»Dagarna blir meningslösa utan skrivandet«

Att sluta skriva visade sig omöjligt för Theodor Kallifatides. Nu fort­sätter han resan tillbaka till sina ­rötter – med att fräscha upp ett 2700 år ­gammalt grekiskt epos.

När Theodor Kallifatides var fem år gammal tog hans mamma honom i handen och gick till torget i byn Molai i södra Grekland. Dofterna var som vilken dag som helst: mandelblommor och gammalt matlagningsos från de vitkalkade husen. De äldre bröderna såg han inte till, trots att det var obligatoriskt för alla att närvara. Tyskarna hade beslutat att avrätta en av byns invånare som en kollektiv bestraffning efter en attack på en tysk soldat. Nu stod mannen som lotten fallit på framför kyrko­muren, och den tyska kaptenen frågade om han ville ha ögonbindel. Det ville han inte. När skotten borrade sig genom hans kropp föll han framåt. Theodor minns hur mannen sträckte fram händerna som om han var rädd att göra sig illa när han föll. Precis när han var i ögonhöjd med lille Theodor möttes deras blickar.

När han kom hem den dagen gick Theodor inte ut för att leka med grannflickan som han brukade. Istället satte han sig vid sin pappas skrivbord och skrev sin första text. Han minns inte vad han skrev. Bara att han gav den till sin pappa när han en tid senare befriades från fängelset. Hans far klappade honom på huvudet, vek ihop pappret och stoppade det i sin bröstficka.

Genom livet kom Theodor att bära med sig händelsen som den stora startpunkten till hans skrivande.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #4 2018 (23 augusti 2018) och är skriven av .