»Dagarna blir meningslösa utan skrivandet«

Att sluta skriva visade sig omöjligt för Theodor Kallifatides. Nu fort­sätter han resan tillbaka till sina ­rötter – med att fräscha upp ett 2700 år ­gammalt grekiskt epos.

När Theodor Kallifatides var fem år gammal tog hans mamma honom i handen och gick till torget i byn Molai i södra Grekland. Dofterna var som vilken dag som helst: mandelblommor och gammalt matlagningsos från de vitkalkade husen. De äldre bröderna såg han inte till, trots att det var obligatoriskt för alla att närvara. Tyskarna hade beslutat att avrätta en av byns invånare som en kollektiv bestraffning efter en attack på en tysk soldat. Nu stod mannen som lotten fallit på framför kyrko­muren, och den tyska kaptenen frågade om han ville ha ögonbindel. Det ville han inte. När skotten borrade sig genom hans kropp föll han framåt. Theodor minns hur mannen sträckte fram händerna som om han var rädd att göra sig illa när han föll. Precis när han var i ögonhöjd med lille Theodor möttes deras blickar.

När han kom hem den dagen gick Theodor inte ut för att leka med grannflickan som han brukade. Istället satte han sig vid sin pappas skrivbord och skrev sin första text. Han minns inte vad han skrev. Bara att han gav den till sin pappa när han en tid senare befriades från fängelset. Hans far klappade honom på huvudet, vek ihop pappret och stoppade det i sin bröstficka.

Genom livet kom Theodor att bära med sig händelsen som den stora startpunkten till hans skrivande.

– Jag har alltid trott att källan aldrig skulle sina, så länge jag mindes den blicken och så länge mamma höll min hand.

Men med åren bleknade minnet av blicken. Och en tid efter att Theodors mor gått bort bestämde han sig för att sluta skriva helt och hållet. Han skulle gå i pension, luta sig tillbaka efter en lång författarkarriär med över 35 utgivna böcker.

 

Annons

Nu sitter vi i Theodors villa i Huddinge. De mörkbruna långa vindskivorna och gavelspetsbalkongen skvallrar om tiden. Theodor och hans hustru Gunilla lät själva bygga villan 1975. En furuhylla i hallen pryds av foton på barnbarnen, bredvid löper trappan upp till övervåningen där Theodor inrett sitt arbetsrum. Ja, för att sluta skriva gick inte, även om han försökte. Processen har han beskrivit i sin förra bok Ännu ett liv. Hur det successivt gick trögare. Hur han sade upp den pittoreska skrivarlyan på Södermalm och försökte ägna dagarna åt att gå promenader och spela schack på sin dator.

– Livet försvann, säger Theodor. Allt förlorade både mening och riktning. Jag hade inte kunnat antecipera en katastrof av den omfattningen ens i mina vildaste fantasier. Varje morgon var det en tomhet som bara gapade framför mig.

Det var under en resa till barndomsbyn som det plötsligt kom tillbaka. I kontakten med sina rötter och grekiskan fick han ny kraft. Sedan dess har han fortsatt att söka sig bakåt. I nya boken Slaget om Troja driver han det till sin spets – det är en omarbetning av det grekiska eposet ­Iliaden, parallellt berättat med en pojkes upp­levelser från andra världskrigets Grekland. En djupdykning i en av västerländska litteraturens urkällor, och samtidigt en djupdykning i den där källan som öppnade sig när han som femåring mötte krigets blick.

Grundidén är egentligen gammal. För 10–15 år sedan tillfrågades Theodor av sin dåvarande förläggare att omarbeta något av de äldre klassiska grekiska verken. Han hittade då inget sätt att göra det bra på.

– Tills jag för ett tag sedan fick den goda idén att själv sätta mig ner och läsa Iliaden på nytt för att se: Vad är det som hindrar en modern människa att läsa den?

 

Theodor Kallifatides

FÖDD: 12 mars 1938

BOR: I Huddinge i Stockholm

BAKGRUND: Uppvuxen i Molai i Grekland. Emigrerade till Sverige från Grekland 1964 efter många år av politisk oro i landet. Läste Strindberg och andra svenska författare för att lära sig språket och studerade filosofi. Har arbetat som lärare i praktisk filosofi och varit chefredaktör på Bonniers litterära magasin.

Annons

UTGIVNING: Första boken på svenska var diktsamlingen Minnet i exil. Men det var Bönder och herrar från 1973 som etablerade honom både inom landet och internationellt. Senare titlar är bland annat Brev till min dotter (2012) och Med sina läppars svalka (2014).

AKTUELL: Slaget om Troja, en fri omarbetning av Iliaden, som utkommer i september.

Han konstaterade först att han var tvungen att få in spänning i berättelsen – i dess ursprungliga form får man hela tiden veta vad som ska hända i förväg eftersom gudarna bestämmer skeendet. Historien är också präglad av det muntliga berättandet, med väldigt mycket upprepningar.

Tredje stora bristen han erfor var att Iliaden slutar långt före Trojas slutgiltiga erövring.

– Visst kan det vara experimentellt och det ena med det andra, men bra är det inte. Så jag bestämde mig för att berätta hela historien. Och koncentrerade mig lite mer på de inblandades inre konflikter. Då kom idén om parallella berättelser – att låta det ena återspegla det andra.

I den andra berättelsen, som utspelar sig under andra världskriget, tar en lärarinna och hennes lilla skolklass skydd i en grotta för att undkomma engelsmännens bombningar. Där börjar hon berätta Iliaden för sina elever. Mycket är hämtat från Theodors egna upplevelser från kriget.

– I den by där jag växte upp inträffade just detta. På slutet av kriget kom engelska bombplan och attackerade den tyska flygplatsen och kompaniet. Jag har själv tillbringat flera timmar i en grotta. Mina äldre bröder hade ansvaret för mig. Vid ett tillfälle, jag var 3-4 år, glömde de mig eftersom de blev så rädda. Jag minns att jag satt där och tittade intresserat när bomberna föll.

Berättelserna har flera beröringspunkter.

– Det är en sak att du har en ockupationsmakt som stannar en vecka. Men om samma soldater bor där i fyra år – som i vår by – uppstår andra förhållanden. Jag tror att det var detta Homeros var ute efter, att berätta om kriget, som han kallar alla tårars källa. Den här fasansfulla situationen, som ibland kan innebära högaktade motiv, och samtidigt väldigt låga. Det har varit mitt syfte: att berätta om krig och att använda så mycket av Homeros som det överhuvudtaget går.

Theodor upplevde att skrivandet flöt på så som det gjort före skrivkrisen. Samtidigt hade något hänt. Medan han pratar slänger han plötsligt vigt upp benen på skinnfåtöljens armstöd.

– Jag hade en makalös upplevelse. Dels skrev jag på en nivå av det svenska språket jag aldrig skrivit på förut. Och jag kände, att nu har jag tagit ett steg till i min utveckling. Det är inte ofta du känner så som författare. I själva verket är det väldigt sällan du känner så.

 

Ännu ett liv beskrivs hur ungdomarna som Theodor möter på väg till sin arbetsplats på Södermalm gett honom smeknamnet Luther. Förmodligen för att det går att ställa klockan efter den ryggsäcksprydda välklädda mannen som passerar samma väg varje morgon. Dagen när jag kommer för att intervjua honom har han stigit upp klockan sex och förkortat sin frukost med en timme för att hinna med sin skrivtid innan jag kom. Nyckelordet för hans framgång som författare är mycket riktigt rutiner och disciplin.

– Du kan inte skriva på allvar om du den ena dagen skriver i fem timmar, den andra ingenting, den tredje dagen är du stupfull och den fjärde dagen är du ledsen för att du var stupfull igår, konstaterar Theodor.

– Författaren Lars Gyllensten beskriver det mycket vackert: Om det här är ditt dike, så måste du vara här och gräva, varje dag. För böckerna har en egenskap som är tragisk. Du kan ligga i din säng och drömma om världens bästa bok, men går du till skrivbordet så är fanskapet borta. Då har du hård materia, och det är orden. Det betyder att ingenting görs om du inte arbetar. Varje dag. Lite eller mycket, men du måste arbeta.

Att inte låta sig störas är en konst. Vi sitter i ­köket när Theodor tar fram Dagens Nyheter och förfäras över hur dåligt språket har blivit. Han upprörs ofta – av språkets förfall, av den politiska utvecklingen i landet. För att kunna uttrycka sig i saker som inte kan användas i en roman, upptäckte han Twitter, som har blivit något av ett behov. Men som han kan tygla.

– Är jag inne i något stänger jag ute allt det här. Det måste man göra. Jag tror detta överdrivna behov av att redovisa sin vardag för andra människor torkar ut oss. Jag talar inte om allt jag tänker för mina vänner eller för min hustru. Om du har ett vatten som ska koka upp, måste locket vara på. Du kan inte med jämna mellanrum öppna, då försvinner energin.

Glädjen i skrivarbetet tar sig ofta konkreta uttryck hos Theodor. När han upplever att en ­mening »dimper ner« – en tanke som inte funnits någonstans i universum tidigare – blir han ­euforisk.

  Jag dansar och skriker, ropar »Fan, vad det är bra det här!« Gunilla ropar ibland: »Vad är det som händer?«

Just den situationen sätter fingret på en stor förändring sedan Theodors skrivkris – att han inte längre har ett eget kontor att gå till.

– Till att börja med så har hemmet en viss sensorisk effekt. Den andra människans existens är väldigt påfallande hela tiden. Du sitter här och skriver om en kärlekshistoria, och där hänger Gunillas morgonrock. Sedan är ett hem också en pågående arbetsplats även för den andre. Den ena vill lyssna på nyheterna, den andra vill inte det. Det finns friktioner, hela familjelivet består av det. Men allt det här klarar man av med lite god vilja och samarbete.

Den stora fördelen är att han slipper timmarna av resor. Istället för att promenera till pendelstationen och invänta ett inte sällan försenat tåg, går han bara upp på andra våningen i huset, där han inrett sin skrivhörna.

En vanlig dag sätter han sig vid sitt skrivbord senast klockan nio, efter en lång frukost med läsning av morgontidningen. Han börjar alltid arbetet med att titta på gårdagens text. Fram till lunch skriver han, och efter lunchen bearbetar han det han skrivit i några timmar. Vid 17-tiden tar han en paus från sina egna texter och ägnar sig åt att läsa fram till middagstid. Utöver skönlitteratur läser han historia och språk: repeterar italienska och läser latin – bara av skälet att han är »genuint road av kunskaper«.

Slutet av arbetsdagen ägnar han alltid åt att förbereda morgondagens skrivande. Han tänker ut fortsättningen, men skriver inte hela vägen fram.

– Som någon skrev häromdagen; skillnaden mellan en alkoholist och en människa som tycker om vin, är att människan som tycker om vin dricker ett glas vin och lämnar det som finns kvar i flaskan, medan alkoholisten dricker hela flaskan. Samma med skrivandet, man ska ha vin kvar även för morgondagen i sin mentala flaska.

Insikten om att Theodor skulle skriva litteratur kom när en lärare tvingade honom att översätta diktaren Catullus verk från latin till grekiska. »Dikterna började leva! Dessa unga män och kvinnor i Rom hade varit döda i två tusen år.«

Just nu skriver Theodor på ytterligare en bok, som även den går tillbaka till hans rötter: om hur det var att komma som invandrare till Sverige på 70-talet. En stor del av nya boken kom till under en vistelse i Aten under våren, för att vara nära språket. Han har nämligen även växlat tillbaka till grekiskan.

– Många av mina grekiska vänner ska återupplivas, och då tyckte jag det kändes svårt att beröva dem det språk som de faktiskt talade. Men jag längtar efter att sätta igång och skriva om det på svenska.

Att upptäcka skrivandet på grekiska beskriver han som att plötsligt ha »två lekgårdar«.

– Det ena språket är som en kran till det andra. Du öppnar en kran i köket, så börjar det rinna i badrummet. Huvudet, perceptionen, vidgas. Häromdagen skrev jag en banal scen, någon frågar huvudpersonen: »Luktar jag illa?« Då svarar den andra: »Ja, men du vet ju att allt luktar illa för mig. Du vet att jag har tre näsborrar.« Alltså, jag har aldrig tänkt den tanken förut, att ha tre näsborrar! Det är det som händer när man har olika språk i huvudet.

Jag försöker borra lite djupare i hur det egentligen var att ta steget in i en ny bok, efter den skrivkris Theodor kommer ur.

– Det är lite märkligt det här. Jag tror skrivandet tillslut blir – många människor borde kanske inte höra det – men det blir en vana, du kan inte leva utan det. Alltså bokstavligen. Dagarna blir meningslösa. Jag vet inte vad jag ska göra om jag inte har det här grundläggande spåret. Nu vet jag ju vad jag ska göra imorgon. Jag ska gå upp, läsa tidningen, tala lite med Gunilla, och sedan gå upp på övervåningen och skriva. Jag tror, att till slut blir det här inre behovet av någon slags fortsättning för stort. Och plötsligt så kommer du ihåg något du aldrig har talat om av olika skäl.

Har din syn på skrivandet förändrats?

– Den förändringen kommer nog med åldern. Det kommer en ålder då nästan alla ambitioner framstår som enfaldiga. Och nu är jag ju där. Jag kommer ihåg en episod i någon av Ingmar Bergmans böcker, när han sitter och diskuterar med en kollega om en gemensam operaföreställning. De är båda 85 år, och upptäcker plötsligt att de talar om en tid tio år längre fram. De brister ut i skratt och säger: »Fan, då vet vi inte ens om vi lever!«

– Man kan inte ha de långa tidsperspektiven. Men däremot är det väldigt viktigt för människor, och i synnerhet en äldre människa eftersom de flesta nöjena också försvinner, att ha det stora nöjet kvar; sitt arbete. Som tur var är mitt arbete inte beroende av någon annan, och ingen dyr verksamhet. Jag behöver bara en dator.

I Ännu ett liv tar du upp rådet: »Kan man sluta skriva så bör man göra det«. Känner du ett misslyckande i att du hade bestämt dig för att sluta, men att det inte gick?

– Nej, men jag har en egenskap som är både bra och dålig samtidigt. Jag låter inte saker hända. Jag vill gärna fatta mina beslut innan någon annan gör det åt mig. Jag ville bestämma när jag skulle sluta. Inte att du, kritikerna eller publiken skulle göra det. Men det kan leda till att man är överbeskyddande mot sig själv, vilket det blev i det här fallet.

– Men det finns också en annan tanke som varit till hjälp för mig. Jag kommer från en liten by, hade ingen privilegierad familj, har inte gått i fina skolor. Hur många med den bakgrunden blir författare? Dessutom i ett annat land, på ett annat språk? Det är inte många. Då kan man dra en slutsats: Jag är född till det.

Ett livskall?

– Ja, alltså jag finner någon tröst i den tanken. Låt oss säga så här, för att följa en annan bevisväg: Att det skulle vara fel av mig att inte skriva. Det ger mig lite stadga faktiskt.

Vid ett tillfälle var jag på Tumbabiblioteket och berättade om en bok, där jag också sa att jag kände att jag inte kunde skriva mer nu när mamma var borta. Jag har alltid varit övertygad om att hon var anledningen till att jag blev författare – både för att hon var glad i att berätta och för att hon introducerade ömhet, tröst och förståelse i mitt liv. Jag fick min applåd, och folk började gå. Jag satt kvar lite andfådd och trött. Så kom en liten gumma i 75-årsåldern. Hon sa: »Får jag viska något.« Jag sa ja, så klart. »Jag tror att din mamma vill att du ska fortsätta skriva.« Det följde med mig. Tänk om det är så, att gumman har rätt?

 

Theodor plockar åt sig sin pipa och går ut på altanen med utsikt över den lummiga trädgården.

– När jag var 15 hade jag karaktär, när jag var 50 hade jag bara vanor, säger han och drar på munnen, men tillägger att han åtminstone lyckats sluta inhalera röken.

Jag frågar vad han tror att det starka behovet av berättelser kommer ifrån egentligen.

– Det är vårt sätt att existera. Det vi inte berättar, kan man nästan säga aldrig har hänt. Det är vårt vittnesmål. Jag kan inte säga det på något annat sätt. Isaac Singer har en makalös formulering, han säger: »När allt är gjort och sagt så återstår ändå inget annat än våra berättelser.« Och för egen del, så finns det ingen situation som ger mig så djupt lugn och sådan lycka. Med undantag för kärleken mellan människor, att få barn och så – men vid sidan av det: lyckligast och lugnast är jag när jag sitter där framför en text.