»Jag får göra det jag vill«

Till sist slutade Anna Höglund att bry sig om marknadsavdelningar och målgrupper. En märklig idé dök upp i ­huvudet, och hon lät orden välla fram. Det blev en vändpunkt i hennes ­författarskap.

»Jag föddes en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast.«

Så börjar Anna Höglunds melankoliska ­berättelse om en tretton år gammal högkänslig kanin, som har svårt att känna samhörighet med någon omkring sig. Kaninen är tonårsgänglig, trulig och fundersam, känner sig inte riktigt hemma någonstans. Står knappt ut med att ens befinna sig i världen. Illustrationerna är dystra, de korta texterna återhållsamt suggestiva:

»Ibland tror folk att man överdriver.

Som när jag var liten och inte ville gå på barnkalas.

De tror att man larvar sig.

De fattar inte allvaret,

Annons

att det finns en gräns för vad man orkar med.

Själv blev jag med tiden rätt bra på att säga nej.

Jag blev så bra på att säga nej att jag glömde bort hur man säger ja.«

Den som läser kan undra: vad är det här för en sorts bok? Är det en barnbok, eller en bilderbok för vuxna, eller kanske illustrerad lyrik? Faktum är att inte ens Anna Höglund själv visste vad det var hon hade skrivit, men hon kände instinktivt att boken hon skapat var så underlig att det inte var någon idé att vända sig till de stora barnboksförlagen.

Anna Höglund

FÖDD: 14 maj 1958

BOR: I Bromma.

UTGIVNING I URVAL: Att vara jag (2015), Om detta talar man endast med kaniner (2013), Den allra första tiden (2003), Damen med de gula kalsongerna (2001), Mina och Kåge (1995), Först var det mörkt (1991), Sagan om pannkakan (1982).

AKTUELL: Med bilderboken Förvandlingen, som kom ut i januari i år.

Annons

I Bromma vräker regnet ner. Beläget i en enslig ­­sluttning, mellan vintergles skog och koloni­lotter, ligger en vit trävilla. I köket står Anna Höglund och gräver i skafferiet efter fikabröd.

– Äppelkakan? Har ni ätit upp den?

Hennes make hummar jakande inifrån huset.

– Det får bli pepparkakor, konstaterar Anna och bänder upp plastlocket på burken. Synar innehållet. Ropar igen.

– Ni har ju ätit upp peppar­kakorna också!

Hon skakar på huvudet, häller ut det lilla som finns i burken – några trasiga pepparkakshjärtan, lite smulor – på brickan. Stiger ut i trädgården och kliver uppför grässlänten, öppnar dörren till sin skrivarstuga och sätter ifrån sig brickan. Hon rafsar undan penslar och pappersbitar och färgflagor från arbetsbordet, tänder ett stearinljus och häller upp te i muggar. Hur hennes axlar sjunker när hon får sätta sig på sin stol, vila huvudet i händerna. Som om kroppen vet att detta är en plats för skapande, för ro.

Att ha en ateljé är rätt så nytt för Anna. Förr hade hon aldrig något arbetsrum, berättar hon. Hon satt i köket och målade och skrev, där försiggick arbete och familj om vartannat. Barnen kom hem från skolan, kikade över hennes axel. »Så där målar man inte en cykel!«, kunde de upplysa henne om.

I dag har Anna alltså en egen skrivarstuga i trädgården med fönster i tre väderstreck. Bara två av de tio barnen – fem egna, fem bonusbarn – bor kvar hemma. Istället är det barnbarnen som springer runt benen på henne.

– Jag blev mamma när jag var 20 år och har alltid haft barn omkring mig, från det att jag slutade vara barn själv. De är väldigt viktiga människor i mitt liv och de har uppfostrat mig, mer än vad jag har uppfostrat dem.

Anna Höglund har svårt att förstå människor som säger att de inte har någon fantasi. »Är det helt tomt i ­huvudet på dem? Nej, alla tänker saker, hela tiden! Man måste bara våga öppna sig för de tankarna.«

Anna Höglund debuterade 1982. Ett barnboksförlag utannonserade en tävling och Anna, som var 22 år gammal och hade två små söner hemma, tog inspiration från det som fanns i hennes värld just då. Manuset hon skickade in baserades på en gammal folk­saga, sagan om pannkakan, som hon brukade berätta för de små varje kväll. Hon vann inte, men förlaget ville ändå ge ut boken.

– Det kändes först så bra att jag hade fixat försörjningen, att jag som konstnär skulle kunna göra böcker. Sedan blev jag väldigt besviken när jag förstod hur lite pengar jag skulle få för boken. Det var liksom … ingenting. »Du behöver inte ge ut boken«, sa förläggaren när hon såg mitt enormt besvikna ansikte.

Ändå fortsatte hon.

– Jag insåg att bilderböcker, att både få skriva och måla bilder, var det ultimata uttryckssättet för mig.

Att måla hade hon gjort hela livet. Anna växte upp i en familj där pappan var konstnär och familjens medel­punkt.

– För min mamma var han solen som allt kretsade kring. Han var nästan som en parodi på en manlig konstnär. Jobbet var viktigast och hans identitet, hans värde som människa, satt i vad han fick för mottagande i sitt jobb.

Det var inte alltid positivt.

– Han tyckte om sitt jobb men var stressad över att han inte tjänade några pengar. Pappa sa tidigt till mig: bli för fan aldrig konstnär, unge! Och jag tänkte att nej, det skulle jag verkligen inte bli.

Anna beskriver hur hon växte upp i en ordlös familj. Det var svårt att fånga särskilt pappans intresse men kom hon för att visa en teckning hon gjort, då fick de kontakt. Han betraktade barnets bild med vuxen blick, skulle aldrig säga något banalt som »åh, vilken fin teckning« utan gav henne återkoppling på hur hon hade arbetat med bilden, råd om vad hon kunde göra annorlunda.

– Jag brukar säga att jag är självlärd men det är inte helt sant, för jag har lärt mig mycket av pappa. Jag satt jämt i ett hörn av hans ateljé och gjorde mina egna grejer, testade olika saker.

När Anna var sex år fick pappan ett stipendium och då bodde hela familjen i Grekland under ett år. Anna, som var ett stillsamt och »lite flummigt« barn, fick följa med pappan ut när han skulle arbeta. Sida vid sida satt de i timtal och målade olivlundar, utan att säga särskilt mycket till varandra.

– Även om jag aldrig planerade att måla och skriva har det alltid varit mitt uttryckssätt. Det var det enda jag kunde. Det enda jag gjorde.

Orden, dem fann hon själv. Sedan hon var liten har hon läst och skrivit, och alltid varit särskilt förtjust i sagor. Även som vuxen läste hon folksagor och fascinerades över hur de ofta fungerade förberedande för stora steg i livet.

– Det är ett väldigt bra sätt att gestalta komplexa känslor och psykologiska skeenden. Sagorna rymmer scener som kan tolkas på många olika sätt och läsaren kan förstå dem på många olika nivåer, eftersom sagan ursprungligen berättades för alla, både barn och vuxna.

Efter debuten med Sagan om pannkakan gjorde Anna ytterligare två böcker i liknande stil, baserade på gamla folksagor. Sedan dök den första egna berättelsen upp. Eller, de två första – Anna kan faktiskt inte minnas vilken idé som kom först. Hennes kartbok var den ena av dem, en idébaserad bilderbok som tar med det läsande barnet till fjärran platser. Och så berättelsen som hon skrev inspirerad av, eller tillsammans med, ett av de där barnen som en gång var tre år och satt på köksgolvet och plockade med sina grejer. Inne i sin egen lek. Sa så plötsligt:

– Först var det mörkt. Sen kom världen. Först kom månen. Sen kom morgonen.

Anna lyssnade tills barnet pratat klart, förundrad. Sedan provade hon, fyllde i:

– Och sedan kom en tjock liten gubbe.

Det blev en ordlek, de fyllde i varandras meningar, berättelsen fick liv och blev till en sorts intuitivt påhittad skapelseberättelse. Och båda böckerna – Resor jag aldrig gjort och Först var det mörkt – blev utgivna på stora svenska förlag.

Under 1990-talet följde sedan en period när Anna som familjeförsörjare tog många illustrationsuppdrag. Bland annat målade hon bilder till ett antal av Ulf Starks böcker och även om uppdragen var roliga, hann hon inte riktigt med att tänka på egna böcker. Säger att hon fick lite rit- och skrivkramp. När hon i början av 2000-talet kom tillbaka och ville arbeta med egna projekt igen, tyckte hon att klimatet i förlagsbranschen hade hårdnat.

– Det kunde låta: »vi tycker den här är jättebra men vi måste höra med marknadsavdelningen«. Och marknadsavdelningen hade alltid synpunkter. »Här är ett vinglas på bilden, det kan det inte vara i en barnbok«.

Anpassade du dig till det?

– Nej, jag vägrade! Och de gav faktiskt ut just den där boken med vinglaset. Motvilligt, men ändå!

Hon suckar. Tror inte heller att marknads­avdelningarna tänker rätt, för det som i slut­ändan ges ut håller sig inom en ganska smal fåra. Då finns till slut inget kvar som gör att en bok sticker ut, blir spännande. Det där modet hos förläggarna, att våga ge ut ovanliga saker på vinst och förlust, kan hon sakna.

– Till slut blev jag trött på det där och tappade nästan lusten att göra bilderböcker, för det blev så motigt. Det var inte kul längre.

»Ofta tänker jag att de stora förlagen är för ängsliga, och jag tror att de tänker fel. Om de bara vågade … det måste ju få kosta lite?«
Bilderna i Förvandlingen är etsningar. Anna gick en kurs på en grafik­utbildning för att lära sig tekniken.

Utanför vräker regnet fortfarande ner, och ovanför våra huvuden morrar flygplanen på väg till Bromma flygplats. Anna sneglar ut genom fönstret från sin ateljé; på sluttningen med odlingslotterna, skogen. Hon harvade på, fortsatte att ta illustrationsuppdrag och att göra egna böcker – som Mina-böckerna, som under 1990-talet lästes för en hel generation barn. Trots att det kändes motigt var bilderboksskapandet det hon kunde, det hon försörjde sig på.

Men så, för sex år sedan, började en ovanlig idé att gnaga i huvudet på henne.

Vid den tiden hade Anna själv ett tonårsbarn som kämpade med sin känslighet. Den där outhärdliga känslan av hur alla intryck väller in, blir för mycket, gör världen plågsam att befinna sig i. Anna ville berätta någonting om hur det där kan kännas, och om hur det trots allt kan vara något man kan dra nytta av. Kanske ville hon försöka trösta, men också utforska den där känsligheten som hon anade att många brottades med.

Hon började med att skapa bilder som hon hängde upp runtomkring sig i ateljén, suggestiva bilder, en blandning av kollage, måleri och fotografi. Låg sedan länge och stirrade på dem, funderade på vad de egentligen berättade. Lät orden välla fram.

– När jag skriver, skriver jag jättemycket och sedan handlar det om att reducera, reducera, reducera. Till den här boken skrev jag ofta flera sidor text som i boken till slut bara blev en rad, eller två.

Fram växte en berättelse om en känsla av att vara utanför, annorlunda, men också om en längtan efter och strävan mot en gemenskap.

– När jag var färdig tänkte jag att nej, det är ingen idé att jag tar med mig den här till de stora förlagen. Jag vet ju hur det kommer att låta. »Det här vet vi inte vad det är, vad har du tänkt för ålderskategori, vad är det för genre?«.

Istället vände sig Anna åt ett annat håll. Hon kom i kontakt med förläggaren Erik Titusson på Lilla Piratförlaget – vid den här tidpunkten ett i sammanhanget mindre barnboksförlag.

– Innan han fick läsa kände jag att jag behövde förvarna honom, och sa att »den är ganska konstig, den här boken«. Men han sa bara: ta ut svängarna, var så konstig du vill! Det var precis rätt sak att säga till mig.

Om detta talar man endast med kaniner gavs ut 2013 och beskrevs av förlaget kort och gott som en bok riktad till »ungdomar och vuxna«. Läsare och kritiker var till en början försiktigt undrande. Men långsamt började hyllnings­körerna ljuda.

»Jag är fullständigt hänförd av den här poetiska och djärvt nyskapande bilderboken«, skrev en recensent. En annan: »Det är få rader på varje uppslag, men de ord som finns där är så betydelsebärande och svindlande att man måste stanna upp ett tag. En existentiell klassiker«. En tredje: »Den här boken låter sig inte beskrivas i enkla termer. Trots bilderbokens format skulle målgruppen lika gärna kunna vara en vilsen vuxen, som en nyfiken 13-åring.«

Snart fanns boken i såväl alla stora boklådor som i konstmuseernas sobra museishoppar. Livsstilsbloggarna beskrev hur de önskade att de hade haft boken när de var unga tonåringar och introverta svenskar tryckte exalterat boken i händerna på varandra. Om detta talar man endast med kaniner blev så småningom Augustprisnominerad och belönad med Nils Holgerssonplaketten. Dessutom – den sålde riktigt bra. Anna Höglund ler lite när hon säger att mörkertalet av kaniner var större än hon någonsin hade anat.

Själv tänker hon att alla kan läsa den – kanske inte små barn, men från sisådär tolv-tretton år och uppåt.

Just 13-årsåldern känns symbolisk just i övergången till tonår. Minns du själv hur det var att vara 13 år?

– Ja! Det var fruktansvärt. Det är den tydligast identitetssökande tiden och en sådan ambivalent period i livet. Man är både stor och liten och förstår jättemycket men samtidigt ingenting. Och egentligen, om man tänker på sig själv som tretton­åring är man ganska mycket samma människa i dag. De frågor man brottas med och de svårigheter man har då, de finns kvar. Jag minns just den där plågsamma känsligheten som jag inte hade lärt mig hantera och inte förstod. Den kändes mest som ett skamligt handikapp.

Dina beskrivningar av känslor är väldigt konkreta. Har du själv upplevt det som kaninen upplever?

– Jo … det har jag såklart. Det fanns ju en person jag gjorde boken till, och när han hade läst den sa han: visst, den var bra, men den handlar ju mest om dig.

Hon skakar på huvudet.

– Jag tyckte att jag hade förstått hur han tänkte men det är klart att jag använde mig själv.

 

Efter att Om detta talar man endast med ­kaniner gavs ut, lossnade något. Att få skapa en experimentell och udda bok blev nästan förlösande; en vändpunkt som skänkte liv och energi till Annas författarskap. I dag känner hon entusiasm, särskilt när hon får ­berätta om sina olika bokprojekt som just nu ­befinner sig i olika faser. På staffliet, och i små högar runtomkring, ligger delar av det hon ­arbetar med just nu. En bok om en liten farbror som är missnöjd med sitt hus, som skissar och planerar och bygger på ett nytt som ska bli finare, häftigare, mer storslaget. Men kraven blir för höga, han blir aldrig riktigt färdig. Det där livsprojektet kan hon relatera till, säger hon, drömmen om hur det borde vara. Och i byrån finns skisserna till en annan bok, hennes nästkommande som snart finns ute i butikerna: Förvandlingen, en tolkning av en gammal Elsa Beskow-saga. Hon blir ivrig när hon får plocka fram teckningar och utkast, visa upp utvikssidor och experimentella förlagor.

Numera känns det inte motigt, och i dag har hon lite lättare att försörja sig på sitt bilderboksskapande.

– Jag får göra det jag vill, säger hon.

Därför har hon ingen Facebooksida, ingen hemsida. Hon behöver inte mer jobb, snarare är det ifred hon behöver få vara. Fast samtidigt, hon har funderat: kanske är hon svår att nå för läsarna? Det är roligt, säger hon, när de kontaktar henne. Som då Om detta talar man endast med kaniner hade getts ut. Då hörde många av sig, alltifrån vilsna tolvåringar till deprimerade vuxna. De berättade hur de hade blivit stärkta av boken, att de kände sig tröstade av tanken på att andra känner likadant. Någon skrev till och med att hon brukade ta med sig boken när det kändes jobbigt att gå ut, att hon blev hjälpt bara av att känna bokens tyngd i väskan.

– Det känns förstås helt otroligt. Och roligt. Man undrar väl ibland vad man gör för nytta i den här världen men i sådana stunder känns det fint, att jag har kunnat trösta någon.