Linn Ullmann om att glömma och skapa

Du har nyligen kommit ut med andra boken i en självbiografisk trilogi där du utforskar minne och glömska. Varför det temat?

– Det började för många år sedan när jag och min då nästan 90-årige pappa [Ingmar Bergman] skulle skriva om åldrandet. Vi pratade och planerade så länge att glömskan hann erövra mycket av hans hjärna – ibland visste jag inte ens om han kom ihåg mig. Då fick vi uppfinna ett nytt språk för våra möten. Det blev ett fruktbart utforskande, som tydliggjorde att de berättelser som utgör våra liv består av både glömska och minne. Långt efter hans död fortsatte jag arbetet och skrev De oroliga, den första boken i trilogin. 

Det har gått sju år sedan De oroliga kom ut. Hur var skrivprocessen med din nya Flicka, 1983?

– Jag hade velat skriva om det som hände den där 16-åriga flickan i Paris ända sedan början av mitt författarskap. Något som gjorde det svårt var just att jag inte kom ihåg. Det hade gått så lång tid. Jag skämdes. Om det var så viktigt, varför kom jag då inte ihåg? Jag tänkte: Hur ska jag kunna skriva konkret om jag inte kommer ihåg någonting eller väldigt lite?