Sista resan

Håkan Nesser har bestämt sig för att sluta. Sista deckaren är skriven, den grandiosa storstadstrilogin snart klar, och sedan ska han bara skriva en allra sista roman – som vanligt med döden som bärande tema. Sedan? Det vet han inte. Den historien får skriva sig själv.

– Nä, nu skiter vi i det här.

Intervjun är avklarad, kanelbullarna uppätna och Håkan Nesser står ute i ösregnet i Gamla stan i Stockholm för att fotograferas i ännu en kullerstensgränd. Hans hund, Norton, sitter parkerad på gatan med tom blick och fuktfläckad päls. Det skvalar ur stuprännorna. Författaren ska posera utan paraply, har fotografen avgjort. Långsamt blir han genomvåt.

– Kan vi gå upp till mig i stället? Jag gör vad som helst bara jag får komma in, säger Håkan Nesser bedjande.

Det är han som insisterat på Gamla stans gränder. Till hans närbelägna tvåa bjuds inga journalister in och i stället har han valt att ses på ett anonymt fik några kvarter bort. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Berättelsen tar en vändning som Håkan Nesser själv inte hade planerat – liksom många av hans romaner brukar göra. Och kanske kunde sällskapet som skyndar genom Stockholms regnvåta gator ha blivit en suggestiv öppningsscen i en roman, om det inte varit för detta: Det är inte torsdag idag. Vi ska återkomma till varför romaner bör börja på en torsdag.

 

Tre trappor utan hiss, en svartvit namnskylt på dörren och en trång hall där vi skalar av oss de fuktiga ytterplaggen. På vardagsrumsbordet ligger staplar av romaner Håkan Nesser just nu läser, i bokhyllan av mörkt trä ryms ytterligare rader av böcker. Men de flesta finns på annat håll, det här är snarare ett slumpmässigt urval.

Annons

– Så den här bokhyllan är inte så representativ för min smak.

Lägenheten är en av hans många fasta punkter, en plats som han kan kalla sin egen och därmed slippa hotellnätter när han befinner sig i Stockholm. De senaste åren har han bott i Uppsala, London, New York och på den brittiska heden. Nu: en sorts mellanrum, en pågående förflyttning mellan lägenheten, skrivkontoret i Vita bergen, huset på Gotland, och Berlin, där hans nästa roman ska utspela sig. Ett manus ligger redan färdigt, ska lämnas till förlaget innan jul, och boken kommer att bli den tredje och avslutande delen i en planerad storstadstrilogi.

Den inledande Maskarna på Carmine Street kom 2009. En spänningsroman som utspelar sig huvudsakligen i New York och där mysteriet kretsar kring en spårlöst försvunnen flicka. Del två av storstadsskildringarna blev en av Nessers kanske mest omdiskuterade böcker: den experimentella spionhistorian Himmel över London, där han undersökte ett helt nytt grepp som han beskriver som ”den opålitlige berättaren”. Genom att brutalt omkullkasta genrens mest basala konventioner bröt han flera grundläggande överenskommelser med läsaren: en sorts intrikat lek med berättarperspektivet.

– Du har den här fantastiska historien, men sedan, mitt i, börjar du undra: vem fasen är det som berättar det här egentligen? Och du känner instinktivt att något är fel. Den twisten, den tycker jag om.

Men Londonboken var ett experiment han aldrig mer kan eller kommer att upprepa. Det är något av det första han slår fast när vi ses på det där kaféet några timmar tidigare, då kanelbullarna fortfarande vilar orörda på porslinsfaten och Norton godmodigt glufsar i sig de köttbullar han alltid blir bjuden på när de kommer hit.

– Det jag gjorde i Himmel över London går bara att göra en gång, konstaterar Håkan Nesser. Där kliver berättaren in och får en totalt avgörande roll och jag skulle inte kunna göra det på något annat sätt. Men nej, det experimentet är klart.

Nu arbetar Håkan Nesser alltså med storstadsroman nummer tre: en ännu titellös skildring av ett antal händelser i Berlin. Boken kommer att bli helt olik de två första. Om de är tyngre, mer komplicerade och smittade av deckargenrens svårmod kommer Berlinsagan att bli lättsammare. Enkel, varm, lite humoristisk. Känslan, säger Håkan Nesser, påminner om den i hans tidiga succéromaner om uppväxten i Närke: Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och Och Piccadilly circus ligger inte i Kumla.

Man skulle kunna se det som att cirkeln sluts. Som att han efter decennier av mörka deckare och melankoliska spänningsromaner nu knyter ihop säcken och återvänder till mer varma och lättlästa böcker. Men så ser inte Håkan Nesser på saken. Tvärtom hävdar han bestämt att det inte finns några sådana cirklar, någon sådan utveckling.

– Det handlar mer om att jag skriver olika sorters böcker hela tiden och det måste jag, annars blir jag uttråkad. Jag hade ju kunnat skriva tre Kim Novak till, det är väl ingen konst, men varför? Varje historia har sin egen struktur, sitt eget innehåll, sitt eget språk. Vissa ska vara lättare, Kim Novak till exempel är ju jätteenkel.

Annons

I och med detta har han också fått en bred och blandad läsekrets. Han skrattar åt minnet av mannen som klev in under en signering i Visbys bokhandel och ville försäkra sig om att detta inte var ännu ”en sån där jävla Londonbok”.

– Han ville ha en enkel deckare, inga konstigheter. Himmel över London är väl inte direkt svårläst men den utmanar, ställer krav på läsaren. Det gillade inte den här snubben.

Håkan Nesser

Håkan Nesser föddes på en gård utanför Kumla 1950 som enda barnet. Han tog studenten i Hallsberg 1968, läste till lärare i Uppsala och jobbade som lärare fram till 1998 då han började verka som författare på heltid. Debuten kom dock tio år tidigare med Koreografen 1988. Första deckaren Det grovmaskiga nätet kom 1993 och utsågs till årets bästa debut av Svenska Deckarakademin. Sitt stora publika genombrott fick Nesser med barndomsskildringen Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (1998). Sammanlagt har han skrivit ett trettiotal romaner och novellsamlingar, alltifrån renodlade deckare till experimentella spänningsromaner och noveller. Han har varit bosatt i London, New York och på den brittiska landsbygden – var och en av vistelserna har genererat romaner – och numera delar han sin tid mellan en tvåa i Gamla stan i Stockholm och ett hus på Gotland.

Håkan Nesser ser just Himmel över London som en hommage till skrivkonsten och konstaterar att det var extra roligt att skriva den. Men även om resultatet blev en rätt komplicerad bok tycker han inte att själva skrivprocessen var så värst komplicerad. Han berättar att han följde i princip samma mönster, samma arbetsprocess som alltid. Det gäller oavsett om han skriver deckare, experimentella utsvävningar eller enkla romaner.

För det första skriver han kronologiskt. Alltid. Han börjar med att skriva kapitel ett och därefter kapitel två, och så vidare. Han intygar att han aldrig någonsin i någon av sina tjugosju böcker har kastat om ordningen på kapitlen i efterhand.

Vidare gör han inga noggranna synopsis.

– Det finns ju författartypen som planerar allting, som har väggarna fulla med lappar om karaktärerna, deras egenskaper, hur gamla de är och vilken sorts människor de är. De har precis allting klart för sig innan de börjar. Sådan är inte jag.

Sedan, säger han, finns motsatsen: de som påstår att de börjar helt blint utan att veta någonting.

– Men jag tror att de ljuger. De vill bara göra författarrollen till ett mystiskt yrke där man får någon sorts ”divine inspiration”, där man är ett redskap för högre makter. Nä, jag vet att de ljuger för det går inte att börja så tokblint. Man måste ha någon sorts vag plan.

Och det har alltså Håkan Nesser. Han vet i grova drag vad boken ska handla om, hur miljöerna ser ut, vilka huvudgestalterna är. Ofta har han klart för sig vad som hänt innan dess att romanen tar sin början: en sorts dåtid som han därmed enkelt kan väva in, en betydelsebärande bakgrund att avslöja bit för bit. Och han har en bild av ungefär vilken sorts bok det ska bli: vilken genre, hur lång, vilken ton, vilket tempo. Men inte precis vad som ska ske.

– Det blir inte spännande att skriva om jag vet exakt allt. Jag måste vara nyfiken, måste undra vad som ska hända.

 

När han undervisade gymnasieelever i svenska frågade de ofta hur de skulle börja sina uppsatser. Svaret blev: på en torsdag. Det är ett banalt tips, kanske inte sofistikerat nog för Skrivas läsare, ursäktar han sig – men det finns en poäng med torsdagarna. Det handlar om att ge dramaturgin en enkel skjuts.

– Om du skriver kronologiskt och börjar på en torsdag är det en vanlig arbetsdag. Nästa dag är en fredag, en annan sorts dag. Efter det kommer helgen. Där får du helt gratis en variation.

Själv har han många gånger börjat berättelsen så. Misstänker att fler författare insett detta enkla genidrag.

– Skulle någon litteraturvetare kolla detta tror jag att det skulle visa sig att rätt många romaner börjar på en torsdag.

När grunddragen är skissade börjar han så att skriva – kronologiskt alltså – och beskriver det som att han har ett antal bollar som han kastar upp i luften utan klar riktning. Bollarna kan beskrivas som situationer, eller gåtor, som utgör en stomme i berättelsen. Sedan gäller det att plocka ner dem, var och en, på rätt plats, i rätt läge, med rätt grepp. Han vet inte alltid hur det ska gå till vilket lämnar utrymme för överraskningar och en välkommen nerv. Han tycker själv att om berättelsen har kraft nog så hittar han till slut rätt och finner vägar för de där bollarna, även om han inte alltid vet hur.

Och just detta att han inte vet, att han också känner nyfikenhet eller en gnagande oro över vart berättelsen ska ta vägen, smittar förhoppningsvis språket och därmed läsaren med en likadan nyfikenhet, en likadan oro. Precis som poesi: författaren sitter med en känsla, plöjer ned den i ett stycke text som sedan ska förmedla samma känsla till den som läser.

– Om jag vill berätta den här historien och du ska vilja lyssna måste vi vara i samma sinnestillstånd, är det inte så? Kanske känner vi inte exakt samma osäkerhet men våra känslor korresponderar på något vis. Det är krångligt, jag fattar inte alls hur det funkar men det funkar. Jag har åtminstone ingen annan metod, förklarar Håkan Nesser innan han tvingas avbryta sin utläggning.

För Norton, som har lagt sig tillrätta en bit bort, har hamnat i vägen. En äldre herre med mustasch som just avslutat en flaska Arbogapilsner har rest sig ur en skinnfåtölj och svajar betänkligt. Nu måste han kliva förbi Norton men tycks ha fastnat i steget, står stilla och överväger huruvida han klarar av att ta ett kliv över hunden eller inte.

Håkan Nesser får ingripa.

– Kom nu Norton, upp med dig!

Motvilligt gör Norton en förflyttning i sidled. Mustaschmannen ler till tack och vinglar förbi hunden. Håkan Nesser följer honom leende med blicken.

– Det blev nästan en liten enaktare det där. Men det gick ju bra. Lägg dig igen nu Norton, nu är det bara din hörna.

Norton dimper ner på mattan. Han har hunnit bli elva år, en gammal farbror. Håkan Nesser beskriver honom som ”en varm möbel” snarare än ett husdjur. Vill helst inte tänka på att den trogna följeslagaren nog inte kommer att leva så många år till. Samtidigt: Håkan Nesser om någon vet att döden är en ofrånkomlig ingrediens i alla goda berättelser.

För i hans böcker finns alltid en gemensam nämnare, oavsett om han skriver deckare eller annat, och det är just döden. Ofta den onaturliga, orsakad av brottsliga handlingar. Han lyckas inte komma runt det där, kan inte låta bli att ta livet av sina karaktärer. Och tycker inte nödvändigtvis att det är så konstigt, eller för den delen att gränsen mellan deckare och icke-deckare är särskilt knivskarp.

– Liksom mina andra böcker handlar deckarna om existentiella frågor. Döden finns ju där och i och med den blir det naturligt att ställa stora frågor.

På det sättet är deckare en tacksam genre. Samtidigt är han oändligt trött på den. Dödstrött. Han pratar länge om just detta, hur lättad han är över att ha lämnat den renodlade deckargenren bakom sig och hur skönt det är att slippa utländska journalisters frågor om det svenska deckarundret. Om hur branschen blivit sjuk. Hur förlagens marknadsavdelningar bara växer medan antalet redaktörer och förläggare är konstant. Om hur svenska agenter gett den svenska bokbranschen dåligt rykte genom att bete sig som gangsters. Om deckarförfattare som klättrar på varandra för att nå toppen. Om det fåniga i att franska förlag formger svenska deckare så att de ser exakt likadana ut som Män som hatar kvinnor, trots att de inte har ett dugg med Stieg Larsson att göra. Eller att hans egna böcker alltid märks med ”Schweden Krimi” i tyska boklådor, även om böckerna inte alls är kriminalromaner. För att kränga fler, förstås. Håkan Nesser beskriver det som en ”total marknadsanpassning” som inte är särskilt sund för litteraturen.

– Jag har varit insyltad i det här jag med, så jag kackar ju i eget bo när jag säger så. Men jakten på bestsellers har blivit absurd.

 

Han inser att han haft tur. Han har haft det ekonomiska privilegiet att kunna välja att kliva av deckarkarusellen när han väl känner att det inte är lustfyllt längre. Så deckarna har han lämnat bakom sig, alltså. Men inte döden.

– Om man skriver på allvar och vill säga någonting om tillvaron överhuvudtaget kan man inte undvika döden. Särskilt inte om man vill berätta en historia som sträcker sig över tid, över flera decennier. Alla reflekterar över döden, det är inte konstigt att den finns naturligt i varenda en av mina berättelser. Om inte direkt på sidorna så på lur, mellan raderna.

Just så fungerar prosan i Håkan Nessers senaste bok, Levande och döda i Winsford, som gavs ut 2013. En svensk kvinna har bosatt sig på den engelska heden med sin hund. Hon lever isolerad från sin omgivning, avslöjar inte sitt riktiga namn, berättar ingenting om sin bakgrund. Större delen av bokens nutida handling består av händelsefattiga promenader genom dimmiga landskap, dagboksanteckningar, ensamma middagar. Och så en gnutta orimligheter: enkla men likväl oförklarliga absurditeter i hennes annars monotona tillvaro. Nästan ingenting händer. Ändå är det andlöst spännande. För någonting dramatiskt har inträffat, både nyligen och för flera decennier sedan, och här använder Nesser ett av sina klassiska grepp. Långsamt låter han läsaren ta del av fragment och minnesbilder som vävs samman till en drabbande historia.

 

Boken skrev Håkan Nesser efter att ha bott en vinter på Exmoor i sydvästra England.

– Miljön där är så häftig och i just den här boken blev den extremt betydelsefull. Tillbringar man lång tid på Exmoor växer man ihop med heden på något vis. Den är så påtaglig så det går inte att låta bli att påverkas. Dimman, regnet, vildhästarna. Det är suggestivt.

Just den där lågmälda oron har blivit till ett signum. Håkan Nesser föredrar den sortens dallrande, utdragna spänning. Motsatsen avskyr han.

– Just action, fart, biljakter… jag tycker inte om det. Det är inte spännande för mig. Det som är spännande är det som sker mellan raderna, en gnagande oro. Vad är det som pågår egentligen? Det där långsamma…

Hur skapar du det?

– Jag väntar. Jag skulle kunna beskriva det som en sorts väldigt subtila cliffhangers, jag liksom släpper ifrån mig någonting litet som väcker en oro hos läsaren, sedan lämnar jag det för att återkomma längre fram. Jag märker direkt när jag läser texten om jag berättat för mycket. Då tar jag bort, det räcker med det där lilla. Det grundläggande i all litteratur är att läsaren måste undra över saker. Vad har hänt? Vad är det som pågår?

Den nyfikenheten är essentiell. Om den inte finns, om författaren inte lyckas väcka de frågorna, då fungerar det inte. Man kan vara genial i övrigt men för att en berättelse ska hugga tag måste de här oklarheterna finnas, säger han.

Och än viktigare: även när sista sidan är läst ska vissa frågor förbli obesvarade. Det måste fortsätta att skava.

– Läsaren ska aldrig få känna sig helt tillfredsställd. Det är meningen, säger Håkan Nesser finurligt. Lutar huvudet i handflatorna, ler så att skrattrynkorna sprider sig i ansiktet. Berättar att han efter Kim Novak-boken fick högvis med brev från frustrerade läsare som inte hade fått svar på den allra viktigaste frågan: vem mördaren var.

– Jag lovade att avslöja det tio år senare och det gjorde jag. Med en ny bok. Den ger i princip alla svar. Nästan.

Ett nytt finurligt leende.

Och om man tar ett steg tillbaka då, ett annat grepp, ett större perspektiv – hur ska berättelsen om Håkan Nesser sluta? För något år sedan satt han i en morgonsoffa i tv och meddelade att han närmade sig slutet på sin karriär. Att han skulle avsluta storstadstrilogin, sedan skriva en sista storslagen roman och därefter ägna sig åt att odla tomater på Gotland.

Nu svävar han på målet. Säger att han tror att han kanske håller på att runda av men å andra sidan… det är inte säkert att han kommer att kunna. Kanske finns det ingenting annat han kan göra än att skriva böcker. Det han vet, säger han, är att perspektivet är kortare nuförtiden. Han tänker inte fem böcker framåt, han tänker bara på nästa. Konstaterar att det är skönt att aldrig ha behövt ge ut en bok han inte är helt nöjd med.

– Det har jag faktiskt aldrig gjort. Sedan kan läsare förstås ha tyckt att det är skit ändå men jag har aldrig gett ut en sida som jag inte har stått för.

Och om han ska se tillbaka på sina tjugosju romaner, se något som binder dem samman – ett syfte med alltihop? Det är svårt. Men en röd tråd är att han vill ställa frågor och beröra på något vis.

– Jag vet ju varför jag själv läser. Jag kan ha tankar som bara är som ludd i skallen och plötsligt läser jag ett uttryck på två meningar och så står allt klart. Jag blir av med det där luddiga, obegripliga. Någon annan har tänkt åt mig. Det är det jag vill åt. Jag blir ju klar i huvudet själv av att skriva, sätter ord på saker och gör dem tydliga. De stora sakerna. Varför vi lever, varför vi väljer onda eller goda handlingar och vilka våra bevekelsegrunder är. Vad som styr oss. Är vi till 99 procent grottmänniskor med bara en tunn fernissa? Skrivande handlar om att göra människor begripliga.

 

Han lägger handflatorna på bordet, skaver runt lite på trästolen. Tycks vara mätt på att besvara fler frågor. Bestämmer sig för att nu ska i alla fall den här berättelsen ta slut och spänner ögonen i fotografen.

– Och nu vill du ta lite bilder, antar jag? Har du bestämt dig för någon plats? Vi kan väl fota härute i gränderna bara?

Fotografen, som egentligen hellre velat gå till Centralstationen, ger med sig. Men hon påpekar att det regnar. Det gör ingenting, intygar Håkan Nesser, nöjd med att ha fått som han vill.

– Vad skönt, då går vi ut!

Säger han, kopplar Norton och kliver ut i ösregnet.