Det är något märkligt med Nina Björk, något nästan magiskt. Som om hennes skrift var förtrollad. Som om den bar på superkrafter.
Hon skriver nästan enbart om tunga och allvarliga ämnen – tråkiga skulle nog en del säga – men trots det slår hennes texter igenom det mesta, de överröstar det eviga mediebruset och blir till samtalsämnen på arbetsplatser och i uppjagade mediedebatter.
Och nu sitter vi här, i ett litet trångt intervjurum utan fönster på bokmässan, och hon har inte alls lust att bli intervjuad. Hon är trött efter några intensiva dagar på mässan. Hon har upprepat sitt budskap i höstens bok, Lyckliga i alla sina dagar, till leda. Nu vill hon helst bara tiga. Men så inser hon att vårt samtal skall handla om något annat, att jag inte alls vill få henne att än en gång upprepa sig, utan att jag vill prata om konsten att skriva sakprosa.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
