Töjer på sanningen

Huvudpersonerna i Amanda Svenssons böcker ljuger friskt och fantiserar hejvilt. Själv har hon en komplicerad relation till verkligheten. Med romanen Allt det där jag sa till dig var sant avslutar hon en fas i sitt författarskap.

När Lilja Brik fastnar i en destruktiv relation på en folkhögskola på den skånska landsbygden, blir lögner och halsbrytande fantasier hennes överlevnadsmetod.

Dolly, döpt efter en silikonfylld countrydiva, är en betydligt saltare brud, men tummar även hon en del på sanningen för att få sin världsbild att gå ihop. Samma gäller Greta, en wokande Köpenhamnstjej i desperat jakt på omvälvande livsförändring.

I vår landar Amanda Svenssons tredje roman i bokhandeln, Allt det där jag sa till dig var sant.

Det var först när hon arbetade med den som hon fick syn på ett mönster hon tidigare inte hade tänkt på.

– Alla mina böcker handlar om tjejer som ljuger mycket, de skrävlar och håller på. Kanske handlar det om att jag själv alltid har haft svårt att förhålla mig till vad som egentligen är sanning. Total ärlighet bär mig emot, jag tror att det är viktigt att behålla ett hemligt rum som ingen annan kommer åt, säger hon.

I tonåren kunde detta förhållningssätt leda till en del oprovocerade lögner, berättar hon. Hon kunde till exempel säga till sina föräldrar att hon hade varit hos en kompis fast hon egentligen hade umgåtts med någon helt annan. Ren lögn vill hon inte kalla det. Snarare att hennes syn på verkligheten är töjbar.

Annons

 

Den verkliga verkligheten just nu är dock något mindre flexibel för Amanda Svensson. Långt bort från fantasins möjliggörande värld har hon den här fredagen lämnat sambon hemma för vård av sjuk dotter – för sjuk för att gå till förskolan, men tillräckligt pigg för att tidigare under dagen ha orkat härja runt med de hjulförsedda klädkorgarna i tvättstugan. Om skrivandet har blivit annorlunda under de 18 månader som dottern har funnits med i bilden? Jo, tack.

– Tiden har blivit mer begränsad, men det känns roligare att skriva när jag väl hinner sitta ner. Tidigare kunde jag skriva hur mycket och när jag ville. Men då gick det faktiskt inte lika fort som nu.

Vi sitter i en vindslägenhet nära Möllevångstorget i Malmö. Här har Amanda Svensson inrett kontor med ett gäng andra författare, serietecknare och grafiska formgivare. Hyran är snorbillig, runt 600 kronor i månaden per skalle, och då ingår även tillgång till balkong, eller ”mattpiskarbalkongen”, som en äldre dam i huset brukar benämna den. Amanda Svenssons omdöme: Tja, den är rustik. Och i alla händelser för kall att sitta och prata på i januari.

I köket med snett tak och fönster upp mot himlen serverar Amanda Svensson snabbkaffe till butterkakan och plockar fram en sen lunch till sig själv. En ost- och skinkbaguette. Det är mycket att stå i just nu. Om ett par dagar ska korrekturet till hennes nya bok landa i brevlådan. Då ska ord för ord gås igenom med största noggrannhet.

– Ibland rättar korrekturläsarna mitt språk så att det blir fel. I Hey Dolly skrev jag till exempel ”kön i vind” istället för ”kör i vind”. För det var så Dolly sa. Men det hade korrekturläsaren ändrat. Mycket kan uppfattas som fel i mina texter, fast det egentligen är rätt. Därför måste jag vara den sista som säger okej.

 

En egenhet i språket, ord som inte alltid finns att slå upp i SAOL och formuleringar som kanske inte hade gått hem hos svenskafröken på gymnasiet, eller språklektorn på universitetet för den delen – det där har blivit Amanda Svenssons litterära signum.

– Jag vill gärna se på mitt språk som att det inte är så välpolerat. Häromdagen dök en sån där formulering som kan stå i recensioner upp i mitt huvud: ”Inte ett enda ord sitter på fel plats”. Om någon skulle skriva så om mina böcker skulle jag inte känna igen mig. Mycket sitter på fel plats! Det är en styrka och ger en brokighet i språket. Jag kan ibland känna att om jag plockar bort vissa grejer så skulle en text kanske bli bättre, men den skulle samtidigt förlora på det.

Annons

Amanda Svensson sågar loss en skiva butterkaka och funderar vidare på språkbruket, den där egna tonen som gör en författare unik.

– Jag vill inte vara förutsägbar, det är nog det allt handlar om. Hittills har jag skrivit ganska korthugget, bitskt och halvcyniskt. Jag skulle kunna skriva annorlunda, i ett särskilt projekt eller som experiment. Men saken är den att man inte kan skilja på språk och innehåll. Ta Hey Dolly till exempel. Dolly är en rolig person, jävligt slängd i käften. Då blir det många oneliners.

Dolly, huvudpersonen i Amanda Svenssons kritikerrosade debutroman som kom 2008, påminner inte så lite om henne själv under gymnasietiden på S:t Petri i Malmö. Hon beskriver sitt tonåriga jag som en glad typ med många ”Dollyliknande drag”, och minns jargongen i kompisgänget som upptrissad, nästan lite stand up-aktig.

– Dagböckerna från den tiden är fyllda av roligheter och det där förföljer mig. Den komiska ansatsen smyger sig alltid in oavsett om jag vill det eller inte. Jag inbillar mig att alla som skriver har ömma punkter, och ibland uppfattar jag mig själv som inte tillräckligt seriös och intellektuell. En gång träffade jag en kille från skrivarlinjen i Skurup som sa att på Fridhems folkhögskola, där jag studerade, ”går det väl bara 18-åriga tjejer i hotpants”. Den bilden ser jag fortfarande framför mig, att jag är en sån där som bara drar omkring och tramsar.

AMANDA SVENSSON

ÅLDER: 26 år.

BOR: Malmö.

GÖR: Författare och kulturskribent på bland annat Expressen och Sydsvenska Dagbladet.

AKTUELL: Med romanen Allt det där jag sa till dig var sant.

BIBLIOGRAFI: Debuterade med Hey Dolly 2008. 2011 kom uppföljaren, Välkommen till den här världen, som Augustprisnominerades. ”En nominering minns ingen. Men hade jag vunnit hade det blivit jobbigt, jag hade fått besöka varenda litet bibliotek i Sverige. Jag hade nog känt en inre press och tror inte att den nya boken hade kommit nu.”

Är det nödvändigtvis något dåligt?

– Ja och nej. Ibland skulle jag vilja vara en allvarstyngd person som sitter på landsbygden och skriver för mig själv. Men man blir mer sårbar när man pratar allvar, det är kanske därför jag undviker det. Jag har rört mig bort från det rent öppet humoristiska om jag jämför min första bok med den som kommer nu. Men jag vill inte påstå att jag har hittat en allvarlig ton.

På frågan om hon känner en säkerhet i det egna språket, tillstår hon, om än lite motvilligt, att det nog kan vara så.

– Men ibland vet jag inte vad jag håller på med. Och om man aldrig tampas med språket så vet jag inte om man kan kalla sig författare. Jag tror faktiskt inte det. Möjligen kommunikatör. Och det är klart att man vill jobba vidare med sin stil, det är lite som att alla vill ha en egen personlighet.

Hur har ditt personliga språk mejslats fram?

– Det där är en svår fråga. Men om man går tillbaka så långt det går, till mina dagböcker när jag var 14-15 år, kan jag se en röd tråd i hur jag själv uttrycker mig. Det är inte konstigare än att alla människor har ett språk, en inbyggd grammatik och ett ordförråd som kan utvecklas. Jag har till exempel alltid gillat att kunna konstiga ord och tycker att det är kul att lära mig facktermer som man inte har någon användning för annars.

De gamla dagböckerna har varit ett oumbärligt källmaterial till alla hennes tre romaner. Allt det där jag sa till dig var sant utspelar sig geografiskt på en plats som är förvillande lik folkhögskolan hon själv gick på och i dagböckerna från den tiden letade hon efter situationer och iakttagelser som hon sedan kunde använda som scener. I övrigt vill hon inte dra några paralleller mellan sig själv och huvudpersonen, Lilja Brik.

– Jag hade helt andra problem än hon under tiden på folkhögskolan, så det rent känslomässiga i dagböckerna hade jag ingen användning för, säger hon.

I romanen undersöker Amanda Svensson frågor kring hur man hamnar i en destruktiv relation och vad det är som gör att man stannar kvar, men berättelsen bygger inte på en enda idé, utan flera som smält samman över tid.

– Jag brukar spara olika fragment i diverse dokument på datorn. Det handlar oftast inte om några längre sekvenser, utan små formuleringar som jag har haft i huvudet eller något bra som jag har läst, förklarar hon

Så småningom smälter idéerna samman och blir till en berättelse, men hon tror aldrig att hon kan komma till en punkt där hon känner sig helt klar med ett alster. Det kan alltid bli bättre.

– Från början har man en bild av hur det ska bli som är fantastisk. Men när det ska omvandlas till verklighet händer det saker på vägen och det blir aldrig riktigt lika bra som man hade tänkt sig. Det handlar snarare om att försöka komma så nära ursprungstanken som möjligt.

 

När det gäller debuten, Hey Dolly, var det ganska mycket i slutprodukten som tillkommit sedan den där ursprungsbilden. Boken handlar om en kaxig tonårsbrud med en tråkig pojkvän, en vän som försöker hålla henne på jorden och en fiktiv rockstjärna, och var det allra första manuset hon skickade till ett förlag.

Det blev ingen direkt refusering, utan hon fick träffa en förläggare – men denna lät snart meddela att det fanns stora problem med materialet. Då lånade Amanda Svensson sina bortresta föräldrars lägenhet och skrev 31 sidor till på en vecka.

– Nu i efterhand kan jag tycka att det finns delar som inte blev så bra, jag gillar till exempel inte att Dolly kissar på en konstutställning. Jag vet faktiskt inte varför jag skrev så. Kanske för att jag alltid haft svårt att förstå mig på visuell konst.

– Det där är för övrigt en svaghet, att jag har svårt för att plocka bort material, trots att det egentligen inte tillför något till berättelsen. Men har jag lagt ner möda på att skriva något så kämpar jag in det, trots att jag innerst inne vet att det kanske inte borde vara där. Det handlar nog mest om snålhet, funderar hon.

 

Första halvan av Hey Dolly skrev hon under tiden hon gick på skrivarlinjen på Fridhem. Hon valde mellan folkhögskolan och att läsa till jurist i Lund – och kom fram till att jurist kunde hon bli senare. Det är tveksamt om det blir så nu, men ibland tänker hon att hon borde göra något annat, något mer konkret och med en ”direkt positiv inverkan” på andra människor, till exempel utbilda sig till sjuksköterska.

– Det kan låta uppblåst, särskilt med tanke på en sådan otrolig massa manus som skrivs utan att bli antagna, men jag drömde från början aldrig om att bli författare – plötsligt hade jag bara skrivit en bok. Det var först när jag fick musarm i höstas och inte kunde skriva som jag insåg hur mycket författandet faktiskt betyder för mig. Då fick jag plötsligt svårt att skriva rent fysiskt och såg mig själv i framtiden som Stephen Hawking, knappandes bokstav för bokstav med pannan. Det var skräckfyllt.

I lanseringen av den nya boken skriver Norstedts att Amanda Svensson nu avslutar ”sin trilogi om tre unga kvinnor och deras trotsiga förhållningssätt till omvärlden och den egna identiteten”. Amanda Svensson vänder sig lite mot ordet trilogi i sammanhanget.

– Triptyk är nog en bättre beskrivning. Böckerna har en gemensam grundläggande tematik om sökande efter egen identitet och det finns dessutom en form- och språkmässig likhet. Det är tre olika berättelser som speglar ett visst skede i mitt liv.

Hon stoppar in en pris snus under läppen och drömmer högt om att skriva bredare, kanske mer myllrande framöver. Hon känner sig för tillfället färdig med ungdomen, har ”träskat runt” kring tjugostrecket länge och håller på att tappa fokus.

– Med Allt det där jag sa till dig var sant känns det som att jag avslutar en skrivande fas i mitt liv, konstaterar hon.

Nästa fas kanske istället består av faktabaserade böcker. För tillfället har hon snöat in på hjärnan. Ålavandring är en annan sak hon är nyfiken på – ”det är ju helt fantastiskt, hur hittar de?”

– Och någon gång sa jag att jag skulle skriva en bok om pirater, vad jag nu fick det ifrån. Men jag vill göra det jag har sagt, det blir ungefär som en profetia. Ett inslag av magiskt tänkande har alltid varit en del av livet och jag tror att vad man gör och hur saker blir påverkas av hur man tänker att de ska bli.

– Ibland har jag sagt att jag är synsk, haha. Jo, för jag har faktiskt skrivit saker som sedan har hänt. Till exempel skrev jag en novell som utspelar sig i Berlin och handlar om ett missfall på McDonald’s. En tid senare fick jag själv missfall, på ett McDonald’s i Berlin.

Det är bara någon månad kvar innan Allt det där jag sa till dig var sant släpps. Mottagandet vill hon helst inte spekulera i. Hon är pessimistiskt lagd, ser alla fel och brister samtidigt som hon har ett starkt känslomässigt band till det hon har skrivit och räds kritiken.

– Det känns fruktansvärt när jag tänker på det, samtidigt som jag har en effektiv förträngningsmekanik. Förr eller senare kommer domen. ϒ