Nanna Johansson blottar strupen

Vi brukar få fulsnygga serierutor och raljanta betraktelser, vanvördiga fotomontage och komiska poänger. Men nu har åsikterna skalats av och humorvapnet är sänkt. Med sin första novellsamling ger Nanna Johansson sig ut på djupare vatten.

– Det är jätteläskigt. Jag har aldrig haft sån här ångest inför ett seriealbumsläpp. Jag har ju gett ut textböcker tidigare också men de har varit samarbeten. Men det här är liksom så himla mycket det sätt som jag skriver på. Det känns mycket, mycket känsligare, säger Nanna.

Vi är i Malmö Folkets park, på ett utomhusfik med loppismöbler och vimplar i tivolifärger. Ur högtalarna baktakt. Himmel mulen. De flesta känner Nanna Johansson som serietecknare och radioröst med både penna och tunga vässad. Hon har beskrivits som en skarp satiriker och fullständigt respektlös, som en ”soda stream gone wild” och en av Sveriges roligaste personer. Hon har kallats politisk och feministisk och alla okvädesord som ofelbart följer med de epiteten. Men i sin första novellsamling har hon lagt skämt och åsikter åt sidan. Rustningen är av, strupen blottad, vattnet djupare. Det kan se ut som ett avsteg, men enligt henne själv är novellskrivandet snarare en återkomst till det hon ursprungligen sysslade med.

– Noveller har jag faktiskt hållit på med längre än serier, så det är inte så mycket att jag har gjort en omsvängning som att jag vågar visa mitt rätta jag. Jag skulle nog säga att skrivande, särskilt skrivandet på det här sättet, är det som känns mest sant mot mig själv, säger Nanna och skrattar lite förläget åt de storvulna orden.

 

Novellsamlingen heter Paradise och består av tio texter som alla på ett eller annat sätt handlar om kvinnor som beter sig gränslöst eller bryter mot det förväntade. Kvinnor som utnyttjar, manipulerar, super sig fulla. Brötar.

Lästips! Novellen är perfekt för den som vill testa att skriva en berättelse utan att kasta sig in i ett flera år långt romanprojekt. Men hur gör man? Här har vi på Skriva satt samman ett paket av artiklar, inspiration och handfasta råd!

– Det är kvinnor som är ganska socialt awkward och kanske inte har superkoll på hur de framstår. Buffliga kvinnor har alltid fascinerat mig. Själv är jag konflikträdd och ganska introvert och feg så jag undrar ju – hur blir man sån? Vad rör sig i huvudet där? Jag har försökt svara på de frågorna.

Annons

Karaktärerna är hopkok av människor hon träffat i verkliga livet, och trots att de normbrytande kvinnorna står på rad längs den röda tråden i samlingen finns det ingen uttänkt politisk poäng med temat enligt Nanna.

– Visst tycker jag att det är en ganska manlig egenskap att låta sig gå ut över andra och tycka att man har rätt till saker. Men här har jag försökt utforska det som en kvinnlig egenskap, för det finns absolut hos kvinnor. Självklart har jag en tanke med urvalet av noveller, men jag har inte när jag har skrivit suttit och tänkt ”men tänk om jag skulle beskriva henne som man brukar beskriva en man”. Inget sånt, säger hon.

NANNA JOHANSSON

Ålder: 30

Bor: I lägenhet i Malmö

Gör: Tecknar serier och skriver. Medverkar i Lilla drevet och dataspelspodden Spela spel.

Seriealbum: Fulheten (2009), Mig blir du snart kär i (2010), Välkommen till din psykos (2012), Hur man botar en feminist (2013).

Övrig utgivning i urval: Drottningen av Rottnevik (2014) Omänniskor (2015) – båda ihop med Kristoffer ”Kringlan” Svensson.

Aktuell: Med novellsamlingen Paradise.

 

Annons

Det har varit välbehövligt att få gå in mer på djupet i stämningar och känslor och försöka mejsla fram mer komplexa historier och karaktärer, särskilt eftersom mycket annat hon producerar ska vara rappt, åsiktsdrivet och roligt.

Lästips! Släpp konventionen, glöm romanen och skriv något helt annat!

– Det är väl just det jag tycker är läskigt, att jag blottar mig mycket mer som en… jag vet inte… mer sensitiv person som går runt med tentaklerna ute. I en serie finns det inte utrymme för nyanser, man kan inte sitta och ”å ena sidan å andra sidan”.

Serietecknandet kommer faktiskt ur skrivandet, eller snarare ur skrivkrampen. Nanna Johansson beskriver det som att hon har skrivit ända sedan hon först lärde sig att forma meningar, och efter gymnasiet gick hon skrivarskola i sin hemstad Gävle. Efter ett tag blev textförfattandet kravfyllt och hon körde fast.

– Jag började skriva oerhört pretentiösa små texter, och då kände jag att jag behövde göra nåt annat. Teckna har jag också alltid gjort men aldrig blivit riktigt bra på. Just därför var det väldigt skönt att hålla på med det. Jag satt som en galning i min pyttelilla lägenhet med travar av teckningar runt mig, och jag kunde tänka ”jag kan inte anatomi, jag kan inte teckna skuggor, jag kan inte men jag kör ändå”.  Och skulle nån säga att det var jättefult och tråkigt så kunde jag säga ”ja, men det är ju inte det här jag håller på med egentligen så…”

Är det jobbigt att göra anspråk?

– Ja, lite. Det har jag aldrig känt med serierna, men mer nu med att släppa noveller.

Några av novellerna i Paradise har publicerats tidigare, som e-noveller. Då för att en bekant på ett förlag hörde av sig och undrade om Nanna hade ”någonting liggande”. Det hade hon. Hon hade jättemycket liggande. Och när så några av texterna hade mött offentligheten tog hon mod till sig och valde ut fler från högarna där hemma och gick den vanliga vägen – stort kuvert på lådan, följebrev och allt det där. Det gick vägen, och hon har fortfarande en hel del på hög som kan bli något. Travarna av teckningar hon hade runt sig i Gävle verkar ha bytts till travar av lite allt möjligt – påbörjade romaner, ungdomsböcker, serier och noveller.

– Jag har hur mycket som helst som är ofärdigt. Men en hel del är kanske 95 procent färdigt, där det är någonting kvar som jag inte riktigt kommit på hur jag ska lösa. Jag har en ungdomsroman som saknar ett kapitel som jag bara inte skriver, och jag har nog en hel novellsamling till som är trekvartsklar, säger Nanna.

 

Vi får inte komma till hemmakontoret och skåda staplarna, för där är ”för stökigt och fult”. Vi håller oss i Folkets Park där barn hoppar studsmatta fästa i gummisnoddar och någon soundcheckar, eller möjligen har konsert men i så fall är publikantalet sorgligt. En minigolfbana modell konstnärlig, en fontän i form av en gigantisk ros. Nannas silverlöv i öronen dansar när hon pratar.

Det här är hennes hemkvarter. Malmö har varit hemma i snart tio år nu, sedan hon lämnade Gävle för att börja på Serieskolan här, en utbildning som spottat ur sig många av våra mest uppmärksammade serieskapare – som Liv Strömquist, Sara Granér och Coco Moodysson.

Nanna Johanssons seriemakande är inte lagt på hyllan, nästa höst kommer ett nytt album är planen. Hon tror i alla fall att det är till hösten, hon påminner sig själv att kolla upp det en extra gång för om det är i vår har hon bråttom. Deadline är heligt. Hon beskriver sin tillvaro just nu som ”himla ostrukturerad”. Lilla drevet, podcasten hon har ihop med Liv Strömquist och Ola Söderholm, har sommaruppehåll och hon sitter uppe och spelar dataspel till långt in på nätterna. Men så har hon en spelpodd också så den aktiviteten går faktiskt att sortera in under kategorin jobb. I vanliga fall är hon mer noga med rutinerna, och värker rätt och slätt fram något om det inte kommer av sig själv. Hon går inte aktivt runt och letar efter saker i omgivningen som kan bli en text eller serie.

– Nej, det är mer att jag sätter mig ner och sitter av mina timmar och arbetar fram idéer än att de kommer till mig. Ska det bli en serie gör jag listor på saker jag är arg på eller har reagerat över, och försöker svara på det – den här dumma åsikten, vad har jag för argument mot den? Eller… hur skulle jag kunna förlöjliga den? säger Nanna.

Ur Hur man botar en feminist (2013)

I hennes tidigare serieproduktion hittar vi Alliansledarnas ansikten monterade på kroppsbyggarkroppar och på South Park-karaktärer, och de rödgröna politikerna med marsvin som tupéer. Hon vänder på linsen och låter frodiga kvinnor måla av Anders Zorn och tipsar Moderaterna om hur de kan ta ansvar för ekonomin genom att låta dresserade rävar hålla Anders Borg fången i ett gryt och mata honom med bär. I en viral text från Nöjesguiden ger hon skönhetstips som bland annat lyder: ”Glöm inte naveln när du sminkar dig. För att undvika rynkor: skratta aldrig mer.” Drastiskt och beskt om samtidens absurditeter. Och stundtals ganska plumpt.

Lästips! Här är grunderna till stora berättelser i det lilla formatet.

– Folk beskriver mina seriealbum som feministiska men vissa grejer gör jag mest på skoj, som när jag kallar små hundar för hora typ, skrattar Nanna stort.

Hon syftar på albumet Välkommen till din psykos som är uppdelat i de freudianska kapitlen Överjaget, Jaget och Detet och där det otyglade sistnämnda ägnar sig åt just att kalla gulliga valpar för luder och rita könsdelar på kyrktak.

Recensenterna tyckte att hon “excellerar i att rita fult, snacka fult, tänka fult” (DN) och kallade det “glad genusbuskis i en stil som kanske bäst liknas vid en småtaskig mellanstadietjej som klistrar gulliga bokmärken i Det andra könet” (Expressen).

– Jag vet inte, där kände jag nog ett jättebehov av att bara få tramsa. För att inte köra fast eller känna att jag upprepar mig och så.

Trams eller inte, lite socker i botten gör medicinen lättare att få ner sägs det ju, och ska man sprida politiska pamfletter i vår samtid är kanske gulliga djur med vulgära pratbubblor det sötningsmedel som krävs.

 

Hon hoppas få fortsätta vara där, i ett yrkesliv där både eftertanke och punchline ryms. Att få ägna sig åt direktheten i radio ena dagen och rita serierutor nästa, och däremellan vara i det långsammare skrivandet. Det har varit en privilegierad tillvaro de senaste åren att kunna växla så. Två romaner har det blivit, båda i samarbete med Kristoffer ”Kringlan” Svensson, tidigare barnprogramledare och radiokollega. Först humoristiska Drottningen av Rottnevik och så en ungdomsbok i fantasygenren – Omänniskor. Den senare var en tänkt trilogi som kom av sig när Kringlan orsakade en av förra årets största medieskandaler genom att reagera mot en ljummen recension med att våldshota skribenten på Twitter och därefter få vad han själv kallat för “ett psykbryt” på Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i en humorpodd. De flesta uppdragsgivare ansåg att det var brutalare än så och avslutade genast sina samarbeten med honom, och Nanna Johansson förlorade sin parhäst i fantasyskrivandet. Det första budet var att hon skulle skriva färdigt de resterande två delarna ensam, men så blev det inte.

– Det är lagt på is, konstaterar hon. Kanske kan det bli någonting i framtiden.

Hon vill inte gå in närmare på det som hände, utan nöjer sig med att lyfta upp Kringlan Svenssons kvalitéer som ”arbetsmyra” och att hans förmåga att avsluta projekt var ett bra komplement till hennes otålighet. Hon tappar lusten när det blir för segdraget. Hennes egen skrivprocess bygger på att göra det roligaste först.

– Jag skriver de stycken jag tycker är lustfyllda, och så lämnar jag luckor där jag gör en liten symbol att här ska nånting in, en scenanvisning kanske. Det betyder att jag kan köra på och hoppa över alla bitar som är tråkiga. Och en annan dag när jag kanske inte tycker att det är lustfyllt alls, då kan jag sitta och arbeta mekaniskt med att fylla ut luckorna.

Detta är en av de saker hon uppskattar mest med novellformen: hon hinner aldrig bli uttråkad. Och att där inte finns så mycket ”dödkött”.

– Som i Game of Thrones-böckerna, jag älskar dem jättemycket men när det är två sidor beskrivningar av maten alla äter under en festmåltid. Snark, verkligen. Jag sitter bara och kollar var jag inte ser ett matord så att jag kan hoppa dit.

Vuxenböcker skulle kunna lära sig en del om tempo från ungdomslitteraturen, anser hon, och många romaner skulle gott kunna strykas ner. Ofta krävs inte så mycket text för att ringa in eller fånga något.

Lästips! Vill du skriva novell? Här är allt du behöver veta för att vässa dina alster.

– Samtidigt kan jag uppskatta dödkött när det kommer i en novell. När någon ger en till synes obetydlig detalj en halv sida i en novell blir det på något sätt lyxigt. Jag gillar själv att dödkötta med någon rolig sak jag hört eller tänkt och bara peta in det för att det är lite kul att skriva, och förhoppningsvis att läsa, säger Nanna.

 

Att utrusta karaktärerna med något kortfattat men utmärkande drag är det som går lättast i skrivandet. Det och att skriva början eller slutet, men ofta har hon inte båda delar klart för sig under processens gång. Och ibland vet hon exakt hur en novell ska sluta men inte hur hon ska ta sig dit. Så var det till exempel med textsamlingens sista novell Underbara monster om två tonårstjejer som utpressar män genom att lura dem till sex, fotografera dem under akten och sedan hota att sprida bilderna.

– Den låg på datorn i fyra år tror jag och hade bland annat en stor lucka för slutet. Jag visste bara inte hur jag skulle få ihop det. Men så tvingade jag mig att sitta där. Och plötsligt  kom jag in i nån zon där jag tyckte att nu är jag här igen, och då gick det att slutföra det.

Vad kände du där då?

– Lättnad. När jag väl kommit in i den där härliga zonen så tänker jag inte ens på vad jag håller på med. Det här att man kan sitta till fem på morgonen och inte kan fatta att tiden har gått, och man är jättehungrig och kissnödig men har inte känt det. Det är helt underbart, det är nog mitt bästa läge i hela världen. Men ofta krävs det att jag går igenom två vidriga timmar för att nå dit.

Sluten på novellerna har Nanna arbetat mycket med tillsammans med redaktören på Albert Bonniers förlag, i flera fall har de klippt av berättelsen tidigare än vad Nanna först hade tänkt sig.

– Vi har strukit några slut som enligt redaktören var ”lite för prydliga”. Först kändes det konstigt för jag tänker att om en novell slutar mitt i en dialog så kanske folk tänker att den slutar så för att jag inte vet hur den ska sluta. Därför kan jag bli överdrivet redovisande och vill visa hur jag knutit ihop säcken fint och så. Men det får inte bli för mycket rosett på det. Det har varit jätteskönt att nån annan sagt att nu bryter vi här, säger hon.

NANNA JOHANSSON OM NOVELLINTRESSET

”Det är det enda där jag försöker ha superkoll på släpp och som jag alltid försöker få tag i när det kommit något nytt. En given favorit är Alice Munro. Och så gillar jag Sara Villius väldigt mycket, även om det kanske är i gränslandet prosa-lyrik-noveller. Jens Liljestrands Paris-Dakar tyckte jag också om, och sen Miranda July. Det är hon som gjort filmen Me and You and Everyone We Know. Hon skriver jättefina små noveller som hela tiden balanserar på gränsen att vara för indiecuta och quarky, men de håller sig på rätt sida.”

Två av novellerna i samlingen är skrivna efter att hon visste att de skulle ges ut och hon upplever dem som lite mer finputsade, och kanske aningen tillrättalagda.

– Något av det ärliga kanske går lite förlorat. De andra skrev jag verkligen inte för att någon skulle läsa.

Det svåraste med Paradise har varit just att visa det och släppa det ifrån sig, att öppna upp för att andra kanske gör en annan läsning av det hon skrivit än vad hon själv sett framför sig under arbetets gång.

– Nu i redigeringsprocessen så har min redaktör gått in och sagt åt mig: ”sluta kursivera!”, för jag kursiverar text för att styra betoningarna. Jag vill in och regissera.

Lästips! Vissa ser novellen som framtidens format, men sett till utgivningen ligger den fortfarande långt efter andra genrer. Vi frågade fem förläggare om hur de egentligen ser på noveller.

Så att läsaren ska fatta hur du tänkt?

– Ja, eller som jag ser det: ”hur det är” eller ”hur det ska vara”, säger Nanna.

Det var det här med rustningen igen ja. Även om hon inte ”vill vara i rummet” när någon läser hennes texter så tycker hon om tanken på en abstrakt mottagare som läser det hon skrivit, som lånar på bibblan, tar del av hennes ord. Hon förväntar sig inte så mycket uppmärksamhet när texterna landar, hon vet att novellsamlingar ofta blir styvmoderligt behandlade på kultursidorna jämfört med romaner.

– Jag är ganska fine med det, men jag vill att de som skulle få ut nåt av den läser den och jag vill inte att nån annan läser den.

Brett leende.

Bara de som kommer gilla den får läsa?

– De behöver inte gilla den, men kanske … Jag vill inte att nån ska ha långtråkigt när de läser. Tur att den är så kort.