»I skrivandet är du bara själv«

Det kan handla om Pajala, om kärva könsroller, eller rätten att prata tornedalsfinska, men lika gärna om en sunkig sylta någonstans vid universums slut. Eller om en älv. Mikael Niemi utsätter sig för ett okontrollerat flöde, låter det mogna i huvudet och sätter sig och skriver. Nu senast ledde det bokstavligen till katastrof.

Vi är i kultursveriges yttersta utmarker. Det är regn i luften, och en sista skälvande färgexplosion innan löven faller och det norrbottniska mörkret tar över.

Mikael krånglar sig genom ett elstängsel och undviker de lerigaste passagerna på vägen ner till Torne Älv. Han ser glad ut.

– Det är högt vatten, ropar han och pekar ut i älvfåran, där den frustande Kengisforsen gör sitt bästa för att dränka våra röster.

– Kolla, du ser att älven sträcker sig bakom den där ön. Det är som i scenen med Barney, där han kastar sten på kvinnan därute, där hon sitter fast.

Han skrattar och ser full i fan ut.

– Passa dig så du inte ramlar i!

Annons

Barney Lundmark är den vidrige psykopaten i Mikael Niemis senaste roman, Fallvatten – en av de många figurer som dök upp i hans huvud när han började fantisera kring vad som händer när den enorma Sourvadammen brister och släpper lös en tsunami över Norrbotten.

Mikael Niemi

ÅLDER: 53

BOR: Villa i Pajala

FAMILJ: Fru och tre barn, 9, 13 och 15 år gamla.

BAKGRUND: Slog igenom med Populärmusik från Vittula 2000. Den belönades med Augustpriset, har filmatiserats och givits ut i cirka 35 länder. Han har skrivit i flera genrer, som ungdomsböcker, romaner, pjäser och poesi.

Katastrofen visade sig vara ett utmärkt tema för att framkalla spännande karaktärer. Här finns tonårsmamman som förvandlas till en mänsklig bulldozer i sin kamp för att rädda dottern, en grupp akvarellmålare som med ens får möta sitt eget målarmedium i mardrömsformat, helikopterpiloten med sin trassliga skilsmässa som plötsligt avbryts i sina självmordsplaner, och hans gravida dotter som finner oanade krafter vid tanken på sitt ofödda barn.

Livet, relationerna och drömmarna ställs på sin spets och överlevnadsdriften gör oväntade saker med människorna. Men själva huvudpersonen är ändå älven. Och egentligen har den funnits med på ett eller annat sätt i nästan allt som Mikael Niemi skrivit, oavsett om det är Torneälven, som han tittar ut på varje dag från sitt arbetsrum, eller den mäktiga Luleälven, som ger elförsörjning åt stora delar av landet och är temat i Fallvatten.

– Det jag ville komma åt var nog den där fruktansvärda kraften som finns hos naturen, säger han.

– När man bor här uppe blir det så tydligt, att vi är små myror i något enormt mycket större. Det finns i botten av hela min livsuppfattning, som en grundkänsla, att naturen är starkare. Och där kommer förstås människornas hybris in. Det är ingen slump att första citatet i boken handlar om syndafloden.

Annons

 

Inbiten jägare

En lös jämthund kommer skällande mot oss på väg till bilen. Mikael böjer sig ner och klappar den och frågar om den sett nån älg. Sen kommer hundens matte och han hälsar på henne också. Säger till henne att han vet att det spökar i huset hon hyr och skrattar igen. Han berättar om åttataggaren han fällde med ett perfekt lungskott på älgjaktens sista dag, och om älgarnas brunstperiod. En enda dag om året kan de bli med barn. Det kan man visst utnyttja som jägare, för ser man en ko så vet man att hon har minst en tjur i släptåg. Det ligger mycket kunskap bakom en lyckad jakt, förklarar han.

– Men tänk vad mycket folk skulle få skrivet om de bara behövde tänka på det där en gång om året!, utbrister han och gör ett försök att imitera älgkons lockrop. Det låter lite som en blandning av jojkande same och skogsduva.

– Jag måste öva mer på det där.

 

Litterärt obrukat landskap

Vi parkerar utanför en byggnad som tillsammans med bensinmacken på andra sidan vägen utgör Pajala city. Det är ett kombinerat Folkets hus, kommunhus, hotell och restaurang. Vi tar en kaffe. Mikael hejar på expediten, sedan på ett par av lunchgästerna, och så på en gammal kompis som jobbar på kommunen.

– När jag flyttade tillbaka från Luleå till Pajala för 15 år sedan så sa ju mina kulturkompisar i Luleå att det var början på slutet för min konstnärliga bana, berättar han.

– Vad skulle jag göra i Pajala? Om man flyttade så var det ju till Stockholm eller Göteborg. Men för mig fanns det ingen tvekan om att jag skulle tillbaka hit. Det är klart att det finns nackdelar. Som bristen på någon slags pågående diskussion om skrivandet. Men jag har ju också fördelen att landskapet här uppe är ganska obrukat litterärt. Vad du än tar tag i här uppe så kan du vara säker på att du inte har särskilt många föregångare. När jag fick idén att skriva en katastrofroman om Sourvadammen så var den ju egentligen inte särskilt originell. Men ändå är det ingen som gjort det på det här sättet.

Rena rama Monty Python

Idén har vuxit fram under lång tid och fanns redan innan Populärmusik från Vittula kom ut för tolv år sedan, boken som skulle ge honom Augustpriset, sälja i över 800 000 exemplar och bli det största publikgenombrottet någonsin för en svensk debutroman.

På en anteckning daterad i januari 2000, hade han skrivit ”Dammen”, och så fanns en beskrivning av hur en man går ut på betongfundamentet och blir pinknödig.

– Det är ett ganska bra exempel på hur galna idéer faktiskt kan leda till en bok, säger Mikael.

– När hans urin blandas med miljoner kubikmeter vatten blir det droppen, och det uppstår en spricka genom hela dammen. Haha, det är ju rena rama Monty Python! Och jag förstod ju redan när jag skrev det att jag inte skulle kunna använda det. Det var bara för sjukt. Men det fanns en energi i bilden som jag tyckte om. Och nu, när boken är klar tolv år senare är ju faktiskt den här karaktären kvar, i form av Barney Lundmark, dammvakten som visar sig vara en psykopat. Han fanns med från början, fastän jag inte hade en aning om vem han var då.

 

Bryter gärna mot genren

Katastrofskildringar har det än så länge varit rätt glest med i den svenska litteraturen. Föregångarna finns snarare i Hollywood, som hu kryllar av orkaner, brinnande skyskrapor, och asteroider som hotar att utplåna mänskligheten. Varianterna på temat ”liten människa möter stort yttre hot”, tycks vara obegränsade på vita duken. Mikael har alltid varit förtjust i genren.

– Men min bok skiljer sig från filmerna i ett viktigt avseende, påpekar han.

– Det är det där som jag brukar kalla för själva lösningen. I de flesta katastroffilmer finns det ju en väg ut. Och den där trösten som består i att om du är tillräcklig smart, eller snäll eller snabb, så klarar du dig. Jag förstod ju att om jag skulle följa genren så skulle jag ha placerat en Jodie Foster på Vattenfalls kontor i Luleå. Och hon skulle förstås motarbetas av sina chefer och utsättas för patriarkatet, för då får man med sig de kvinnliga läsarna. Mot alla odds skulle hon lyckas rädda en massa människor, och så vidare. Men jag ville göra något annat.

Nej, Pajala är inte Hollywood. I Fallvatten, kan de onda klara sig lika ofta som de goda. Mikael kallar det för ett grymt norrländskt förhållande, där det egentligen bara är slumpen som avgör om du överlever. Det känns verkligare på det sättet, mindre förutsägbart.

– Eftersom folk är så ovana vid katastrofromaner i Sverige är det ju inte heller så stor risk att någon reagerar på att jag bryter mot reglerna. Och förresten hade jag ju gjort det ändå. Det var roligare att göra så här. Och det blev bättre litteratur.

 

Bryr sig inte om trender

Har man roligt finns det goda förutsättningar att skriva nånting bra, det verkar vara en sorts livsregel för Mikael Niemi. Han gör vad som faller honom in, och i hans produktion finns allt från poesi till ungdomsroman till kriminalroman till science fiction till uppväxtskildring.

– Jag har aldrig fattat varför man bara ska skriva en sorts böcker. Jag får ju idéer från många olika håll. Då vill jag testa det. Och så visar det sig att det funkar!

– Även där tror jag att jag har en fördel av att befinna mig i periferin av den svenska litteraturvärlden. Här uppe träffar jag ju nästan aldrig några författare och det gör att jag inte heller har kunnat bry mig så mycket om trender. Resultatet är att jag automatiskt kör min egen grej. Det var samma sak med Populärmusik. Där var det ju ganska mycket humor, vilket var väldigt otrendigt. Men det visade sig funka som fan. Och nu, när jag skrivit en katastrofroman säger folk: varför har jag inte tänkt på det? För börjar du tänka på svenska katastrofteman så finns det ju massor som bara väntar på att bli skrivet, ta bara våra kärnkraftverk, men det är ju inte en genre som har varit inne, alla ska ju skriva kriminalromaner.

AV MIKAEL NIEMI

Rusning (1983), häfte ur serien ”Under trettio”

Näsblod under högmässan (1988), diktsamling

Mitt i skallen! (1988), rapportbok om gymnasieskolan

Änglar med mausergevär (1989), diktsamling

Med rötter här uppe (1989), rapportbok om Tornedalen

Kyrkdjävulen (1994), ungdomsroman

Blodsugarna (1997), ungdomsroman

Populärmusik från Vittula (2000), roman (filmatiserad 2004)

Svålhålet – Berättelser från rymden (2004), science fiction-novellsamling

Mannen som dog som en lax (2006), kriminalberättelse

Jag gjorde Vietaskuppen (2006), (dramatik, hade premiär på Norrbottensteatern 2006)

Skjut apelsinen (2010), ungdomsroman

Fallvatten (2012), roman

Hemlighöll sitt skrivande

De som hoppades på en Populärmusik del 2, 3 och 4 har kanske hunnit komma över sin besvikelse idag. Mikael själv är hur som helst glad över att han lyckades frigöra sig från läsarnas och kritikernas förväntningar på hans fortsatta skrivande. Man måste veta varför man skriver, menar han. Och bekräftelse från omgivningen har aldrig varit anledningen. Tvärtom, när han började någon gång i högstadiet var det en väl förborgad hemlighet, ingenting man kunde gå omkring och skryta med.

– Nä, fy fan, det går ju inte, jag bodde ju i Pajala! Det där att sitta och skriva var något obegripligt. Att skriva var knapsu!

Den järnhårda knapsu-lagen alltså, som Mikael Niemi gjorde riksbekant i Populärmusik från Vittula, och som reglerade vad som är fjolligt, jämförbart med sådana kvinnliga sysslor som att diska, städa eller sy gardiner. Först när Mikael flyttat till Luleå för att gå teknisk linje på gymnasiet, kunde det hända att han nämnde sin hemliga passion.

– Jag jobbade lite med skoltidningen, och där någon gång vågade jag säga att jag kanske höll på att skriva lite ibland. Men i själva verket skrev jag ju hela tiden! Man kan nog säga att det var i trean på gymnasiet som jag förstod att jag aldrig skulle bli tekniker, och jag bestämde mig för att satsa på att skriva.

Han kan fantisera om hur det skulle ha varit att växa upp i en annan miljö, kanske i en stor stad med en grupp unga konstnärer omkring sig. Men med facit i hand vet han ju att det inte hade någon betydelse för hans val. I grund och botten handlar skrivande ändå inte om sällskapsliv.

– Att vara författare, det är att gå sin ensamma väg och tycka om det. Det är viktigt att tala om det för unga människor som vill bli författare, att så är det. Och jag var född sån. Jag har alltid älskat att vara ensam, oavsett om det är ensam på älgpasset eller ensam vid skrivbordet. Jag klarar av bägge delarna.

 

Ett okontrollerat flöde

Idéerna får han hela tiden, säger han. Det kan vara när han är ute och går i skogen, tar en löprunda eller står i duschen.

– Med åren har jag mer och mer börjat tro att den där drivkraften är medfödd. Att det är något genetiskt. Det går liksom inte att stoppa det. Man tänker att det ska ta slut, men det tar aldrig slut. Sån är min hjärna konstruerad.

Oftast börjar det med att han tänker sig en situation, som detta med dammen. Sedan dyker det upp personer. Det är ett okontrollerat flöde, som ska tämjas med varsam hand. Kaos och kreativitet, som måste förenas med struktur och målmedvetenhet, för någonstans måste han välja vad han faktiskt ska använda. Annars blir det ingen bok. Ofta skriver han ner några rader om de karaktärer som dyker upp, bollar dem fram och tillbaka i huvudet för att se om de fortsätter att stimulera honom, och så småningom börjar en dramaturgi utkristallisera sig. Då kan det vara dags att börja skriva.

– Det är sanningens ögonblick. Då märker man om det funkar känslomässigt. Ibland kommer man fem till tio sidor och förstår att det är ett villospår, att man kommit in snett i historien, och måste börja om. Men det jag gjort finns ändå kvar. Även det som inte kommer med i boken kan innehålla den undertext eller energi jag behöver för att komma vidare.

 

Skriver för hand

Han vill visa något, skyndar ut till bilen igen och kommer tillbaka några minuter senare med en tjock pärm. Det är sida upp och sida ner med tätskriven text, kråkor, streck och marginalanteckningar. Detta är boken.

– Första versionen skriver jag alltid för hand, förklarar han.

– Det finns åtskilliga fördelar med det. Det är något med själva grafiken i handskriften, en särskild feeling. Jag tycker att det blir vackert alltså. Sen, när jag ska renskriva det på datorn ser jag alla skavanker och brister. Ofta blir jag så less på det hela att jag känner att fy fan, vilken jävla skit det är. Ett antal arbetsdagar sitter jag där och sänker mig själv. Men jag är ju tvungen att göra det. Och när det är över kan jag gå in i själva redigeringsfasen. Och det är en ganska rolig fas. Vid det laget vet man att det blir en bok på något sätt, och att den bara ska bli bättre.

Han bläddrar lite och fastnar på sista sidan. ”1800, 27/5, 2010” står det. Då satte han sista punkten på sitt första utkast. Ända tills boken kom ut var detta så djupt hemligt att inte ens hans fru fick se det. Nu tillhör det läsarna.

– Men i själva skrivandet är du bara själv. Att sitta ensam och tänka, det är det som är författandet. Gillar man det så är man rätt skapt för jobbet. Och jag skriver för att det är det roligaste jobb jag kan ha, rent själsligt. Att använda min fantasi och få vara kreativ.

Han ler. Reser sig och slår ihop sin pärm.

– Och jag är glad att jag hela tiden gått min egen väg. Det är ju därför jag mår bra. Och bor kvar här i Pajala. Och har kvar samma fru. Det här har liksom inte förändrat mitt liv.