Skrivandet blev hennes räddning

Som barn utsattes hon för sexuella övergrepp. Som tonåring finansierade hon sitt missbruk som prostituerad. Idag är hon hyllad författare. Vi följde med Sofia Rapp Johansson till behandlingshemmet där skrivandet fick allt att vända.

”Det här borde jag skriva en bok om!” Känner du igen det uttrycket, från någon som har varit med om något spektakulärt? Kanske någon som haft en riktigt trasslig uppväxt, tagit sig ur ett missbruk, och nu äntligen kommit på fötter.

Sofia Rapp Johansson är författaren som har lyckats med just detta, att ge ut tre omskakande och uppmärksammade böcker som alla naket och uppriktigt beskriver hennes barndom med sexuella övergrepp och fosterhemsvistelser och ungdomstiden som prostituerad och narkoman.

– Jag tror inte på att man ska stänga in saker, förr eller senare exploderar det. Jag är ju på ett speciellt sätt på grund av vad jag har varit med om, att inte berätta om det skulle vara som att förneka sig själv, säger Sofia om det självklara i att skriva om det självupplevda.

Även om recensenter ibland hävdar att Sofia fallit offer för en bransch som vill tjäna pengar på hennes tuffa bakgrund så känner sig inte Sofia det minsta utnyttjad av förlagsjätten Albert Bonniers, som gett ut hennes böcker.

– Jag har inte skrivit någonting som jag inte kan stå för. Men satsar man på att ge ut en bok så ska man veta att förlaget inte kommer att censurera, man måste tänka själv om man verkligen vill att alla ska veta det som man skriver om, säger hon.

Lästips! Har du en stor livsberättelse? Sugen på att skriva en självbiografi. Då ska du läsa det här!

 

Annons

Sofia Rapp Johansson

Ålder: 32 år

Bor: Hudiksvall

Utgivna böcker: Kyss mej lycklig (2012), Tills skulderbladen blivit vingar (2009), Silverfisken (2007)

Utmärkelser: Med Silverfisken nominerades Sofia till Borås Tidnings debutantpris 2007. Samma år vann hon Akademibokhandelns stora läsarpris i kategorin lyrik och tilldelades Katapultpriset för bästa debut. Silverfisken har legat i topp på Svensk Bokhandels topplista över mest sålda böcker.

Teater: Silverfisken sattes upp som föreställning på Teater Giljotin med skådespelerskan Åsa Widéen.

När manuset tog form till det som kom att bli Silverfisken, fanns inte tanken på att bli utgiven. Det var själva skrivandet som var det väsentliga – möjligheten att få ur sig alla känslor och tankar.

Då bodde Sofia Rapp Johansson på behandlingshemmet Nianfors Bruksherrgård, mitt ute i den idylliska hälsingeskogen. Och det är där vi nu träffar henne, fem år efter att hennes första bok blivit utgiven, och fem år efter att hon blivit fri från både alkohol- och narkotikamissbruk.

– På ett sätt var det lite som ett fängelse här, säger Sofia och visar upp rummet hon hade under året hon bodde här, innan hon flyttades till mellansluss, utslussning och slutligen till en egen lägenhet i Hudiksvall.

Det lilla sovrummet innehåller endast det mest basala, en smal enkelsäng, ett sängbord i trä, en fåtölj med vitt tyg, ett skrivbord i ljust trä och vita standardgarderober. Karaktären av bruksherrgård är bevarad genom de rustika trägolven och kakelugnen i rummet. Och kvar är förstås även den slående utsikten från fönstret, rakt ut mot sjön. Sofia reagerar på hur vacker vi tycker att omgivningen är.

Annons

– Man blir hemmablind, jag tänkte aldrig på att det var fint när jag var här. Det var ju inte därför jag var här, jag var så väldigt dålig då, säger hon och berättar om våndorna under avgiftningen när hon tvingades vara drogfri för första gången på flera år.

Lästips! Utgå från dig själv och dina brännpunkter – så lyder ett vanligt råd till aspirerande författare. Men hur vara sann utan att riskera att såra sina närmaste?

Paranoian var också högst påtaglig, här i skogen var det så lugnt och tyst att det brusade i öronen. Sofia slog efter getingar som inte fanns och var säker på att personalen övervakade henne med kameror. Men det var här hon fick de gränser och riktlinjer hon saknat, med vuxna som brydde sig och såg till att hon skötte sig. Med tryggheten kunde det skrivande hon alltid ägnat sig åt bli något fullständigt och färdigt, något litterärt.

– Jag hade aldrig kunnat skriva Silverfisken hemma. Man måste ha det lugnt och tryggt för att kunna må dåligt. Här vågade jag ge mig in i mina minnen, eftersom det fanns ett slags skyddsnät runtomkring.

Men trots tryggheten var skrivandet ändå stundvis smärtsamt.

– Jag får ont i underlivet och i hela kroppen när jag skriver, jag upplever allt igen. Men skillnaden är att jag nu kan trycka på nödstopp. Om det gör så ont att man blir riktigt dålig, då är det kanske inte rätt läge, man måste vara mentalt mogen för att kunna skriva. Man får inte göra våld på sig själv, säger hon.

Tidsperspektivet har varit ett sätt för Sofia att få en viss distans och kunna skriva om det självupplevda. För varje bok jobbar hon sig kronologiskt upp i åldern. I Silverfisken möter vi det lilla barnet som utsätts för sexuella övergrepp av pappan, där ord som blöjor och snoppar samsas i makabra poetiska ordlekar.

I Tills skulderbladen blivit vingar, som kom ut 2009, har huvudpersonen Fija blivit så pass gammal att hon börjat skolan, och i den nyutkomna Kyss mej lycklig möter vi en ung vuxen som kämpar för att få in pengar till att finansiera sitt missbruk, oftast genom prostitution.

Men det är inte bara Sofias drabbande livsöde i sig som gjort henne till en prisbelönt författare, gett henne Katapultpriset för bästa debut och placerat henne i topp på Svensk Bokhandels topplista över mest sålda böcker. Förläggaren Helena Ljungström på Albert Bonniers Förlag har varit med vid Sofias samtliga utgivningar, och hon såg tidigt att Sofia hade något särskilt.

Silverfisken var ett sånt manus som man bara behöver ögna igenom för att se att det är väldigt speciellt. Jag förstod redan från början att detta är någon som har en litterär talang. Vi ger inte ut så mycket ”true stories”, så det var egentligen formen jag föll för, en slags rimmad lång dikt.

Varför språket tog denna form i Silverfisken har Sofia inget tydligt svar på, det bara blev som det blev, säger hon. Så blir det oftast när hon skriver, det är språket och formen som kommer till henne och hon låter det ske och kastar undan alla inlärda skrivregler. Och då kan det bli helt på rim, som i Silverfisken, eller en salig blandning av poesi och prosa, som i Kyss mej lycklig.

Även följebrevet var något som imponerade på Helena Ljungström. I ett arkiv på Bonniers finns de utgivna författarnas brev bevarade i välsorterade pärmar. Helena visar upp Sofias, och hon kan inte låta bli att le när hon läser det igen:

– Ni ser ju själva, det här reagerar man ju på direkt, säger hon och visar brevet som närmast liknar en dikt.

Brevet är också en hyllning till skrivandet, med meningar som: ”Jag är inte ensam längre! Äntligen har jag hittat ett sätt att bearbeta min barndom, äntligen har jag hittat den tillflyktsort jag så länge sökt i mitt missbruk”.

 

Helena Ljungström, Albert Bonniers förlag: Det vill förlagen ha

Även om du har varit med om något hemskt, så ta inte med allt, man måste ge det en form och sålla.

Även om manuset inte är helt klart så vill vi ha en början, mitt och slut, annars är det svårt att ta ställning.

Mitt bästa tips är att läsa, man får väldigt många tips av att läsa andra böcker i samma stil som man själv tänkt skriva.

Följebrevet ska inte vara för långt och de ska handla mest om boken. Man kan skriva lite som sig själv, men inte hela sin livshistoria.

Trots att Sofia alltid har skrivit så drömde hon aldrig om att bli författare. Ännu mindre om att ge ut en bok. Att det blev så har hon författaren Sara Tuss Efrik att tacka för. Sara var inlagd på Nianfors samtidigt, och var fokuserad på att bli författare. Hon hade själv skickat flera manus till förlag, vilket hon uppmuntrade, nästintill tvingade, Sofia att också göra.

– Jag hade ingen aning om vad ett förlag var eller hur det fungerade. När jag blev antagen så trodde jag kanske att boken skulle finnas på Hudiksvalls bibliotek i några exemplar, inte mer än så.

Därför blev det förstås en chock när den mediala cirkusen tog fart, med alla tillhörande intervjuer och recensioner.

– Jag som höll på att dö bara jag skulle prata inför sex personer i ett gruppsamtal här på Nianfors skulle plötsligt sitta i tevesoffan, säger Sofia och skakar på huvudet.

 

Sofias skrivtips

Man måste vara mentalt mogen och inte göra våld på sig själv. Gör det så ont att skriva att man blir riktigt dålig så är det inte rätt läge.

Skit i alla skrivregler, det viktigaste är att få det ur sig, sedan kan man gå tillbaka och peta.

Har man väl skrivit ett manus så ska man tro på det. Ha attityden att det är förlaget som missar något om de inte ger ut din bok.

Skicka till minst tre förlag åt gången.  Är det en bra historia så kommer den ut för eller senare, ge inte upp!

I följebrevet ska man bara vara sig själv, försök inte låta mer präktig och korrekt än vad du är.

Hade hon vetat hur det skulle bli hade hon aldrig vågat skicka in sitt manus. Men i dag är hon glad över att hon gjorde det, och det märks att hon numera iklär sig författarrollen med stolthet. Längs sidan på hennes bil står det med tydliga bokstäver: ”Sofia Rapp Johansson – författare på väg”.

För ett par år sedan däremot, var hon noga med att poängtera att hon inte såg sig själv som författare. För henne var det en person som satt i ett dunkelt rum och rökte och skrev på skrivmaskin. Då Silverfisken kom ut var hon fortfarande under behandling, så hennes kontaktperson, Gunilla Ståbi, fick helt enkelt följa med på alla resor till Stockholm, med intervjuer och författarmingel.

Gunilla är den som tillsammans med sin mamma driver behandlingshemmet, och det märks att Sofia har gjort djupt intryck på dem alla. Hon kliver in i huset som om det fortfarande var hennes hem, och de tar emot henne med öppna armar. Det är tydligt att de både faschineras och gläds över Sofias framgångar

– Vi har nog aldrig haft en så trasig tjej som Sofia, säger Gunilla och berättar om hur det inte gick att nå henne, definitivt inte fysiskt och heller inte med ord.

Sofia slöt sig fullständigt och tog avstånd, ända tills hon hittade skrivandet som ventil.

– Hon hade gått sönder om hon inte hade skrivit, det här blev ett sätt för henne att prata. Det blev hennes räddning. Det är helt osannolikt att se henne i dag, det är så fantastiskt, säger Gunilla.

Att Sofia blev en offentlig person innan hon ens blivit utskriven från behandlingshemmet kom att få stor betydelse – till stor del var det detta som hindrade henne från att falla tillbaka i missbruk. När hon kom ut i den verkliga världen vågade hon inte ens röra sig bland butikshyllor där det fanns alkoholhaltiga drycker, av rädsla för att folk skulle tro att hon börjat dricka igen.

– Jag vet inte om jag hade varit nykter i dag om jag inte blivit författare, säger Sofia.

Hon har idag skrivit klart ett nytt manus, en mer positiv berättelse som handlar om tiden efter behandlingen på Nianfors. Och så har hon börjat skriva på en deckare.

Vilken bok det blir som kommer ut först återstår att se, men säkert är att Sofia Rapp Johansson har mer att berätta.