»Jag föddes en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast.«
Så börjar Anna Höglunds melankoliska berättelse om en tretton år gammal högkänslig kanin, som har svårt att känna samhörighet med någon omkring sig. Kaninen är tonårsgänglig, trulig och fundersam, känner sig inte riktigt hemma någonstans. Står knappt ut med att ens befinna sig i världen. Illustrationerna är dystra, de korta texterna återhållsamt suggestiva:
»Ibland tror folk att man överdriver.
Som när jag var liten och inte ville gå på barnkalas.
De tror att man larvar sig.
De fattar inte allvaret,
att det finns en gräns för vad man orkar med.
Själv blev jag med tiden rätt bra på att säga nej.
Jag blev så bra på att säga nej att jag glömde bort hur man säger ja.«
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
