»Jag föddes en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast.«

Så börjar Anna Höglunds melankoliska ­berättelse om en tretton år gammal högkänslig kanin, som har svårt att känna samhörighet med någon omkring sig. Kaninen är tonårsgänglig, trulig och fundersam, känner sig inte riktigt hemma någonstans. Står knappt ut med att ens befinna sig i världen. Illustrationerna är dystra, de korta texterna återhållsamt suggestiva:

»Ibland tror folk att man överdriver.