Länge försökte Susanna Alakoski begrava sina författardrömmar. Vid fyllda 40 hade hon ju redan lyckats rätt hyfsat tyckte hon. Hon hade ett bra jobb, fick ägna sig åt frågor som engagerade henne och dessutom skriva en hel del i arbetet. Man borde kanske nöja sig så, tänkte hon. Men något kom emellan, och hon kan inte beskriva det som något annat än ”det där språket”.
– Det fanns liksom i mig hela tiden och ställde till det för mig. Jag försökte aktivt sluta skriva under många år. Men det gick inte. Jag kom hela tiden tillbaka till det. I hela mitt yrkesliv har jag på något sätt känt att jag gått omkring i fel skor.
Klassresan ger bränslet
Publicerad 2018-09-21 och uppdaterad 2018-10-3 Artikeln är skriven av Per Adolfsson.
- Mer:
- Porträtt
