Fredrik Backman: »Jag vill inte vara en maskin«

Ett anonymt kontorshotell i centrala Stockholm. Jag kliver in i hissen, pistagegrön och alldeles för liten. Trycker in mig bland sex andra på väg till sina arbeten någonstans i  myrstacken. Grindarna dras igen. I ögonvrån ser jag en man intryckt i hörnet, lite längre än medel, glasögon, med en axelremsväska i skinn tätt tryckt mot kroppen. Är det han? Jag har ju sett bilder, men inte särskilt många. Har han verkligen glasögon? Ingen säger något, alla koncentrerar sig på sina mobiler, skor eller kaffemuggar. Mannen ser aningen mer obekväm ut än de andra i det täta sällskapet. När fyra personer droppat av på de nedre våningsplanen kan jag med att bryta tystnaden: »Är det Fredrik?«

Senare ska han förklara att just detta, att jag inte riktigt kände igen honom i hissen, är något han kämpat väldigt hårt för att bevara.

Precis som många andra författare började Fredrik skriva för att han ville skriva, inte för att bli berömd. För de allra, allra flesta författare blir det aldrig ett problem. Men Fredrik blev känd över en natt. När En man som heter Ove släpptes i bokhandeln 2012 blev den ett fenomen som snabbt spridde sig över hela världen. I dag närmar sig räkneverket för antal sålda tryckta exemplar åtta miljoner.