Anna Höglund: »Jag får göra det jag vill«

»Jag föddes en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast.«

Så börjar Anna Höglunds melankoliska ­berättelse om en tretton år gammal högkänslig kanin, som har svårt att känna samhörighet med någon omkring sig. Kaninen är tonårsgänglig, trulig och fundersam, känner sig inte riktigt hemma någonstans. Står knappt ut med att ens befinna sig i världen. Illustrationerna är dystra, de korta texterna återhållsamt suggestiva:

»Ibland tror folk att man överdriver.
Som när jag var liten och inte ville gå på barnkalas.
De tror att man larvar sig.
De fattar inte allvaret,
att det finns en gräns för vad man orkar med.
Själv blev jag med tiden rätt bra på att säga nej.
Jag blev så bra på att säga nej att jag glömde bort hur man säger ja.«

Den som läser kan undra: vad är det här för en sorts bok? Är det en barnbok, eller en bilderbok för vuxna, eller kanske illustrerad lyrik? Faktum är att inte ens Anna Höglund själv visste vad det var hon hade skrivit, men hon kände instinktivt att boken hon skapat var så underlig att det inte var någon idé att vända sig till de stora barnboksförlagen.