När jag träffade Jenny Wrangborg inför debuten 2010 var hennes sovrumsvägg i Stockholmsförorten Bagarmossen täckt med uppnålade pappersutskrifter. Det gick att bilda sig en ungefärlig uppfattning om hur hon byggt sin första diktsamling. Hur den sammanfogats tematiskt, ämnesvis och dikt för dikt. En ritning, en plan för bokens dramaturgi och rytm. Rummet var hennes arbetsplats, precis som förskoleköket där hon jobbade.

Sedan dess har hon flyttat, från ett svart andrahandskontrakt till ett annat. Nu bor hon i Västertorp, och den här gången har hon inte vågat låta sina poetiska byggnadsställningar växa sig lika omfattande – en rad rosa och gula post-it-lappar med ord och meningar klättrar på fönsterrutan bakom den uppfällda laptopen.

På golvet står en öppnad låda från Förlagssystem med friexemplar av nya diktsamlingen.