Sudan, Småland

Novellen har ett begränsat antal ord men kräver ett oändligt antal beslut. För Skriva har Hans Gunnarsson, en av ­Sveriges mest hyllade novellister, ­noterat 51 över­väganden han gjorde när han skrev en av berättelserna till sin nya bok.

Okej. Om vi nu ska ta det här i nån jävla ordning så är det väl lika bra att ta det från början. Eller från vår början i alla fall. Vi pratar alltså om Nils Berner här, eller Nisse »Kix« som han kallades i folkmun, gammal pingisspelare som han ju också var under »Flisans« glansdagar, innan han hamnade på sportradion. Ja, ni känner säkert till honom lika väl som vi, men kanske inte just som vi. Han jobbade nog över trettio år på sporten, inklusive åren på teve. Han var nog rätt allround och täckte också det mesta, även om det var som tennis- och pingiskommentator han höjde sig över de andra. Där var han i sitt element – för att inte säga esse. Visserligen krökade han rätt hårt redan på den tiden och det påverkade väl munlädret en del, både på gott och ont. Men han var helt klart inte lika smord i käften de sista åren på radion, det blev väl en del sjukskrivningar också, fram till den där ödesdigra låsningen som kom över honom. Det var i alla händelser tungan som satte den sista käppen i hjulet för honom på sporten.

»Newcastle–Taa-ha–«

Tydligen kom det bara över honom, som en liksom förhalande stamning första gången, när han läste upp resultaten från den senaste Premier League-omgången:

»Newcastle–Taa-hatenham.«

Ett litet snubblande steg som växte till ett orosmoment i var och varannan direktsändning, ett sjabbel som snart blev en sjuklig fixering, en kallsvettig tvångstanke. Han kunde bara inte säga Tottenham utan vidare, utan att konstra till det. Alla andra lag gick bra. Allt annat gick bra. Men inte Tottenham. Redan på första stavelsen körde det ihop sig. Och snart tänkte han inte på något annat. Tills det en dag låste sig helt för honom.

»Leicester – Leicester – Leicester –«

Annons

Det blev hans sista sändning. Han tog sin Mats ur skolan. Sen söp han ner sig fullständigt.

Och det var så vi lärde känna honom.

På bänken, kan man säga. Rent bokstavligt. Plötsligt satt han bara där en dag med påsen mellan benen. »Är det inte Nisse ›Kix‹?« Jodå, för fan. Och vi undrade ju förstås vad han hade här att göra, hos oss. Man kände sig liksom hedrad och förvirrad på samma gång. Han var ändå sig rätt lik. Bjöd på ciggisar gjorde han också. Det visade sig att han bränt sina skepp i huvudstaden – »med rågad omnejd«, som han uttryckte sig på sitt lite snajdiga vis – vilket i sig kanske inte var så förvånande. Mer förvånande var som sagt att han letat sig ner till våra trakter. Men nej, det var mer än så. Han hade träffat en käring här, en Stina. Jovisst. De hade träffats på en charter till Mallis. Först var det som att han inte visste vad hon hette i efternamn, eller om han bara var ovillig att ge oss det, sen kröp det fram att det var Skräpet han menade. Och redan där var det ju bäddat för trubbel.

Man kunde omöjligt se de där två ihop. Kixen och Skräpet. Som ett par. Men det fick man ju bara ta och vänja sig vid.

Om än nästan bara i tanken.

Vi hade knappt sett röken av Skräpet sen hon drog kniv mot Benno föregående jul. Då hade hon ironiskt nog just flyttat ut till Sudan, det vill säga där torken låg innan de flyttade verksamheten till Sjötorp, och det var också senaste gången någon av oss hade varit därute. På goda grunder höll vi ett ömsesidigt och hälsosamt avstånd till varandra. Och att Kixen plötsligt flyttat in hos henne skulle inte ändra på den saken. Nej, vad oss anbelangade kunde hon gott bli sittande i kattpisset i sitt rivningskontrakt och suga på sina Rositaimpregnerade mentolcigaretter.

Flyttade in, förresten. Faktum var att Kixen redan från dag ett tycktes föredra vårt sällskap framför Skräpets. Det var som att han drog sig för att gå hem. Känslan var hursomhelst att han rätt snart gjorde sig alltmer hemmastadd hos Eilert, på vars soffa han slaggade var och varannan natt och där han så smått började sprida ut sina papper och pinaler. Papper, ja. Han skilde inte bara ut sig med sin välbekanta nuna och för att han hade huvudet någorlunda på skaft. Mitt i all lugg-slitenhet fanns det också ett slags, vad ska vi säga – raffinemang. Det var inte bara hur han svängde sig med orden. Oavsett var och när och med vem han var hade han sin portfölj med sig. Som om han bara satt sig ner på bänken för att vila en stund innan han skulle vidare till större plikter. Och i den där portföljen hade han alltid papper och penna, och böcker som ingen av oss hade hört talas om, än mindre skulle läsa.

Kanske var det delvis en fråga om självaktning. Men såvitt vi begrep det så läste han också böckerna han bar med sig, liksom han fyllde sidorna i sina anteckningsböcker med diverse iakttagelser och outgrundliga noteringar. Och det stod inte på förrän han hade riggat upp en reseskriv-maskin på Eilerts rankiga soffbord. Oftast var det om nätterna eller tidiga mornar han satte igång att knattra på den, enligt Eilert som kanske inte var helt till sig av förtjusning över just den aktiviteten från Kixens sida. Att han skrev var alltså inget han dolde för oss, däremot ville han inte berätta vad det var han skrev. Där var han förtegen. Han var en jävel på limerickar, som han bara plockade ur luften, men det här var något annat. Han fyllde sida efter sida. Sidor som sen åkte ner i portföljen. Om det var sina memoarer eller sportminnen han skrev. Vi kunde bara gissa.

Annons

»Aldrig prata om det du skriver innan du är klar«, eller nåt i den stilen, upprepade han med ett mästrande finger varje gång nån av oss frågade.

Det där fattade vi ju inte riktigt. Men samtidigt respekterade vi hans ståndpunkt. Och under tiden väntade vi på att han skulle bli klar. När han sen aldrig tycktes bli det, slutade vi helt enkelt att fråga. Han fick hållas med sitt antecknande och knattrande bäst han ville.

Man kan säga att det som kändes märkligt och främmande från början snabbt blev en bekant och självklar del av vardagen: att Kixen plötsligt var en av oss, att han läste och skrev, att han var som alla andra men ändå inte. Och så vidare. Att sitta där i Eilerts nedsuttna soffa och se på Tipsextra i Kixens sällskap, han som bara några år tidigare i våra ögon lika gärna kunde ha suttit på andra sidan rutan – till och med det vande vi oss vid. Det var också under en av dessa lördagar han berättade om sitt uttalshaveri på radion.

»Är det det du skriver om?« dristade sig Bonkas att fråga.

»Ralk rä ud nanni revirks ud ted mo atarp girdla«, sa Kixen och hötte med ett finger i luften.

»Vad fan?« sa vi med en mun.

Det visade sig att han kunde prata baklänges. Som om han hade nån jävla spegel i skallen – det var faktiskt så han beskrev det – kunde han vända inte bara på enstaka ord utan även på långa meningar och obehindrat läsa dem baklänges, lika ledigt som om han läst dem framlänges. Vi hade aldrig hört talas om något liknande, eller om någon med en liknande förmåga.

»Tottenham«, sa Eilert med ett utmanande flin.

»Mahnettot«, svarade han blixtsnabbt. Och tillade: »Rupstoh!«

Och fan vad vi garvade.

Han var inte bara skarp under barret, Kixen. Han hade humor också. Han var helt enkelt en skön snubbe, en bra polare. Oavsett vad folk tror och tycker. Det snackas så mycket skit, men precis som Kixen själv brukade säga så måste man ha hela bilden klar för sig, även sin självbild, innan man börjar spy på andra.

Visst, det är klart att han genomgick nån sorts kris eller vad man ska kalla det. Men vem av oss gjorde inte det? Kanske var det allt det där han skrev. Kanske var det Skräpet. Kanske var det bara livet självt.

Hursomhelst började han dyka upp med diverse blåmärken och sår i ansiktet. Det var inget vi frågade om, eller snarare fördjupade oss i. Om han inte ville prata om det så var det fine med oss. Vi visste ju alla vad Skräpet gick för, när hon var på det humöret. Dessutom var det vinter och jävligt halt ute.

Men sen inföll våren. Och sen gick det rätt fort alltsammans. Det började med att Eilert vaknade en natt av att det dunkade någonstans i huset. I hans lägenhet, insåg han rätt snart. Det dunkade inifrån muggen. Och när han drog upp dörren blev han varse Kixen som stod och slog skallen blodig mot kaklet. Kixen hejdade sig och de såg på varann en stund. Ingen av dem sa något. Och mer än så var det inte. Dagen efter satt han som ingenting och knattrade på maskinen med omplåstrad skalle. »Som om det liksom inte hade hänt«, som Eilert uttryckte det.

Nästa gång Eilert väcktes mitt i natten trodde han att det brann i lägenheten. Men det var bara Kixen som hade skapat en liten brasa i diskhon som han matade med sina papper. »Skit, skit, skit«, mumlade han febrigt. »Skit, skit, skit.« Han eldade upp allt han skrivit, fick Eilert intryck av. Men han kunde bara gissa, för inte heller den gången sa de något till varann. Eilert beskrev deras möte i köket som overkligt och påtagligt på samma gång. Som om de mötts i sömnen, eller som om de båda drömde samma dröm. Och dagen efter var Kixen borta.

Det gick en vecka och vi började ju så smått undra vart han tagit vägen. Han hade lämnat kvar skrivmaskinen och allt annat som han hade hos Eilert, för att inte tala om det tomrum han lämnade efter sig. Vi kände oss övergivna och lätt vilsekomna, som ett fotbollslag som plötsligt stod utan sin stora målgörare. Det var varm maj ute, men inte heller i parken visade han sig. Vi övervägde att åka ut till Sudan, men det stannade vid själva övervägandet. Solen sken och vi släppte det hela tillsvidare. Förr eller senare skulle han väl dyka upp igen, resonerade vi.

Lördagen därpå ringde Eilerts telefon mitt i Tipsextra. Märkligt nog var det just Tottenham som spelade, borta mot Liverpool. Vi hörde Eilerts röst ute i köket, hans »Va?« och »Jaha« och »Okej«, innan han lade på och kom ut till oss igen med ett nollställt och liksom trögt uttryck i snytet.

»Vem var det?«

»Det var Kixen.«

»Vad sa han då?«

»Vete fan. Han sa att han skickat ett brev till mig.«

Jaha? Vadå? Antingen ringer man väl eller så skickar man ett brev. Man gör väl inte det ena och sen det andra, tyckte vi andra, i alla fall inte i den ordning som Eilert beskrev. Det lät jävligt mysko och samtidigt dramatiskt på nåt vis. Eller åtminstone bra överspänt.

»Var ringde han ifrån då?«

»Han är ute hos Skräpet.«

»Sa han inget mer då?« undrade Bonkas.

»Fan vet vad han petat i sig«, sa Eilert och fick nåt inåtvänt, tankfullt över sig.

»Vadå, var det allt?«

»Han lät liksom samlad på nåt avstängt jävla vis«, sa Eilert. »Jag frågade om han ville att vi skulle komma ut till honom.«

»Varför då?« tyckte Benno.

»Ja, vafan«, sa Eilert.

»Till Sudan?«

»Ja.«

»Vafan ska vi därute att göra?« fortsatte Benno. »Det är väl bättre att han kommer hit istället.«

»Vad sa han då, då?«

»Vadå?« sa Eilert.

»När du frågade.«

»Det är kanske bäst«, sa Eilert.

Vi fattade ingenting.

»Det var det han sa«, förtydligade Eilert. »Att det kanske var bäst att vi gjorde det. Åkte ut dit.«

»Och vad sa du då?«

»Sa du att vi skulle det?« ängslades Benno.

»Nej, han la bara på.«

Nog fan lät det märkligt alltid. Och mer än så. »Det är kanske bäst.« Det lät uppgivet, nödställt och olycksbådande på samma gång i våra öron. I alla händelser bröt vi upp från Tipsextra och klämde in oss i Bonkas brorsas folkabuss – alla utom Benno som vek ner sig som spaghetti i kokande vatten.

Som sagt, vi hade inte satt vår fot därute sen i julas. Det tog inte mer än tio minuter att brassa ut till Sudan. Men som om ingen av oss -tyckte- att det var en riktigt bra idé att kasta sig iväg så där brådstörtat – -eller att det bara gick alltför snabbt att ta sig dit – blev vi sittande en stund i bilen utanför hyreskåken, rökande och oroligt sneglande mot -Skräpets gardinlösa och liksom hålögt gapande fönster på botten-våningen. Vi tog också några stärkande klunkar innan Eilert till slut tog befälet och fick med sig oss andra.

Vädret kunde vi i alla fall inte klaga på. Solen strålade från en knallblå himmel och fick den annars rätt så solkiga vaniljkrämsfärgade putsen på huset att lysa gult. Dagen var liksom förpackad på ett sätt som inte hade någonting med innehållet att göra.

Vi andra väntade utanför medan Eilert gick in i trapp-huset och ringde på. Det var hans idé, eller intuitiva känsla, att vi skulle ta det lite piano med vår entré. Och inte oss emot. Efter bara nån minut kom han ut igen och skakade på huvudet. Kixen hade inte velat öppna, de hade bara pratat genom brevinkastet. Och Skräpet tycktes inte ens vara hemma.

»Vad sa han då?« undrade vi otåligt.

Eilert skakade bekymrat på huvudet. »Han lät jävligt nojig och uppskruvad, jag fattade inte vad han pratade om. Sen började han liksom prata i tungor, eller om det var baklänges. Det var fan så hispigt.«

»Först vill han att vi ska krångla oss ut hit, och sen släpper han inte in oss«, sa Fisken, som annars höll en rätt låg profil, och antydde därigenom att vi borde släppa skiten och dra därifrån.

I detsamma small det: en dånande knall från ett riktigt muskedunder som fick rutorna i lägenheten att skallra och oss alla att som en enda stor och klumpig kropp rusa runt knuten och huka bakom en stenknalle, från vilken vi hade uppsikt mot balkongen på baksidan. En adrenalinstinn rusch som dessutom fick oss att nyktra till i ett slag. En av Skräpets katter hoppade ner från balkongen och pilade iväg nerför slänten, vilket den nog gjorde rätt i. Balkongdörren var stängd och solen låg på mot fönstren och hindrade all insyn. Eller nästan. Vi anade en rörelse därinne, och ögonblicket därpå fick vi syn på Kixen med ett gevär i händerna. Var i helvete hade han fått det ifrån? Och vad fan hade han skjutit på? Eller hade det bara gått av i händerna på honom? Han spanade ut som en stressad bankrånare, blicken irrade liksom överallt och ingenstans, och det var inte utan att det var lite Norrmalmstorgskänsla över det hela. Sen försvann han från fönstret.

Det var oklart om någon annan var hemma i huset, i de få lägenheter som var bebodda över Skräpets horisont. Ingen visade sig i alla fall. Vi såg inte till en käft någonstans.

»Vad fan ska vi göra?« undrade Bonkas.

»Jag ringer snuten«, sa Eilert, och innan någon av oss hann komma med nån invändning hade han rusat iväg mot folkabussen.

Det här var ju långt före mobiltelefonernas tid och det skulle ta honom uppemot en kvart att köra till närmaste telefonkiosk och tillbaka. Under tiden höll vi utkik från där vi tryckte, liksom beredda på vad som helst. Men ingenting hände. Kixen höll sig borta från fönstret. Till allas lättnad. Sen, äntligen, hörde vi folkabussen. Eilert körde förbi i en jävla fart och parkerade längre ner på gatan och kom till slut andfådd upp längs stigen bakom oss.

»Är dom på väg?«

»Jag ringde Kixen också.«

»Och?«

»Nej, han svarade inte.«

Vi hade inte hört några telefonsignaler inifrån lägenheten så förmodligen hade han dragit ur jacket. Knappt hade vi hunnit begrunda den tanken förrän vi ryckte till av ännu en dånande salva som gick av. Det var som om han inväntat Eilert. Som om det var viktigt för Kixen att vi alla var samlade innan han –

Ja, vad? Vi tittade på varandra. Fisken lät förstå att han skitit på sig. Därefter bredde en stor tystnad ut sig. Vi sa ingenting. Vi bara väntade, på helspänn. Det kan ha rört sig om tio till femton minuter, innan vi hörde sirenerna. Men där och då upplevde vi det snarare som en tidsficka, ett vakuum. Tomt tickande sekunder. Ett ingenting mellan två världar.

I nästa stund var snuten där med dragna pistoler och rundgångstjutande megafoner, stegar och tårgas. Men någon skottlossning tog inte vid. Inte heller någon förhandling.

Kixen var död.

Så även Skräpet, som han av allt att döma måste ha skjutit medan hon låg och sov. Eller innan vi kom dit. Och sen en gång till, möjligtvis.

Fan vet vad som farit i honom.

*

»Det är väldiga spänningar här i luften.«

Hur många gånger skulle vi inte höra Eilert yttra den där förbannade meningen under månaderna, ja rentav åren som följde – de få år han hade kvar till sin alltför tidiga bortgång.

Det blev ju att vi fick sitta av ett och annat förhör efter dramat ifråga, där vi tillsammans och var för sig redogjorde för det lilla vi kunde berätta. Ja, vad fan hade vi sett egentligen? När allt kom omkring var det inte så mycket, även om vi befunnit oss på plats och ställe. Vi var nog bättre som karaktärsvittnen än som ögonvittnen. Vi hade hursomhelst inget ont att säga om Kixen, tvärtom. Även om han mått lite taskigt den sista tiden så framhöll vi allihop hans fina sidor, hans generositet och humor, hans goda humör, liksom hans verserade sätt. Och just därför var vi ju allesammans också rätt chockade över det som hänt. Vi hade hört två salvor från det där hagelgeväret. Det var i princip allt. Det som föregått dådet ifråga var höljt i dunkel. För oss var det en handling, eller två desperata handlingar, helt out of the blue.

Pressen slog förstås upp det hela rätt stort, inte minst kvällsblaskorna som lät än den ena, än den andra experten bre ut sig, jämte gamla kollegor från sporten som famlade efter förklaringar. I huvudsak beskrevs det hela som ett alkoholrelaterat passionsdrama, en personlig tragedi, ett psykiskt sammanbrott eller deliriskt anfall som resulterat i ett så kallat utvidgat självmord. Också en jävla term.

Vi visste inte vad vi skulle tro, mer än att katterna i alla fall verkade ha klarat livhanken och att ordet passion knappast hörde hemma i sammanhanget. Vi uttalade oss heller inte i pressen, oavsett vilka lockgåvor de kom dragandes med. Och vi sa heller ingenting om det där brevet som på måndagen efter Kixens sammanbrott damp ner på Eilerts hallmatta, prydligt adresserat och frankerat med avsändare och allt.

Eilert ville eller vågade liksom inte öppna brevet från Kixen på egen hand, han ville att vi alla skulle vara samlade, vilket vi var först på tisdagseftermiddagen. Och det kändes på en gång förväntansfullt, högtidligt och en smula olustigt när Eilert till slut sprättade upp brevet ifråga inför våra ögon. Det var lite grann som att dra i ett bomb-snöre. Brevet innehöll ett hopvikt papper som Eilert vecklade upp och synade en stund innan han delgav oss andra innehållet.

»Det är väldiga spänningar här i luften.«

Det var allt. Det var allt Kixen hade skrivit. »Det är väldiga spänningar här i luften.« Punkt. Vi fattade ingenting. Var det ett skämt? Vi slet pappret ur Eilerts hand och skickade runt det mellan oss. Meningen var maskinskriven, vilket fick Bonkas att undra om Kixen haft två skrivmaskiner eftersom hans gröna Olivetti alltjämt stod kvar på soffbordet framför oss som ett stumt, likgiltigt vittne. Om tingen ändå kunde tala! Visst, det var väl möjligt att han hade skrivit den där märkliga meningen två veckor tidigare, i rummet där vi nu satt och kliade våra huvuden, och sen bestämt sig för att vika ihop pappret och stoppa det i ett kuvert och lägga det på lådan, strax innan han sköt Skräpet och sen sig själv. Men det var nu inte den detaljen som upptog oss i första hand, utan meningen i sig, eller snarare frånvaron av andra, mer uttömmande meningar. Var det här verkligen det bästa han kunde komma upp med? Hans sista hälsning till oss, sina vänner? Vi som inte gjort annat än framhävt hans briljans. I månader hade han suttit och knackat på skrivmaskinen och lagt sida till sida, och det här var vad allt kokade ner till – väldiga spänningar i luften.

Vi kände oss jävligt snopna, för att inte säga rejält besvikna. Försåvitt han inte lagt fel papper i kuvertet, så vete fan.

Men kanske, framkastade Eilert senare, upplevde Kixen i stundens febriga förvirring, just då han knackade ner den där meningen, att den liksom täckte allt det han tidigare skrivit och bränt upp, att det liksom fanns i ryggen på den. Att allt låg samlat och förklarat för honom, så att säga. Att han på något bakvänt vis ändå fick sagt allt. Eller i alla fall tyckte att han fick det.

En minst sagt generös tolkning som vi andra mer såg som Eilerts sätt att visa Kixen respekt. Den där yxiga meningen skulle hursomhelst bli något av hans devis i fortsättningen.

Men okej, som en spegling av en inre härdsmälta kunde den förstås passera. På sätt och vis fanns det en överensstämmelse mellan ord och handling i det här fallet. För lika lite som vi förstod meningen ifråga, lika oförstående var vi som sagt inför Kixens våldsamma utagerande. Där famlade vi alla i mörkret. Kanske var det rentav det faktum att Tipsextra visade Tottenhams match mot Liverpool den där lördagseftermiddagen som fick Kixens bägare att rinna över. Förmodligen inte, men ändå. Allt var möjligt och vi kunde bara gissa.

Just själva frånvaron av svar, tomhetskänslan och den antiklimax som det där brevet skapade, fick oss redan samma eftermiddag att hoppa in i folkabussen och bränna ut till Sudan igen, och den här gången följde även Benno med.

Inte för att vi blev direkt klokare av att återse Skräpets hyresbarack, som om möjligt gjorde ett ännu dystrare intryck nu. Precis som förra gången syntes inte en människa till, men ödsligheten var på något vis än mer påtaglig och olustig, den kändes liksom inpå benen. Som om hela området förklarats obeboeligt efter något kemiskt eller radioaktivt utsläpp.

Vi gick runt knuten och ställde oss i skuggan invid stenknallen, där vi bara några dagar tidigare legat tryckta mot backen. Polisens avspärrningstejp hade kapats av någon eller bara släppt och sladdrat iväg ner i slänten där den smetat fast runt en enbuske.

Vi blev lite villrådigt, avvaktande stående en stund med uppdragna axlar och armarna i kors, som om ingen av oss hade något att säga eller ville förekomma den andre. Tills Benno bröt tystnaden:

»Pelargoner«, sa han.

»Va?«

»Pelargoner«, upprepade Benno och pekade mot den rostbruna, väderbitna balkongen där metallblanka, blottade strimmor efter avflagnad färg fick det att se ut som om någon lite valhänt gått fram med en skrapa. »Rosa pelargoner«, sa han.

Och först då förstod vi vad han for efter. Vi såg alla vad vi tidigare inte lagt märke till. Eller inte fäst något avseende vid. Det var inte bara två krukor med rosa pelargoner som stack upp över balkongräcket, utan flera krukor med diverse blommor och kryddväxter eller vad det var. Det var väl inte helt glasklart vad det egentligen betydde. Men en sak var i alla fall säker: det var inte Skräpet som ställt ut de där krukorna.

Men det var inte bara det faktum att Kixen av allt att döma haft gröna fingrar som fick oss att begrunda det vi blev varse. Det var nånting annat, mer oförklarligt, som fångade oss i stunden där vi stod. Som om vi såg nåt som vi faktiskt inte såg. Nåt som liksom samlade oss. Som om den där prunkande balkongen, precis som den där meningen kanske gjort för Kixen när han skrev den, representerade nånting helt annat, nåt mycket vidare och större. Och det var som att en stillhet och ett lugn med ens kom över oss. På nåt sätt kändes det både fint och en smula andaktsfullt att bara stå där en stund och begrunda alltsammans.

Eller hela skiten.

Det blev ändå ett slags avsked.

»Tottenham«, sa Eilert till slut.

»Tottenham«, föll vi andra in mer eller mindre i kör.

Det var allt. Sen vände vi Sudan ryggen.

Det var sista gången vi satte vår fot därute. Bara något år senare jämnades hela området med marken. Idag är det ett välmående villa- och radhusområde med lekparker och hela konkarongen. Men fan vet om någon av de unga människor som bor därute nu ens hört talas om Nisse »Kix«. Och Tottenham i all ära. Men vi som är kvar och minns håller fortfarande på Wolves.

 

Här kan du läsa Hans Gunnarssons text om hur han resonerade när han skrev Sudan, Småland.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #1 2021 (08 februari 2021) och är skriven av .