»Jag måste bottna i det jag skriver«

Ingen annan nu levande svensk författare är så slagen på förhand. Allmänhetens uppfattning om Per Hagman stelnade cirka 1994, efter att han fullbordat roman­trilogin Cigarett-Pool-Volt. Där­efter har han och hans böcker recenserats utifrån den checklista som upprättades då, under 90-talets första hälft: vagabonderande, knark, dekadens, ensamhet, prostituerade, glamour, krog …

– Jag är fortfarande slav under den bilden, säger Per Hagman när vi träffas på Filadelfiakyrkans kafé i Vasastan.

– Jag vill inte komma bakfull till en intervju men jag vill inte heller säga: »Goddag, jag stod nyss och lagade ekologisk barnmat«. Fast det spelar ingen roll om jag säger att jag blivit djupt troende, media vill ha klichéer. Alla dricker rödvin men tar jag ett glas så är jag en författarklyscha.

Per Hagman går smått uppjagad ut för att röka. Han har på sig en vinröd bomberjacka och svarta smala jeans som styltar ner i gröna Dr. Martens. Det glesnande håret i sidbena. Stålbågade väl tilltagna glasögon som får honom att se ut lite som Hunter S. Thompson.