inte på inspiration – de där ljuvliga ögonblicken kommer att infinna sig, men inte för att du väntar utan för att du skriver.

5. Våga vara dålig. Det är svårt och plågsamt men tyvärr nödvändigt. Tänk inte »den här meningen skulle inte direkt vunnit första pris i en tävling för vackert språk« – tänk »Sådärja! Det där kan jag stryka eller skriva om senare. Men nu står det i alla fall där.«

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades Publicerad 6 april 2020 och är skriven av .