»Vi är mycket mer barn än vi tror«

Nyligen Augustprisade Emma Adbåge har 40 barnböcker i bagaget innan hon själv fyllt 40. Hennes historia illustrerar en av skapandets grundstenar: vikten av att få vara i fred.

Det är andra gången på kort tid som Emma Adbåge står på scen.

För några veckor sedan var det strålkastare och galakläder när hon omtumlad tog emot Augustpriset i Konserthuset i Stockholm.

Den här gången är det projektorduk och morgonkaffe på Rabén & Sjögrens bokfrukost, där hon ska berätta om sin prisbelönta Gropen. I bakkanten av scenen står en julgran i plast, toppen bågnar under stjärnans tyngd. Stolarna nedanför är fyllda av människor: inköpare, förläggare, en och annan journalist.

Emma fipplar lite nervöst med fjärrkontrollen innan illustrationer från boken dyker upp på väggen. Hon berättar att historien till stor del är självupplevd. Hur lärarna blev irriterade över att hon och hennes kompisar ville leka i en grop istället för på den fina asfalterade skolgården – »på landsbygden är det lite fint med asfalt« förklarar Emma.

Hon läser högt ur boken:

Lästips! Dags att skicka ditt manus till förlag. Men vilket? Lugn! Vi har tagit reda på precis vad ­förlagen letar efter.

– Näääe, säger de vuxna. Snart händer det något. Snart har någon fläskläpp! Men det gör det inte, och det har nån inte alls.

Annons

Publiken skrattar högt åt de träffande replikerna på lugn östgötska och den subtila mimiken hos lärarna och barngruppen. Efter applåderna andas hon ut. Hennes förläggare Moa Brunnberg går fram och lägger handen på hennes axel:

»Du gjorde det jättebra!«

»Tyckte du verkligen det? Äh, jag tyckte jag svamlade …«

Scenen är inte Emmas grej. Även om det inte märks för en utomstående.

Att hon bejakat sin ovilja att stå på i centrum är i själva verket också anledningen till att hon nu står där.

 

När Emma var liten var hennes allra bästa att vara hemma. Familjen flyttade in i ett gammalt föreningshus i byn Sya mellan Mjölby och Linköping när tvillingsystrarna Emma och Lisen var fyra år gamla. Golvet i Stora rummet bar klackmärken från tiden som dansbana, den gamla scenen fick väggar för att bli tvillingsystrarnas rum.

Emma och Lisen satt ofta vid det stora slagbordet i ena delen av Stora rummet och ritade och ritade tills tiden försvann. Den gamla vedspisen tjänade som materialskåp – bakom ugnsluckan trängdes papper, pennor och penslar i en salig röra.

Föräldrarna kom från trakten, pappa Peter arbetade som skyltmakare för Ica och mamma Pija var förskolelärare. Båda tecknade och målade, och huset var fullt av böcker. Emma och Lisen bläddrade ofta i Glad konst, en tjock bok med allt från Walt Disney till Leonardo da Vinci.

Annons

När de inte ritade mockade de i stallet eller red i skogen. Tvillingsystrarna hade en gemensam bästis, annars var ingen av dem så intresserade av att leka med andra eller delta i aktiviteter.

Lästips! Astrid Lindgren är ständigt aktuell och evigt älskad. Men hur gjorde hon egentligen?

– Många kanske blir nervösa om ens barn inte vill leka med andra så ofta, men mamma och pappa har alltid varit väldigt oängsliga kring att jag och Lisen, och sedan vår lillasyster, behövde vara för oss själva. Det är väl en igenkänning eftersom de själva har behövt det.

I mellanstadiet började Emma alltmer skriva berättelser parallellt med tecknandet. Genom tonåren fortsatte skapandet och stallet att vara de viktigaste ingredienserna i livet, och mot slutet av gymnasiet kom någon på tanken att Emma och Lisen skulle skicka varsitt alster till ett förlag. Eftersom deras morbror råkade bo granne med Barbro Lindgren i Stockholm, valde de förlaget Eriksson & Lindgren.

– Vi hade en massa ritat och skrivet som bara låg på våra rum, minns Emma. Jag tog liksom en lunta av det jag kunde stå för, som jag hållit på med sedan jag var 13, och skickade.

Ett halvår senare hörde förlaget av sig – de ville göra något med både Emmas och Lisens material. Tillsammans med sin mamma åkte de upp till Stockholm, åt på Pizza Hut och träffade förläggarna.

Bådas debuter gavs ut lagom till studenten. Sedan började Emma och Lisen, mer som en självklarhet än ett medvetet val, på tecknarskolan i Hofors. Efter utbildningen flyttade Emma till en vindslägenhet på Ribersborg i Malmö med havet precis runt knuten.

Hon kände inte någon, och det var första gången hon levde utan Lisen. Till en början åt hon havregrynsgröt och pasta och hankade sig fram som frilansare – illustrerade läromedel och fick uppdrag från förlaget. När hon flyttade till ett kollektiv satt hon vid sitt skrivbord och jobbade medan de andra var ute på klubb.

Under de sex år hon bodde där gjorde hon fem egna barnböcker och ett tiotal samarbeten med barnboksförfattare som Mårten Melin, Gitten Skiöld och Inger Edelfeldt.

Sedan lämnade hon storstan ihop med sin kille, Richard. Först flyttade de till Gemla, en avkrok utanför Växjö – »det var inget tillhåll för mig« – och sedan landade de i Smålands nordöstra hörn, mellan Hultsfred och Oskarshamn.

Böckerna har fortsatt att ticka på i en strid ström. Samarbeten med Lennart Hellsing och Barbro Lindgren, fler egna bilderböcker och så Emmas första och hittills enda kapitelbok: Jag är jag, om åttaåriga Mickan, en tyst och blyg tjej som gör revolt genom att visa vad hon är bra på: att iaktta och berätta som ingen annan.

Vi slår oss ned bland resterna från Rabén & Sjögrens bokfrukost. Nappar åt oss varsin surdegsmacka och kaffekopp medan minglet och koldioxiden skingras och allt stökas bort. Det är här i huset Emma brukar hänga när hon kommer upp till Stockholm – resor som till en början kändes som ett nödvändigt ont.

Emma Adbåge

FÖDD: 7 december 1982 i Västra Harg utanför Mjölby.

Bor: I byn Krokshult mellan Hultsfred och Oskarshamn.

Lästips! Vad innebär det egentligen att skriva en barnbok? Här är allt du behöver veta för att lyckas som barnboksförfattare!

Familj: Sambon Richard, som är byggnadsvårdare, och en bonusdotter.

Utgivning i urval: Mimsan och mormorn (2001), Jag var superhjälte, säger vi! (2008), Leni är ett sockerhjärta (2010), A-B-C-D Råttan kokar te med Lennart Hellsing (2012), Nu är det sent! (2015), Halsen rapar, hjärtat slår – rim för 0–100 år med Lisen Adbåge (2016), Dumma teckning! med Johanna Thydell (2017), Knuttes hus med Barbro Lindgren (2017), En myras liv med Linn Gottfridsson (2017).

Aktuell: Augustprisade Gropen (2018), samt kommande diktboken Folk med Lisen Adbåge hösten 2019.

– Jag trodde inte att det passade mig. Men om jag gör det på mitt sätt – fokuserar på att träffa förlaget, några få människor, så kan jag använda det på pluskontot istället för att se det som något negativt.

– När man är en introvert person så har man mycket behov av att vara själv, men det betyder inte att man mår bra helt utan sociala kontakter. Jag älskar att prata, som du märker! Men det måste vara på mina villkor. Och att återvända hem till tystnaden är väldigt viktigt.

Det är en växelverkan som funnits där i hela hennes liv. Orden kommer med lätthet, i det lilla sammanhanget upplevs hon inte alls tillbakadragen, men efteråt behöver hon skärma av. Liksom under uppväxten sker skapandet hemma – i en gammal lärarbostad som hon, Richard och bonusdottern bor i, med gott om plats för en ateljé.

– Jag läste en artikel i någon konsttidning där de ställde frågan: »Hur kan man vara konstnär på landsbygden?« Jag känner tvärtom. Jag behöver inte hyra någon dyr ateljé, det finns så mycket utrymme, och jag får den avskildhet som jag behöver.

Nästan alla Emmas böcker har börjat i en egen fundering. Gropen på skolgården hade hon tänkt på i flera år, men först när hon hörde ett program på P1 om farliga lekplatser formades minnet till en idé.

Hon rättar till sina ljusbruna glasögonbågar, samma färg som den lösa knuten i nacken.

– Det är som om jag har jättemycket post-it-lappar i huvudet, där jag skriver upp saker. Och så plötsligt kan de hamna i en kronologi.

Idén ligger och mognar i hjärnan, växer. Emma beskriver det som en graviditet – även om hon själv inte fött barn. Efter en viss tid är det bara färdigt.

– Det är nästan fysiskt när allting landar. Då är det viktigt att jag har en dator i närheten, för då måste det gå ganska fort. Jag skriver hela manuset i en utandning, för att behålla samma takt och känsla. Tar det längre tid förlorar jag lätt berättelsen. Eftersom jag oftast skriver korta texter kan det gå på några timmar.

Redigeringsprocessen sker till stor del i hennes huvud, innan hon skriver. Ut kommer det kort och avskalat. Det nedkokade språket är ett av Emmas signum.

Lästips! Är chansen större att förlaget nappar på min barnbok om jag skickar med skisser på illustrationer?

– Jag tycker det är roligt att berätta med få ord. Men det är svårt också. Det var jättelätt att skriva kapitelbok i jämförelse. Gud, man fick ju öppna stora lådan, unna sig kommatecken, parenteser, adjektiv. Som att bygga en raket med det lyxiga smålegot, istället för det stora duplot.

Om Emmas böcker kännetecknas av ett återhållsamt språk är detaljrikedomen desto större i hennes illustrationer. Smulor, bestick, kladd, leksaksdelar och damm i hörnen. Vinkeln på ögonbrynen, svängen på en mungipa. Som en stillbild från verkligheten.

– Detaljer kan berätta så mycket. Så fungerar det ju i vardagen också. Vad du har för skor berättar något. En utväxt i luggen berättar något. Jag tycker det är roligt att betrakta folks kroppsspråk och försöka fånga det. Någon som är lite stiff, hur ser den ut egentligen?

Som bilderboksförfattaren känner hon sig i en väldigt lyxig situation jämfört med den som enbart jobbar med text, eller bara illustrerar. Hon gillar att ha tillgång till ett dubbelt berättande där bilderna bär sitt och texten sitt. Att kunna arbeta med det motsägelsefulla – att en person säger något glatt i texten, men att det syns på bilden att personen i själva verket är obekväm eller arg. Samtidigt kan hon ibland avundas författare som vänder sig till vuxna, eftersom hon erfar att barnboksgenren är trängre.

– Jag vet inte hur romanförfattare upplever det, men jag tror ju att det är mycket stramare i bilderboksvärlden. I min kapitelbok Jag är jag finns en karaktär, Pekka, som svär. Var det verkligen nödvändigt? undrar många. Den diskussionen har jag fått ta ganska ofta. Men jag är inte ute efter att beskriva någon typ av utopi. Det var någon som skrev nyligen: »Den här boken skulle jag aldrig läsa, för det är en som röker i den«. Jag bara: Ursäkta mig? Ska du hålla för ögonen på ditt barn då när du ser någon som röker ute också? De som växer upp i miljöer som inte är så tillrättalagda – var ska de känna igen sig? Och vilken oerhört tråkig litteratur det skulle bli.

Emma tror mer om barnen. Att de nog vet att man inte ska röka och svära. Ska och ska. Och att de kan ta en diskussion.

– Barn tittar ju på Youtube där det förekommer vapen, våld och sex utan att det finns en diskussion. Men när det handlar om en bilderbok, då bara »Ojojoj!«. Böcker man läser tillsammans kan man faktiskt ha ett samtal kring. Eller så kan man bläddra förbi.

 

Medan vi tittar i några av hennes böcker påminner jag om det unika i att hon, 37 år gammal, redan kan se tillbaka på en utgivning på runt 40 böcker, samarbeten inräknade. Medan flertalet barnboksförfattare börjar skriva i samband med att de får barn själva, började hon göra barnböcker när hon i stort sett fortfarande var ett barn.

– Jag kan förstå frågan utifrån, men jag har aldrig tänkt på att det skulle vara något konstigt. Jag tänker inte att jag skriver för barn. Har aldrig tänkt på ålder på det sättet. Jag tänker att jag jobbar med bildkonst och författarskap. Det gjorde jag då också, bara att jag var 13. Det hade nog lika gärna kunnat bli film eller låttexter. Mitt korthuggna skrivande tänker jag ibland är nära besläktat med att skriva låttexter – man har ett visst antal minuter att hålla sig till och ska leverera en nedkokad berättelse med bra takt och melodi i språket. Den som skriver musik adderar melodi och instrument, jag adderar bilder istället.

Boken Emma arbetar på nu kallar hon Naturen och människan. »Jag funderar mycket på hur vi handskas med naturen och vill reglera den hela tiden. När man bor på landet blir det väldigt konkret. I somras i min by fick folk hämta vatten i sjön i dunkar eftersom brunnarna sinat.«

Att böckerna ändå handlar om barn, tror Emma är för att det är en spännande tid att återgå till. Allt som händer är färskt och starkt, samtidigt har man inte verktygen att sätta ord på allt. Som vuxen har hon möjlighet att formulera det som hände då.

– Upplevelsen av livet man har som barn är så fascinerande nu som vuxen. Kanske är det därför jag skriver om barn, men ofta i relation till vuxna. Det är något jag dagligen iakttar och suger åt mig av. Hur vi kommunicerar med någon som är mindre vetande – tror vi. Jag tror ju att vi är mycket mer barn än vi tror. När man sitter i möten eller på middagar kan jag ofta tänka: »Egentligen är vi bara elva år, allihop.«

Böckerna går inte sällan tillbaka till hennes egen barndom. Utöver de till stor del självbiografiska böckerna Gropen och Jag är jag har hon exempelvis skrivit Utflyktarna, där ett tvillingpar sätter upp ett tält i sin egen trädgård. Den fria leken, friheten att vara den man är, återkommer.

– Jag tänker att det är det som är min barndom väldigt mycket. De vuxna finns där, men de tittade ut genom fönstret när vi red iväg på våra hästar. Känslan var: »Jag är fri, betrodd.«

Någon som funnits där hela tiden är ju också Lisen. Hur har det påverkat skapandet – att ha en genetiskt likadan person bredvid sig, som dessutom är lika gammal och sysslar med samma sak?

– Klart att man kunde jämföra sig, precis som andra syskon. »Vad bra hon fick till den där rosetten, då.« Men jag tror att det mest har givit. Att det har strålat en kraft mellan våra barnaxlar: »Här sitter vi ensamma tillsammans och OK:ar varandra.«

Liksom många tvillingar upplevde de framåt tonåren en underliggande fråga: Vem är jag, då? När är det dags att bryta upp? Jag kanske borde börja spela tennis? Men Emma tror att det hade blivit väldigt forcerat att försöka bryta sig loss på det viset, eftersom båda gillade samma saker. Istället valde de under många år att stötta varandra med feedback – Emma visar alltid sina alster för Lisen först och vice versa – men inte skapa tillsammans.

– Jag tror att vi har finkalibrerat våra olikheter. Bara en sådan sak som att Lisen använder en helt annan färgpalett än jag, säkert också i skrivandet. Även med sina kläder har hon en starkare palett. Men framförallt har vi valt att omfamna det braiga med att vara lika. Det finns så himla många fördelar.

Först nyligen kände de sig mogna att också göra något tillsammans. 2016 utkom deras första gemensamma projekt, den rimmade illustrerade diktboken Halsen rapar, hjärtat slår – rim för 0–100 år!

– Det kändes skitkul. Vi har så nära till att kunna kritisera hejvilt utan att det blir känsligt – vi har liksom samma blodomlopp. Och hon är verkligen min största kollegiala idol.

 

På Augustprisgalan nu i höstas kände hon att en cirkel slöts. Hon hade varit nominerad hela tre gånger tidigare, men det var först den här gången som alla i den närmsta familjen var på plats, utom lillasyster Ellen som jobbade. Det hon minns mest är de hårda kramarna av de närmaste efteråt. Lukten av familj i ett hav av okända människor.

– Det var jättefint. Vi som är källan på något vis. De har varit med från början och trott på att det ska funka, det var väldigt rörande …

Utan det?

– Om vi inte hade haft den stämningen hemma tror jag att jag skulle ha blivit väldigt stressad. Att se andra barn leka kull utanför fönstret och känna »det där kanske man borde vilja«, fast man inte vill. Att det blir någon form av skam i att inte vilja.

– Jag tänker på alla kvartssamtalen där jag fått höra att »du borde ta för mig lite mer«. Det bara brinner i huvudet när jag tänker på det. Hade vi kvävt sådana egenskaper hos andra barn, sådana som sedan blev stora författare, vetenskapsmän, konstnärer, vad hade hänt då? Det är sådana som suttit på sin kammare och hållit tyst, och kommit fram till stora saker. Vi måste kunna främja den typen av egenskaper. Alla kan inte stå på scen. Nu har jag i och för sig stått på en scen i dag, vilket är helt obegripligt, men det bygger på att jag får vara tyst resten av året.

 

Kaffet har kallnat för längesen när Emmas förläggare Moa Brunnberg dyker upp för att säga hejdå. Moa berättar att hon fortfarande »har en skämskudde« från Augustprisgalan – vid tillkännagivandet blev hon så glad att hon flög upp från stolen och skrek innan Emma hann resa på sig.

– Det var ju Emma som skulle resa på sig, inte jag!

Händelsen visar vilken nära relation de har efter att ha jobbat tillsammans i över 15 år – Emma följde med Moa från förlaget Eriksson & Lindgren till Rabén & Sjögren när hon bytte jobb. Båda tror att personkemi som stämmer och ömsesidig tillit är viktiga ingredienser.

– Du är en så stor del av mitt författarskap, jag kan inte nog tjata om det, säger Emma. Jag har flera kollegor som varit med om att jobba med fel förläggare – vilken plåga det är då.

Under gårdagens möten diskuterade de en kommande barnbok på temat naturen och människan.

Samtidigt färdigställer Emma samarbete nummer två med Lisen. Återigen en diktbok på rim – denna gång med lite mer vuxentilltal – beräknad till hösten 2019. Att utveckla skrivandet mer finns också på framtidskartan.

– Det kanske till och med är så att jag någon gång nöjer mig med att skriva, och låter någon annan teckna.

En stor fråga, men har du någon tanke på vad du vill åstadkomma med ditt författarskap?

– På ett plan är det att få göra det här. När jag var liten ville jag bara rita och skriva, om man kokar ner det. Det känns som om jag fått min barndomsdröm uppfylld. Det kreativa får ta all plats. Jag behöver inte gå i skolan, räkna matte eller – Gud förbjude! – ha friluftsdag! Nu är jag vuxen, har en ateljé hemma och kan köpa vilka pennor jag vill.

– Men sedan önskar jag ju också att andra ska få en upplevelse av det jag lagt kraft och tid på.

Emma berättar att ett av de finaste mejlen hon fått som reaktion på en bok kom till henne från en mamma som läst Jag är jag, om den blyga iakttagaren Mickan. Kontentan var: »Tack vare den här boken så förstår jag plötsligt mitt barn. Tack för det.«

– Kan det hända sådana saker är det ju otroligt. Att ge läsare nycklar till antingen sig själva eller andra. Att känna igen sig – eller att inte känna igen sig, men därmed förstå någon annan.