»Det bästa som hänt mig på länge«

I flyktingkrisens efterdyningar skriver Navid Modiri ett brev till en fiktiv ­syster. Han trycker »publicera« på Facebook och triggar igång ett författarskap som längtat ut.

Hon är ung och påminner om hans mamma. Kanske kommer hon från Afghanistan, eller Iran, eller Syrien. Hennes mörka lockar täcks av en färgglad sjal som har hasat bak lite på skulten. Det finns något kraftfullt och samtidigt skört med henne där hon står, med sin man och sin lille son, nyss avstigna från tåget på Malmö Central. Hon är inte avslappnad, men heller inte svag. Stark, men drabbad.

Under flyktingkrisen hösten 2015 är kommunikatören, entreprenören och artisten Navid Modiri en av många malmöbor som vill hjälpa till. När människorna strömmar över gränsen, trötta och sargade, finns han på plats och koordinerar. Skaffar Sim-kort, fixar filtar, synkar frivilliginsatser. Av alla människor han möter, fastnar den unga kvinnan i minnet. Han ser henne i många versioner den hösten, och känner ett starkt släktskap.

Samtidigt växer något inom honom.

 

Några dagar in i januari 2016 ligger han hemma på soffan och kollar Netflix-serier. Han har varit ledig över julen och känner sig avslappnad. Det är i det läget rekylen slår till.

En röst börjar tala i hans huvud, en voiceover som läser upp ett slags brev. Han lättar från soffan, sätter sig vid datorn och börjar skriva:

Annons

»Hej syster. Välkommen till Sverige. Ställ ner väskan ett tag. Nej, jag behöver inte se ditt pass. Lägg undan dollarsedlarna. Hur har resan varit?

Jag vet att du är tacksam men du behöver inte tacka. Det är okej att vara trött. Det är okej att vara ledsen. Dog han? Jag beklagar verkligen. Din pappa är en av många vi sörjer«.

När han är klar trycker han »publicera« på Face­book och återgår till soffläge. Snart börjar telefonen göra väsen av sig. SMS och samtal från kompisar om att texten »gått fullständigt bananas«.

Hösten 2017 har inlägget, ett välkomstbrev till alla människor som tvingats på flykt och kommit till Sverige som nyanlända, delats 30–40 000 gånger. Det har översatts till flera språk och satts upp på flyktingförläggningarnas anslagstavlor runtom i landet.

– Varför jag skrev brevet just då vet jag inte. Men nästan allt i livet som har blivit avgörande för mig och den karriär jag har bakom mig har börjat med att jag varit ledig. Det är något som händer när hjärnan får slappna av. Jag ligger där och kollar på dum-action, det är som ett kognitivt lavemang. Plötsligt blir jag mer tillgänglig på något sätt.

»Jag har länge känt ett behov av att sluta exkludera mig själv, sluta kalla mig för flykting. Efter boken känns det som att jag kan gå vidare.«

Navid Modiri eftersvettas. Hans dagar är som regel noggrant strukturerade enligt skalmanska rutiner och fredag eftermiddag står det gymträning på schemat. Nyss släntrade han in genom glasdörrarna på Studio, ett nybyggt kontorshotell vid Hjälmare­kajen i centrala Malmö. Läderväskan slängd över axeln, glansig i det korpsvarta håret. När han slår upp dörren till sitt rum blandas doften av duschtvål med indiskt chai och rökelse.

– Jag är förmodligen det närmaste ni kommer en hippie på det här stället, viskar han och ler med glittrande ögon. Häller upp en kopp te med socker i den hotellobbyliknande receptionen och slår sig ner i en modern sittmöbel med hög rygg.

Navid Modiri

FÖDD: 2 maj 1983 i Teheran, Iran.

BOR: Uppvuxen i Göteborg, bor i Malmö.

Annons

FAMILJ: Sambo, åttaårig dotter.

GÖR: Författare, föreläsare, samtals­aktivist.

AKTUELL: Med biografin Hej Syster: en personlig berättelse om flykt och mellanförskap.

TIDIGARE UTGIVNING: 365 saker att göra (2010), Kärleken är större: en antologi (2010).

Några hundra meter bort ligger centralstationen, den svenska flyktingkrisens epicentrum 2015.

– Hela den hösten var rätt mäktig och drabbande och emotionell, att möta alla dessa nyanlända på tågstationen. Samtidigt hade jag under hela 2015-2016 gått i traumabehandling för mina egna barndomsupplevelser av att vara på flykt och bo på flyktingförläggning. Jag tror att båda de grejerna gjorde att jag lättare kunde öppna upp det som fanns inom mig, säger Navid Modiri.

När klickmonstret »Hej Syster« hade levt sitt eget liv i några dygn ringde en förläggare från bokförlaget Forum som tyckte att brevet bara var en början, en inledning på något större. »Du har ju inte ägnat dig åt skrivande på riktigt men jag ser ju att du kan. Skärp dig, du ska skriva böcker!«.

– Jag blev såklart jätteglad men också generad och rädd. Förläggaren satte fingret på något som hade varit jobbigt att erkänna för mig själv. Jag hade länge gjort saker i skrivandets namn men skjutit boken framför mig, för jag har så mycket respekt för den. När det blir en bok står den där i bokhyllan bredvid mina hjältar. Då har jag plötsligt gjort det där jag sa att jag skulle göra redan som barn. Det blev på riktigt och det kändes skitläskigt.

Samtidigt fanns det ett driv, ett behov av att skriva vidare till kvinnan som levde kvar på näthinnan, fiktiv, men skarp i konturerna. Så Navid satte sig vid skrivbordet, vid fönstret i sovrummet, med datorn som inte går att koppla upp mot internet. Stängde av telefonen och gjorde sig onåbar. Rensade skrivbordet på papper och prylar och satte på »Peaceful piano« på Spotify. Samma spellista, varje dag.

– Jag har alltid varit intresserad av beteendepsykologi, vad som funkar och inte för oss människor. Om jag sitter på samma plats, lyssnar på samma musik varje dag så fattar kroppen till slut. »Ahh, nu ska vi skriva!«. Det blir en psykologisk ritual. För varje gång du gör det kommer du snabbare in i det.

»När jag läser vad jag skrivit kan jag känna mig utlämnad och sårbar – ungefär som när man blir nekad något. Som när man var barn och någon tackade nej när man ville leka.«
»Jag älskar mina föräldrar till månen och tillbaka. Men varken de eller jag har varit den konstanta tryggheten i mitt liv. Det är skrivandet som har varit det.«

Navid Modiri lutar sig bakåt i sittmöbeln och lägger en tjock hårslinga tillrätta bakom örat. Säger ursäktande att han inte har någon metod när han skriver, bara en sjuhelvetes massa disciplin. Och så skriver han en stor mängd text.

– Jag har ingen skrivkramp … vet knappt vad det är längre, vilket kan få mig att framstå som ganska oödmjuk inför dem som har det. Men jag får flow genom att skriva mycket. Massor av text och utkast. Sedan blir det bara en liten del av det som kommer med i slut­ändan.

Flowet, disciplinen, rutinerna – men också den fiktiva systern – gjorde att boken skrev sig själv.

– Under hela processen var jag väldigt fokuserad på textens riktning. Det var så lätt att skriva till den här kvinnan och genom henne till en stor grupp människor. Jag skrev till dem som precis kommit till Sverige, tittade på dem, men var samtidigt medveten om att till höger stod de infödda svenskarna och lyssnade och till vänster stod min generation av mellanförskapsbarn, och här någonstans bakom stod mina föräldrar.

 

Han sneglar demonstrativt över axeln. Föreställer sig sin mamma och pappa på flykt från 1980-talets Iran. Det är om dem, och om sig själv, han berättar i Hej Syster.

I boken är han en tvååring som silar varmt grus mellan fingrarna på en trottoarkant vid en bussterminal i Teheran. Han är en liten pojke som sitter i sin pappas famn på färjan från Tyskland till Sverige och ser hur färjeterminalen i Ystad växer fram ur dimman. Han är ett barn på flyktingförläggning. En strulig skolpojke som slåss och älskar att rita serietidningar med våldsbenägna turtlesgubbar och ondsinta militärer med krokodil­huvuden. Han är en tonåring i mellanförskap, »för svensk för svartskallarna och för mycket svartskalle för svenskarna«.

Navid Modiri beskriver det som ett liv av osammanhängande pusselbitar. Händelser han tidigare har tryckt undan i ett rum inom sig vävs samman och skapar en berättelse. Den handlar om hans liv, om Sverige i dag, om integration och utanförskap.

– Intentionen var att knyta ihop och föra samman. Skapa nytta, sätta saker i perspektiv och väcka nya tankar. Du ska förstå mer av mig och jag ska förstå mer av dig. Samtidigt ville jag att den skulle bli ett avslut. Lämna det åldrande flyktingbarnet inom mig och gå vidare, eller åtminstone göra upp med sådant som varit smärtsamt, istället för att bara förneka.

Navids skrivtips

Ha tråkigt, håll käft och gör dig själv tillgänglig för skrivandet. Så kommer du igång.

Skaffa en skrivdator, där det enda du kan göra är att spara saker på Dropbox. Ta bort alla andra program.

Skriv mycket, stora mängder text och utkast. Gör sedan ett hårt urval.

Läs dina texter högt, det ska finnas en tydlig och enkel rytm. Hej Syster går att läsa på scen som en föreställning. Jag har det från åren med poetry slam, från musiken och radion.

Prosan i Hej Syster är bildrik, skildringarna pyntade med detaljer. Allt är inte sant.

Storyn bygger på sådant hans föräldrar och släktingar berättat, på gamla fotoalbum, dokumentärer och reseskildringar. De luckor som fanns kvar efter researchen hittade han på. När han var klar frågade bokförlaget om den skulle sortera under fack eller fiktion. Själv bryr han sig inte. Har hela tiden varit tydlig med att berättelsen inte är objektiv, att han omöjligt kan minnas allt som det var.

– Fast allt i boken är baserat på sådant som har hänt. Jag har bara förstärkt scenerna med magisk realism. Jag vill gärna skapa en drömsk känsla när jag skriver. Känns texten tråkig går min hittepåhjärna igång och då kan det poppa upp vad som helst.

Ofta ser han på världen som tecknad, på människor som karaktärer eller små animerade djur. I Hej Syster dyker det upp »personer med ryggarna krökta som frågetecken«, »tangentbord smattrande som arga flamenco­skor« och »kanderat socker som slår emot varandra som hårda isblock i tekoppen«.

– Jag tycker ofta att språket är roligare än själva berättelsen. Men metaforerna måste vara logiska, du kan inte bara slänga ur dig saker och sedan se hur de landar.

Vissa saker fick han skriva om flera gånger. Medan han själv såg tydligt framför sig vad han menade med sina metaforer, knorrade redaktören. »Jag märker att du vill något här, men det landar inte riktigt, du måste ge fler detaljer«, kunde hon säga.

Navid Modiri kan ta kritik, han är van. På skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola ägnade klassen sig åt textkritik varje tisdag. I sena tonåren arbetade han på Göteborgs-Postens ungdomsredaktion och på samhällslektionerna i skolan smögskrev han artiklar för webb­tidningen Sourze – ofta hårda, sensationella texter av typen »tjocka människor får skylla sig själva«. För dem fick han skit.

I vuxen ålder har han varit programledare på SVT och i Sveriges Radio, blivit både hyllad och utskälld. Och så har han sysslat med poetry slam.

– Där är det inget jävla gulligull från publiken. »Så, du får noll komma två poäng. Gå hem och öva!«. Det gäller att hitta en balans i hur man förhåller sig till kritiken. Att aldrig bli en ursäktande mes men heller ingen arrogant skitstövel.

 

Idag delar Navid Modiri upp tillvaron med att sitta på kontoret och skriva och att föreläsa runtom i landet (oftast handlar det om integration och kreativitet). Varannan vecka spelar han in ett nytt avsnitt av podden Björn & Navid som han driver med vännen Björn ­Natthiko Lindeblad. Dessutom har han åter­upptagit arbetet med sitt band, Navid Modiri & Gudarna. Bandet bildades när han flyttade från Göteborg till Skåne i början av 2000-talet för att gå på folkhögskola och bli poet.

Vilken roll har skrivandet bland alla dessa uttrycksformer?

– Utan skrivandet hade allt det andra som jag ägnar mig åt inte ens funnits. Skrivandet är grunden till allt jag gör, något som jag kan luta mig tillbaka mot och känna mig trygg med.

Den upptäckten gjorde han redan på låg­stadiet med hjälp av en rådig klassföreståndare. När den då sjuårige Navid tog till knytnävarna eller hade svårt att sitta still var det hon som hittade nycklarna.

Pågående Modiri-projekt

Sverige 3.0: Ett koncept där människor förs samman i ett tolv timmar långt samtal med fokus på integration.

Integratörerna:Ett nätverk som samlar människor som arbetar med integration i Sverige.

Samtalsaktivisterna:Utbildar människor i att prata och lyssna på varandra genom öppna samtal, utbildningsdagar och skolturnéer.

– Maj-Britt såg att där fanns någonting, att jag var understimulerad. Hon gav mig utmaningar, svårare böcker att läsa. Kerstin Sundh och Viveca Lärn, alltid bokserier för hon fattade att det inte räckte med en. Hon uppmanade mig att skriva egna fortsättningar och plötsligt märkte jag att jag kunde måla med språk. Det blev en trygg konstant i tillvaron.

Drömmen om att bli författare väcktes när hans pappa tog med honom till Bokmässan. Där träffade han Sören Olsson och Anders Jacobsson, författarna till Sune- och Bertböckerna.

– Efteråt började jag öva på att skriva min autograf, jag ville kunna signera mina egna böcker. Känslan var att det måste ske. Samtidigt blev det också så stort, och det skapade ett motstånd i vuxen ålder. Jag blev rädd och kunde inte riktigt stå för det.

Efter Hej Syster tycks fördämningarna ha släppt. Bara i höst har han hunnit påbörja två nya böcker. Den ena handlar om spirituellt och existentiellt sökande och tar vid där Hej Syster slutar, med utgångspunkten att alla människor befinner sig på flykt i någon form. Den andra är en fantasyberättelse, »en blandning av Harry Potter och Liftarens guide till galaxen«.

Just nu njuter Navid Modiri bara av att få vara där, i bokskrivandet – att ha vågat ta steget.

– Detta är det bästa och roligaste som hänt mig på länge. Tänk att få vara en i flocken, att sitta på förlagsmiddag bredvid Fredrik Backman. Jag blir som en fnissig snorvalp och vill egentligen bara viska till honom »Jag tycker du är ascool!«.

 

Fredagseftermiddagen håller på att övergå till kväll. En len, persikofärgad oktobersol sänker sig över Malmö medan kontors­hotellet töms på folk. Navid Modiri ska hem till en tom lägenhet i Slottsstaden. Sambon är bortrest, dottern hos sin mamma, valpen på hund­dagis. Själv skulle han ha åkt på spa med en kompis, men kompisen ställde in på grund av sjukdom. Istället blir det pizza, Netflixserier och vila.

Navid tar sig för pannan och kvider.

– Det sista min sambo sa innan hon åkte var att jag skulle stänga av telefonen och hindra mina impulser. Jag vet ju att det dyker upp saker i de här lägena. Är det något bra kan jag inte stå emot.