»Det inspirerar att få sparken eller förlora sitt hem«

Efter succén med diktsamlingen Kallskänkan jobbar Jenny Wrangborg fortfarande hellre extra i köket än skriver vad som helst. Det är bland svarta andrahandskontrakt och låglöneyrken hon hämtar sitt material.

När jag träffade Jenny Wrangborg inför debuten 2010 var hennes sovrumsvägg i Stockholmsförorten Bagarmossen täckt med uppnålade pappersutskrifter. Det gick att bilda sig en ungefärlig uppfattning om hur hon byggt sin första diktsamling. Hur den sammanfogats tematiskt, ämnesvis och dikt för dikt. En ritning, en plan för bokens dramaturgi och rytm. Rummet var hennes arbetsplats, precis som förskoleköket där hon jobbade.

Sedan dess har hon flyttat, från ett svart andrahandskontrakt till ett annat. Nu bor hon i Västertorp, och den här gången har hon inte vågat låta sina poetiska byggnadsställningar växa sig lika omfattande – en rad rosa och gula post-it-lappar med ord och meningar klättrar på fönsterrutan bakom den uppfällda laptopen.

På golvet står en öppnad låda från Förlagssystem med friexemplar av nya diktsamlingen.

Där skildrar hon Stockholms kalla, blinda bostadspolitik, med sig själv som insats:

…någon annans namn på dörren

alltid någon annans namn

Annons

någon annans post

någon annans köksbord och

någon annans hem

staden lärde oss snabbt

att sänka blicken i trappuppgångarna

öva bort våra namn i

tysta samtal med oss själva…

 

– Jag måste ha ro för att skriva, säger hon där vi sitter runt någon annans köksbord i någon annans hem högst upp i någon annans åttavåningshus och dricker pepparmintste.

Annons

Klockan är strax efter lunch och hon tassar ut i vardagsrummet och säger till kompisen hon delar lägenheten med att kompisen kan laga mat nu om hon vill.

– Blir det för stökigt går vi in till mig och pratar, säger Jenny Wrangborg när hon kommer tillbaka till köket.

– Om jag har tur hittar han vi hyr av kärleken i Karlstad, då kan jag bo här ett år till.

Den osäkra tillvaron med korta och svarta bostadskontrakt har blivit en del av Jenny Wrangborgs liv och hon har lärt sig att hantera det utan att det fördärvar hennes skrivprocess.

– Jag har flyttat mycket, är uppväxt i Kristianstad, har bott i Göteborg och Vancouver och är nog rätt bra på att skapa tillfälliga rum där jag kan skriva. Går det inte att hitta ro där man bor finns det bibliotek och caféer. Kök skriver jag gärna i, sedan spelar det ingen roll var det köket är.

 

Hon skriver gärna på tåg, helst i tysta avdelningen, när hon skriver måste det vara stilla omkring. Tunnelbanans sorl gör att hon har svårt att koncentrera sig.

– Folks telefonsamtal på ”tuben” är ingen höjdare. På längre resor kan man tänka tankarna färdigt. Det är en av många dåliga saker med Stockholm: Att det inte finns någon ringlinje, att man måste byta tåg eller buss och avbryta tankeflödet. Men det är bra för skrivandet att sätta sig på ett café eller tåg – miljöombytet i sig gör att det händer saker.

Tågen finns med som tema i båda hennes diktsamlingar, det handlar om vart de tar oss, och om avstånden de skapar. Hon beskriver verkligheten och skriver nära den. Samtidigt är allt i hennes dikter inte sant, säger hon. Hon gör om verkligheten, använder den som byggstenar, hon skriver inte fiktion och bygger inga drömslott.

– Jag har nog inte så livlig fantasi. Arbetarpoesin har alltid funnits som en tydlig kraft för mig och är inget man hittar på, den här kampen finns ju. För mig är poesi att skriva om det som är viktigt i mitt liv, det som betyder något. Men det handlar också om att få distans till saker man har varit med om.

Jenny Kristina Wrangborg

Ålder: 29 år.

Bor: I Stockholm.

Aktuell: Med diktsamlingen Vad ska vi göra med varandra.

Bakgrund: Gjorde succédebut med diktsamlingen Kallskänken 2010. När inget kontaktat förlag ville ge ut boken startade chefredaktören för SSU:s tidning Tvärdrag ett eget förlag för att ge ut den. Fram till idag har debuten sålt i 5 000 exemplar, varav 1 000 var förbeställda av olika delar av arbetarrörelsen. Hon har mottagit en rad priser, bland andra Stig Sjödin-priset och LO:s kulturpris. Stod 2010 på Vänsterpartiets riksdagslista för Stockholms stad.

Till skillnad från många andra poeter är hon uttalat politisk och vill påverka samhället med sina dikter. När Kallskänken just kommit ut läste dåvarande vänsterpartiledaren Lars Ohly ur den i sitt förstamajtal i Kungsträdgården i Stockholm och bjöd in henne som sin gäst till en tv-soffa. Författaren och debattören Göran Greider utnämnde henne till Elsie Johanssons efterträdare och det finns nog ingen politisk organisation vänster om Miljöpartiet där hon inte läst sina dikter sedan dess.

Hon har blivit den politiska poesins affischnamn och framträtt på såväl Dramaten som på manifestationer mot den rådande bostadspolitiken och för Ship to Gaza.

– Jag är en politisk poet, men har alltid skrivit om det som funnits runt mig. Fast skrivandet har aldrig varit renodlad facklig kamp. Det finns de som vill att jag bara ska skriva sådant, men för mig är poesin mer än så.

Hon säger att bokförlagen tjatar på poeterna att de ska skriva romaner istället eftersom poesi sällan säljer i några större upplagor.

– Men vem ska skriva dikter om alla poeter skriver romaner? Det korta formatet passar ju bra också om man, som jag, inte har jättemycket tålamod.

Så för Jenny Wrangborg blev det en ny diktsamling, trots att det inte var så lätt att få förlag att nappa som hon hade trott med en sådan ovanlig succé hon haft med debutdiktsamlingen.

– Pelle Andersson, förlagschef på Ordfront förlag, svarade att de inte gav ut poesi, men han ändrade sig när han läst manuset, berättar hon.

Hennes nya diktsamling, Vad ska vi göra med varandra, har fått ett bra mottagande, även om någon recensent ansett att hon kunde ha tonat ner katastroftonen något. I SVT:s Gomorron Sverige sa kritikern Magnus Utvik att han hade önskat lite mer nyans, att det inte riktigt ser ut så i Sverige, att ”hela samhället sjunker ner i Marianergraven”. Men Jenny Wrangborg har en annan uppfattning.

– Själv tycker jag att domedagskänslan är ganska rimlig. Har man inte varit arbetslös eller levt på socialbidrag tycker man kanske inte det. Men jag ser ett land där fattigdomen ökar och där människor tvingas be om mat till sina barn på Facebookgrupper, säger hon, sträcker sig över köksbordet och vecklar upp tidningen Dagens ETC, med just den rubriken på förstasidan.

När jag intervjuade henne på tröskeln till succén sa hon: ”Jag började skriva innan jag var kallskänka, men kallade mig aldrig poet. Fortfarande ser jag mig främst som arbetare och kallskänka. Det är viktigast att berätta om. Ingen annan gör ju det. Sedan finns det tusentals andra som skriver kärleksdikter. Det känns inte riktigt lika angeläget att ge ut en sådan diktsamling. Men den kommer nog också.”

Och mycket riktigt handlar Vad ska vi göra med varandra mer om kärlek än den första diktsamlingen. Framför allt kanske vad politiken gör med våra liv, våra relationer, vår möjlighet att vara tillsammans. En dikt börjar så här:

Gick genom vinterns vithet

förbi klassgränserna till din lägenhet…

 

I Jenny Wrangborgs dikter blir kärleken ofta förvandlad till avstånd, sorg och längtan. Och det är svårt att säga om det tröstar läsaren mer när det hårda livet utanför, i en annan dikt, istället förenar de älskande:

Vaknar i en stad så kall

att fönsterrutorna skakar

när man andas på dem

med din hand som ett skydd över mig

när jag inte kan hitta det hos mig själv

när jag inte orkar mer

när jag säger att jag inte orkar mer

svarar du att det är okej

ställer dig bredvid mig

och hatar precis som jag

när det inte finns något hopp

när du säger att det inte finns något hopp

tittar jag på dig och ser att

vi aldrig varit närmare

 

Det finns en allmän föreställning om att konstnärer – och kanske särskilt poeter – skriver som bäst och når in i oss med sina ord när de mår som sämst. Missbrukande, psykiskt bräckliga och fattiga poeter, gärna utan någonstans att bo, ses av många som mer äkta än de mätta med villa och vovve.

Jenny Wrangborg säger att det inte är viktigt att lida för att skriva poesi som berör, men att man måste vilja något, ha något att berätta. Att det annars är svårt att få en läsekrets, en publik.

– Det går inte att komma ifrån att det inspirerar att få sparken eller att förlora sitt hem och vara tvungen att flytta. Att det finns en konflikt är viktigt när man skriver och mitt liv har varit fyllt av konflikter. Och då är poesin mitt redskap. Om man dessutom förstår vem som tjänar på bostadsbristen och att vi är färre på jobbet blir konflikterna tydliga. Jag skriver också för att förstå.

 

Tips från poeten Jenny Wrangborg

Skaffa deadlines

Tidspress är effektivt för att få något gjort. Att ge sig själv deadlines utan att skicka iväg texterna till någon annan fungerar sällan. Om du inte har kontakt med någon tidning eller något förlag kan du skicka dikterna till en kompis, som inte behöver läsa dem. Det viktiga är att någon annan väntar på din dikt ett särskilt datum.

Publicera dig

Jag rekommenderar att publicera sig på poesisajter, som sockerdricka.nu och poeter.se. Där når du en poesiintresserad publik och skriver i ett kreativt sammanhang. Det är också skönt att man kan publicera sig anonymt, att det inte finns någon personkult och att dikten är viktigare än vem som skriver den.

Skriv till musik

När jag började skriva var jag inspirerad av sångtexter och hade inte läst mycket poesi. Musik uttrycker starka känslor och kan sätta igång tankarna när det står still. Själv skriver jag mest till filmmusik numera.

Så länge hon kan minnas har hon haft ett politiskt engagemang och sedan barndomen känt samhällets orättvisor in på huden, som när andra familjer hade råd att åka på semester, men inte hennes. Fast skrivandet var inte lika självklart.

Hon började skriva på poesisajterna poesi.se och sockerdricka.nu. Där kunde man vara anonym. Folk som skrev var konstiga i hennes värld och först höll hon till och med skrivandet hemligt för sin tvillingsyster. Men i tonåren började hon läsa poesi på scenen och hon har deltagit i många poetry slam-tävlingar, där publiken, lyssnarna, avgör vad som fungerar och inte.

Det är inte svårt att höra Jenny Wrangborgs röst när man läser hennes dikter. Orden och meningarna är aldrig eftertänksamma eller forskande, snarare distinkta hammarslag eller snitt med förskäraren. Men hon tycker inte att det tar över och förstör skrivandet att vara ett barn av poetry slam-scenen, där ingen dikt får ta längre än tre minuter att läsa, där tidsövertramp ger minuspoäng och där den redan när den skrivs är tänkt att gå hem hos en publik. Snarare tvärtom, säger hon, att det sättet att skriva är en styrka.

– När stommen är färdig läser jag den högt och hör vilka ord och bokstäver som inte behövs. Att ha varit tvungen att läsa högt har gjort min poesi bättre. Men vissa dikter funkar bättre på scenen än andra.

 

För några år sedan väckte en svensk poet uppmärksamhet när hon sa att hon struntade i om hon hade läsare, att hon bara skrev för sin egen skull. En inställning Jenny Wrangborg har svårt att relatera till.

– Varför ger man ut böcker i så fall? För mig är mötet med en publik nödvändigt. Vetskapen om att jag har någon som kommer att lyssna och läsa är en förutsättning för att jag ska orka skriva och eftersom jag vill förändra samhället med min poesi vill jag ju också nå folk. Samtidigt gäller det att inte förlora sig själv, utan skriva sådant man själv vill läsa.

När erbjudandena regnade över henne efter debuten hyrde hon plats i en frilanslokal i en källare i Bagarmossen. Den låg bara ett par kvarter bort, men hon gick bara dit två gånger och gav sedan upp. Hon insåg att hon är poet och inte journalist.

– Det är roligt att få erbjudanden, men jag skriver inte vad som helst bara för att få leva på att skriva. Kanske låter det otacksamt, men då jobbar jag hellre extra i köket. Och det är ingen brist på köksjobb i Stockholm. Att inte bara sitta hemma eller på ett kontor och skriva, utan att vara ute på arbetsplatser bland folk, ger mig ju också hela tiden saker att skriva om.