Dödar inga älsklingar

En trollerikonstnär brukar inte avslöja sina trick, men på senare år har John Ajvide Lindqvist själv funderat mycket på det där med illusioner. Vad är man egentligen ute efter? Och hur får man folk att tro på det omöjliga utan att luras? Skriva träffade Sveriges skräckfarbror nummer ett.

Det börjar med en fix idé. Ett par spöken som åker flakmoppe, eller en bandspelare som står och spelar Modern Talking-hits ute på klipporna medan zombiesarna går loss på mänskligheten. Just för tillfället är det en gammal schlagerförfattare som spökar hos John Ajvide Lindqvist.

– Jag är väldigt förtjust i Peter Himmelstrand, han som skrev Det börjar verka kärlek banne mig. Det kanske är omöjligt, men jag vill så gärna ha med honom på ett hörn i min nästa bok!

Han ler förtjust vid tanken, sippar på en trippeldubbel espresso och tänder en cigg i solen utanför Café Landkrabban i Norrtälje. Det är här han brukar träffa journalister, vilket blir rätt sällan om det inte är någon bok som måste lanseras – för det mesta föredrar han att sitta hemma och skrämma skiten ur folk.

– Fast boken jag håller på med nu är skitsvår att skriva, säger han.

– Det är så mycket folk i den, och den handlar om så mycket. När jag skrivit 40 sidor insåg jag dessutom att presens inte funkar, så nu måste jag börja om.

Han ser inte särskilt nedslagen ut. Bakom allt blod, mörker och ond bråd död, tycks det dölja sig en rätt sorgfri figur. Varje dag går han över till friggeboden på gården och jobbar sig in i sitt eget universum – ledsna vampyrer, zombiefierade pedofiler och borrmaskiner som tränger in i hjärnan på folk under Allsång på Skansen. En rätt behaglig syssla, om man ska tro honom själv.

Annons

– När jag började skriva skräck var det första gången det kändes lätt att skriva, konstaterar han.

– Jag hade hittat min genre.

 

Skriva hade han visserligen gjort långt innan han blev författare. Han började sin bana som trollkarl, övade tusentals timmar framför spegeln, men insåg också att man måste väva in tricken i en berättelse för att verkligen fånga publiken. Snart pratade han mer än trollade när han uppträdde, och när standup-komedin gjorde sitt intåg i landet var steget naturligt. Men det var ändå själva manusskrivandet som var hans starka sida, mer än framförandet. Han ville vara ”ett så lite frånstötande språkrör som möjligt för de egna texterna” och övergick så småningom till att skriva material till andra komiker. I samma veva gjorde han några försök att skriva berättelser.

– Det var det vanliga. Jag började på en roman, kom hundra sidor och gav upp. Började på en novell och lade ner det också. Men så, via en serie omständigheter, kom jag på att jag skulle skriva en skräckberättelse, berättar han.

– Min fru undervisade på en folkhögskola och skulle ha skräcklitteratur som tema. Det var egentligen min idé, jag hade ju varit skräckfantast sedan tolvårsåldern. Men så satt jag och bläddrade i böckerna hon tagit hem, och plötsligt slog det mig att jag kanske skulle testa själv.

En vecka senare hade John skrivit en novell som han gav titeln Vår hud, vårt blod, våra ben. Han läste upp den för sin fru.

– Den var kanske inte särskilt högtstående rent litterärt. Men den var verkligen otäck!

När jag hade läst den var vi alldeles gastkramade båda två. Så jag tänkte; det verkar som att jag kan det här med att hitta på otäcka historier. Tänk om jag kan skriva en hel bok på det viset. Och så började jag skriva Låt den rätte komma in.

Annons

I efterhand tycker han att det är lite konstigt att han inte kommit på det tidigare, att det var detta han skulle syssla med. Debutromanen tog honom sju månader att skriva, och när den efter ett antal refuseringar blev antagen av Ordfront, hade han redan en ny bok på gång. Det var som att hela pusslet plötsligt fallit på plats.

– Det var så tydligt att jag kunde det här. Jag visste hur man skulle göra, säger han.

På senare år har han funderat en del på vad han egentligen är ute efter. Vad det här med trolleri och skräck egentligen betyder.

– Egentligen har det nog handlat om samma sak ända från början. Och det är givetvis detta att skapa en illusion av att en annan typ av verklighet existerar, säger han, och nämner Samuel Taylor Coleridge, 1700-talspoeten som myntade det litteraturvetenskapliga begreppet Suspension of disbelief. Ska han själv koka ner sitt hantverk till en enda mening handlar det alltså om just detta, att upphäva människors misstro.

– Så visst är skrivandet lite som trolleri, säger han.

– Och efteråt får man gärna fråga: hur gör han? Men just i ögonblicket, när man läser det, så måste man tro på det. Man måste låta sig förtrollas.

 

BIBLIOGRAFI

2004 – Låt den rätte komma in

2005 – Hanteringen av odöda

2006 – Pappersväggar

2006 – Elda telefonkataloger (novell, Färdlektyr)

2007 – Tindalos (publicerad som ljudbok via Dagens Nyheters webbsajt).

2008 – Människohamn

2009 – Fulet (novell, Galago #95)

2009 – Ansiktsburk av Erik Pettersson (Filmkonst 121)

2010 – Lilla stjärna

2011 – Låt de gamla drömmarna dö

2011 – Tjärven (endast som e-bok och ljudbok)

Det är förstås ett grundkrav för all skönlitteratur – att läsaren ställer upp på det som händer, hur osannolikt det än verkar – men kanske blir det extra tydligt när det kommer till just skräckgenren. För tänk till exempel att du skulle inleda ett seriöst romanprojekt med följande utgångspunkt:

Ett gäng tonårsflickor löper amok med elektriska borrmaskiner på Allsång på Skansen.

– Visst är det något väldigt cheesy över det, medger John.

– Och visst var det en utmaning, att få till det där så att det kändes i hjärtat på något vis. Jag skrev 10-15 sidor på berättelsen och läste det för min fru, och jag tror sällan vi har skrattat så mycket åt något jag läst upp. Det var väldigt roligt. Men efter ett tag insåg jag att det inte skulle funka att fortsätta med den tonen. Ju mer jag skrev, desto allvarligare och dystrare blev det. Jag hade börjat ta ämnet på allvar helt enkelt. Frågan blev: hur kan unga människor bli så ledsna och arga att de skulle göra något sådant?

 

Lilla Stjärna, som boken fick heta, är enligt honom själv hans otäckaste. Det är också den enda bok han skrivit ”baklänges”, det vill säga där han kände till slutet redan när han började skriva. Det normala är annars att han har vissa spridda scener klara, som han måste skriva sig fram till. Själva historien uppenbarar sig efterhand, samma sak med tematiken.

– Låt den rätte komma in var i princip färdigskriven när jag insåg hur mycket den handlade om frånvaron av fäder, och sådär är det nästan jämt, säger John.

– Tematiken finns aldrig från början utan växer fram ur de där bilderna som jag av någon anledning vet att de ska ingå. Jag vet inte varför de är viktiga eller vad de betyder, bara att de känns rätt. Jag kan anpassa berättelsen väldigt mycket för att få in de där fixa idéerna, säger han, och har plötsligt lyckats pulvrisera en av de mest fundamentala lärosatserna i varenda handbok om skrivande som någonsin lämnat ett tryckeri, den som lyder Kill your darlings – konsten att överge sina första geniala infall om de inte visar sig fungera.

– Jag har aldrig riktigt förstått det där. För mig handlar det just om att inte döda mina älsklingar. Utan snarare vårda dem och verkligen behålla de scenerna. För ofta känner jag att det är de som är den här boken. Det är de scenerna som känns och som jag gillar. Då ska man fan se till att ta med dem.  Det var ju liksom där jag började längta after att skriva den där berättelsen, och att ta bort det hade varit att döda den känslan. Let your darlings live!

Så kommer det sig alltså att hundratusentals läsare fått stifta bekantskap med kuriositeter som de åländska gangstrarna i Tjärven, eller de båda spökena i Människohamn, de som bara talar i The Smiths-citat – enligt honom själv ett jättekonstigt infall som verkligen inte hörde hemma i boken.

– Jag fick knöka och knöla jättemycket för att få in dem i historien. Men de skulle vara där, och de skulle köra omkring med en flakmoppe. Japp, så var det bara.

 

Är något orimligt får man göra det rimligt, och det är tillfredsställelsen i att lyckas med detta, som får honom att varje dag traska över gårdsplanen och sätta sig i sin lilla skrivarstuga. Han jobbar stötvis, säger han, både disciplinerat och högst okoncentrerat. Kallar sig för ”kontorstidsförfattare”, men arbetsdagen tycks mest likna någon sorts litterär intervallträning.

– Jag är så dålig på att sitta still. Jag far omkring i rummet, går till brevlådan, letar efter nån skräckfilm på internet eller spelar Plants vs. Zombies. En period spelade jag det där spelet så mycket att hela mitt författarskap var i fara, men oftast går det bra. För samtidigt vet jag hela tiden att jag är på jobbet och vad det är jag ska göra. Och så plötsligt kan jag känna att nu! Och så skriver jag en halv sida. Och sen gör jag något annat en stund. Och sådär håller jag på, säger han.

– Vissa dagar kan jag känna att jag har jobbat dåligt eftersom jag i praktiken bara suttit ett par timmar vid skrivbordet. Men då har jag kanske ändå skrivit fem sidor, och det är ju ett bra dagsverke. Det är så det funkar för mig.

Någon perfektionist är han inte heller, hävdar han. Han sitter sällan och funderar särskilt mycket på meningsbyggnad eller bildspråk. Känns en metafor inte hundra procent, skriver han hellre ytterligare en än sätter sig och slipar på den första. Allt ska ju ändå gås igenom en gång till innan manuset är klart.

– Men även när jag redigerar kan jag vara rent slarvig med enskilda delar. Jag kan känna att en scen skulle kunna göras mycket bättre, men då skulle jag bli tvungen att ändra på ett annat ställe också. Och ja, då skiter jag hellre i det. Jag har inte riktigt den typen av tålamod. Det här funkar bra, tänker jag, för jag vill hellre sätta mig och skriva en ny berättelse, säger han.

– Det viktiga är att helheten fungerar, att berättelsen är bra. Så ska man ju inte göra om man vill bli jätterespekterad som författare, men det är inte heller det jag är ute efter. Jag vill att det ska bli spännande berättelser helt enkelt. Som man inte känner sig blåst av.

 

Trots det är John Ajvide Lindqvist en av dem som lyckats med konststycket att gå hem hos både en stor publik och litteraturrecensenter. Han har hyllats för sin blick för vardagsdetaljer och de finstämda personskildringarna – inte minst när det kommer till utsattheten bland barn och tonåringar. Jo, det har antytts att han kanske rentav är ute i ett annat ärende. Att skräckgenren bara är ett smart sätt att paketera en viktig samtidsskildring. Det där får honom att ruska på huvudet.

– Skräcken kommer först, slår han fast.

– Det skulle inte finnas någon poäng för mig att skriva till exempel en barndomsskildring om jag inte visste att den skulle leda fram till något hemskt. Ingen bultande lust att ta reda på mer om mina romanfigurer, om jag inte visste att jag skulle få komma fram till sådana scener som då Theres hugger ett champagneglas i ryggen på Max Hansen.

Han sitter och myser en stund åt episoden med den slemmige popmanagern, hur Theres sedan öppnar dörren och sträcker fram glaset som saknar fot till sin kompis och säger:

”Vill du ha? Det är inte gott”.

– Det tycker jag är jättefint! säger John.

– Jag kan ha ett motstånd inför att skriva de där riktigt otäcka scenerna. De känns i hela kroppen, jag börjar svettas och skriver dem väldigt fort. Samtidigt blir jag nästan euforisk när jag sitter där. Det är svårt att förklara. Men jag är noga med att balansera upp dem med något. Det måste vara något mer än bara våld och slask.

 

Det finns gränser man inte kan passera utan att det blir frosseri, menar han. Det är en balansgång och även våldet måste förankras i någonting, på samma sätt som att det övernaturliga behöver kontrasteras mot det helt vardagliga för att få full effekt. Det är i den blandningen han har hittat sitt grundrecept. Och där får även allvaret plats, sånt som gör ont utan att blodet stänker. Han har ett mörkt batteri in i sig som driver honom när han skriver, säger han, och mycket hämtar han ur egna upplevelser under uppväxten. Känslan av att vara på kant med tillvaron, att balansera på gränsen till något – det är viktiga teman i hans böcker och en anledning till att han gillar att skildra unga människor.

– Människor i den åldern är väldigt lämpliga om man vill undersöka hur vi kan fungera i situationer där den vanliga världen upplöses. När man ännu inte riktigt har definierat vem man är eller vad man tror på. Vad är sant och osant, gott och ont? De vuxna försöker ju hantera det rationellt, vilket nästan alltid är dömt att misslyckas, säger han, och avslöjar att detta är särskilt tydligt i den bok han skriver just nu.

– Den handlar om fem husvagnar med människor på en campingplats och när de vaknar en morgon är allt omkring dem försvunnet. Det finns bara en gräsmatta med kortklippt gräs så långt ögat kan nå och där finns hela spektrat av människor, från små barn till åldringar och alla måste hantera den här fullständigt obegripliga situationen. Jag har förstått att boken handlar väldigt mycket om människans relation till tomhet, och dessutom om Palmemordet. Ja, det är rätt abstrakt.

Han suckar lite över det komplicerade i projektet, men han vet vad han har att göra. Husvagnarna är just en sån där bild som dykt upp i hans huvud, som en sorts instinkt.

Den ska bäddas in i en historia, den måste bli trovärdig på något vis, och innan han är klar ska det övernaturliga framstå som något fullkomligt rimligt.

– Jag fattar inte riktigt hur det ska gå till, men på något sätt ska det gå, säger han.

– Och så måste jag försöka knöla in den där schlagerförfattaren också.

 

historierna som skrämt skiten ur Mänskligheten

Har du läst alla Ajvides böcker? Fortfarande på jakt efter skrämmande uppslag? Här är fyra historier som inspirerat många skräckförfattare.

Den svarta katten (1843)
Död och galenskap, en försvunnen hustru och en svart katt. Att djur blir budbärare för människans skuld och ondska är ett tema som återkommer i skräcklitteraturen långt efter Edgars Allan Poes klassiska novell. Men få har lyckats göra det lika kusligt.

Frankenstein (1818)
Mary Wollstonecraft Shelleys historia om det utstötta monstret som till slut får nog och bestämmer sig för att hämnas på sin skapare. Detta är världens främsta skräckroman, och mycket mer än så. Här ryms de stora frågorna om livet och döden, och hur det kan gå när människan leker gud.

Vansinnets Berg (1936)
Kosmisk skräck på gränsen till science fiction. I kultförfattaren H.P. Lovecrafts egensinnigt otäcka universum ställs västerländsk naturvetenskap mot fasor både större och äldre än människans förstånd. Vansinnets berg har delvis tolkats som ett försök av författaren att ge sina egna skräckhistorier en rationell förklaring. På något sätt gör det bara saken ännu läskigare.

Staden som försvann (1975)
Att mixa amerikansk småstadstristess med den mest ohyggliga ondska – det är grunden som  Stephen King byggt sin extremt framgångsrika skräckkarriär på. I hans vampyrberättelse om småstaden Jerusalem’s Lot kryddar han det dessutom med gotiska övertoner. Boken anses vara stilbildande för många moderna vampyrhistorier, samtidigt som den lånat mycket från alla vampyrberättelsers urmoder – Bram Stokers Dracula.

 

Lästips: Vill du skriva skräck? Här är tipsen som hjälper dig att skapa en riktigt hårresande berättelse.