Inte som andra äpplen

En litteraturens Zlatan. En självgod provokatör. En författare med ett unikt språkbruk. Björn Ranelid har många epitet – skapade både av sig själv och av andra. När han inte står i den massmediala skottlinjen befinner han sig allt som oftast vid ett litet Ikeaskrivbord med vidsträckt utsikt över hav och äppellundar på Österlen.

Bakom ett hål i häcken strax före Kiviks musteri ska han hålla till. Författaren, vars munläder och sturska framtoning ömsom fascinerar, ömsom retar gallfeber på dem som kommer i hans väg.

Hustrun Margareta har lovat att skicka ut honom att postera vid vägen för att vi inte ska köra för långt – och efter några kilometrar av kringelikrokig bilkörning förbi knotiga äppelträd och lummig lövskog står han plötsligt där. I kavaj, nyklippt frisyr och bröstnäsduken tjusigt invikt i fickan. Nej, med Björn Ranelid som levande vägmärke skulle hålet i häcken inte gå att missa, ens med lite vilja.

– En gång hängde jag ut en tröja som riktmärke. Men jag råkade ta fotbollslandslagströjan från 1994 med alla de svenska spelarnas autografer på. Nästa dag var den borta. Det där borde jag nästan ha blivit polisanmäld för. Det fattar väl vem som helst att tröjan skulle försvinna.

Björn Ranelid har talat. Och man förstod vartenda ord. Lite senare ska han förklara att hans romaner till stora delar består av långa partier med ”väldigt rak och konventionell text”. Metaforerna och aforismerna som blivit det ranelidska språkets signum, är bara tänkta att fungera som accenter, ”en droppe blått bläck som släpps i ett kärl med vatten”.

Men ibland blir doseringen galen, till och med enligt författarens egna mått mätt.

– Metaforerna får inte bli ett självändamål. I en del av mina böcker har de tenderat att äta varandra i hälarna. Men nu har jag lärt mig att hålla dem i koppel, säger han.

Annons

Se där, ett par metaforer till.

 

4 000 äppelträd av den tjeckiska sorten Rubinola skiljer makarna Ranelids gulmålade stenhus från havet. Gården är från 1929 och tillhörde från början en av områdets äppelodlare. Ranelids bor här halvårsvis mellan april och oktober och låter en arrendator sköta odlingen. Kvällstid fungerar den som privat joggingslinga.

– Springer man upp och ner mellan gångarna blir det sammanlagt en mil, förklarar Björn Ranelid.

Den här kvällen hinner han inte ge sig ut i äppelterrängen. Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri har bett honom att skriva en text om en bok som förändrat hans liv. Valet föll på hans allra första läsupplevelse, sagosamlingen Tusen och en natt.

”Språket är mänsklighetens främsta uppfinning genom tiderna. När jag läste min första bok förvandlades den till den grad att ingenting blev sig likt därefter. Då började den nya tideräkningen i mitt liv: före och efter Tusen och en natt, skriver han.

Det första utkastet till morgontidningen var dock lite för kort, och nu har han fått bakläxa – men det borde vara snabbt åtgärdat för en man som säger sig vara Sveriges flitigaste författare.

 

I höst har det gått trettio år sedan den då 34-årige svensk- och filosofiläraren fick sin första bok publicerad. Dessförinnan hade han ägnat 14 år åt att slipa på sitt språk och hitta en egen ton. Han tyckte att det mesta han skrev var dåligt, och menar att självkritiken gav honom en ”ovanligt lång ansatsbana som författare”.

Annons

Debutromanen, Den överlevande trädgårdsmästaren, utspelar sig i en tidlös, mytisk trädgård och börjar så här:

”Amelie är en pågående kontinent i en tämligen kort skugga, när Den Dagens första sol gäller och hon hotas och jagas av virologer och filologer så länge språket om henne inte lever hos de många.”

– Första meningen måste vara intakt, den måste sitta. Jag skriver i huvudet samtidigt – det får du gärna skriva: att jag jobbar febrilt med muntlig framställning i min hjärna. Men jag kan hålla på med inledningen i tre månader. Den måste vara klar innan jag kan skriva resten av boken. Det är en egenhet som jag inte rekommenderar andra, det finns inget gott i det. Om jag är självkritisk? Enormt! Du kanske ser mig som självgod, men då känner du inte mig.

Björn Ranelid

Ålder: Född 21 maj 1949.

Bor: Villa i Kivik, Österlen och lägenhet på Södermalm i Stockholm.

Familj: Hustrun Margareta. Tre barn, två barnbarn. Hund.

Aktuell: Firar 30 år som författare. I september släpps nya romanen Förbjuden frukt från ett fruset träd. Ska skriva Bonniers julbok och har ytterligare ett par romaner igång på planeringsstadiet.

Det är inte helt lätt att ta Björn Ranelid på orden när han i nästa sekund spänner sina klarblå ögon i mig och talar om att jag nu ska få ta del av något alldeles unikt.

– Lyssna nu så ska du få höra! En kvinna har kontaktat mig för att hon vet om att hennes pappa har mördat en människa. Det är ett av Sveriges mest kända mord som aldrig har blivit uppklarat och kommer att bli det första fallet i svensk kriminalhistoria där ett mord löses i en detektivroman. Jag skriver egentligen inte detektivromaner men i den stund jag tackar ja kommer jag att släcka Stieg Larsson och allt vad de nu heter, deckarförfattarna.

Men om du inte skriver detektivromaner, varför överväger du då att tacka ja till det här erbjudandet?

– Därför att berättelsen är så oerhört spännande och har så många dimensioner. Det finns en trapets i själva ansatsen som gör att jag kan svinga mig upp i en rytm som är stor och oändlig på ett Einsteinsätt – ja du hör att ingen pratar som jag i hela Sverige. Lägg märke till det!

Det plingar till i hustrun Margaretas telefon där vi sitter med varsin bit vetelängd och ett glas äppelmust i vardagsrummet. Konstnärsstuderande sonen August har fått en tavla såld till bankaktiebolaget Penser och Björn Ranelid stämmer upp i en uppsluppen truddelutt.

– Klassiskt måleri, precis som farfar. Titta på mitt hjärta – ser du inte hur det hoppar? Jag brukar inte prata om våra barn på det här sättet, men vi har spruckit fem gånger om av stolthet över dem. Som jag brukar säga: genetiken är världens mäktigaste furste. Röda rosor slår ut i barnens ögon, vi ska vattna och vårda dem som perenner i drivhus.

Nu gäller det att hänga med, tänker jag, och låter både penna och Iphonens ljudinspelningsfunktion arbeta på högvarv.

 

Med farfar menar Björn Ranelid sin egen far typografen, som målade på sin fritid medan modern jobbade i köttaffär. Familjen bodde under många år i en tvårummare i Malmöstadsdelen Ellstorp och Björn Ranelid brukar tala om att han har gjort en klassresa, vilket också är ett återkommande tema i hans böcker.

– Jag har målat omslaget till fyra av mina böcker men det vet du inte om. Det du får läsa i tidningarna är mest en massa lögner. Det där är min första målning, säger Björn Ranelid, pekar mot väggen och bedyrar att han tidigare aldrig hade hållit i en pensel.

Bibliografi i urval 1

Den överlevande trädgårdsmästaren (1983), I glastiden (1985), David Hills obotliga minne (1987), Mellan mörker och ljus – Erik Höglunds 80-tal (1988), Påfågelns längtan (1989), Mördarens öga (1990), Mästaren (1992), Mitt namn skall vara Stig Dagerman (1993), Synden (1994), Kärlekens innersta rum (1996), Till alla människor på jorden och i himlen (1997), Tusen kvinnor och en sorg (1998), Min son fäktas mot världen (2000), Krigaren (2001)

På liknande sätt brukar han i intervjuer säga att formuleringarna ”bara kommer till honom som en gåva från Gud”.

– Det är svårt att förklara hur jag har utvecklat mitt språk. Hade jag varit fotbollsspelare eller jazzmusiker hade jag aldrig ens behövt förklara mig. Ingen frågar Zlatan hur det egentligen går till när han gör sina mål. Det är stundens ingivelse i kombination med oerhört hårt arbete som ligger bakom. Mer kan jag inte säga, förklarar han – men tillägger att beläsenhet, intresse för språket och att våga blanda olika sinnesintryck är goda förutsättningar för att lyckas.

Om det finns mer att lära för egen del?

– Det är möjligt, det hoppas jag. Jag har ingen prestige, jag är en kronisk och obotlig lärjunge. Det var en rätt vacker mening, du!

 

År 2009 instiftade förläggaren Karl Beijbom och Lärarnas Riksförbund Björn Ranelid-priset och det har hittills delats ut två gånger till gymnasieungdomar som är duktiga på att formulera tankar i aforismer och metaforer. Det hela skedde i samband med att ett urval av hans egna metaforer gavs ut på fyra språk, Jag skänker dig mina vackraste ord. På frågan om han har någon personlig favorit bland alla aforismer och metaforer som han själv har formulerat svarar han:

– Vill du ha en eller vill du ha tio? Du får tio så kan du välja vilken du vill.

Och så börjar han recitera likt en hängiven präst på söndagsgudstjänst.

– Här är en som jag tycker är rätt bra faktiskt: Det sista brevet som skrivs till en gammal människa har barnet inom henne som avsändare…

– Barnen klättrar på stegar av skratt…

– Mina berättelser är flyttfåglar som söker värmen och jag ger mig inte förrän de hittar ett bo i ditt hjärta…

– Varje havande kvinna bär två hjärtan som slår i ett tempel…

– När ett barn mördas lyfter modern ut sitt öga och säger att hon har sett tillräckligt av världen…

– Barnen är soldater i världens största armé. De har bara ett enda vapen och det är hjärtat…

Dvärgpinschern Kalle slickar sin framtass i Margaretas knä, regndropparna rinner längs fönstret. I övrigt helt tyst, frånsett Ranelids reciterande.

– Där fick du tio, säger han efter en stund och det glittrar till i de blå ögonen.

Visst har det hänt att han har gjort sig skyldig till misslyckade metaforer också. Men sådant ska man inte ta så hårt på. Ibland missar Zlatan en straff. Ibland blåser en musiker falskt på sitt instrument. Mer komplicerat än så behöver man inte göra det.

Han säger sig vara väl införstådd med att i Sverige ”ska man inte erkänna att man är duktig”, men gör klart att han inte har något förbarmande med falskt blygsamma författare.

– När det gäller författarskap ska man vara lite förmäten tycker jag. Man blir hyllad om man säger att man inte är författare, även om man är det. Det gör inte jag och kanske beror det på att jag har fått kämpa så extremt mycket genom livet.

Han syftar bland annat på den ovanliga läppsjukdomen han fick som ung tonåring och på sin kroniska tinnitus som han lider av efter en skallskada på en lekplats i Malmö som femåring. Han säger att allt han gör idag handlar om att övervinna det där brusande ljudet i öronen, och han är övertygad om att det är just den kampen som har gjort att han har lyckats som författare.

 

Björn Ranelid tycker att han har blivit utesluten av kultur- och medieeliten, att han behandlas som en ”malign svulst inom onkologin”, och har vid flera tillfällen hamnat i offentlig ordfejd, bland annat med Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund. Denne skrev för ett par år sedan på sin blogg att ”allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas”. Författaren själv hade startat det hela genom att i TV4:s underhållningsprogram Let’s Dance skämta om att ledamöterna i Svenska Akademien skulle behöva ”ta sig ut från kammaren och börja dansa”.

Vägran att rätta in sig i ledet tror han är anledningen till att många blir provocerade av honom.

– Ingen annan svensk författare, varken Kerstin Ekman, P.O. Enquist eller Torgny Lindgren, skulle klara av att göra samma sak på fyra år, säger han och riktar blicken mot en trave böcker på vardagsrumsbordet. Det är hans senaste tre romaner som ligger där.

Bibliografi i urval 2

David Puma och drottning Silvia (2002), Kvinnan är första könet (2003), Ord (2003), Bär ditt barn som den sista droppen vatten (2004), Lustmördarna (2005), Hjärtat som vapen (2006), Öppet brev till George W Bush: paradisets nycklar hänger i helvetet – en sann berättelse (2007), Ansikte av eld (2008), Jag skänker dig mina vackraste ord – Aforismer och metaforer på svenska, franska, engelska och tyska (2009), Kniven i hjärtat (2010), Tyst i klassen! (2012).

– Faktum är att jag är en större folkbildare och populärare än hela Svenska Akademien tillsammans. Och det kommer aldrig hända igen att en svensk författare får Augustpris, Region Skånes pris, och nu även Hasse och Tages pris. Det kommer heller aldrig att hända i svensk historia att en människa är med i både Melodifestivalen, Stjärnorna på slottet, Skavlan två gånger och Let’s dance. Jag stör konsensus och det är anledningen till att jag uppfattas som provocerande, säger han, mer som ett faktiskt konstaterande än som ett provokativt påstående.

Själv bidrar han inte till att ordna lugn och ro i den massmediala skottlinjen. Han tackar sällan nej till ett offentligt uppdrag och har generellt ingenting emot att synas. Margareta antyder att delar av den övriga familjen dock har varit synnerligen tveksamma till det publika engagemanget, inte minst Melodifestivalen 2012 där han tillsammans med artisten Sara Li tog sig ända till finalen med bidraget Mirakel.

 

Lagom till Bokmässan och till sitt 30-årsjubileum som författare, kommer Björn Ranelid i höst ut med en ny roman, Förbjuden frukt från ett fruset träd. Det är dels en incesthistoria, dels en uppväxtskildring från 1900-talets Malmö där två familjer och deras söner står i centrum. Margareta säger att det är hans bästa bok hittills.

– Texten är mer avskalad och enkel än de tidigare böckerna, inte överlastad med aforismer. Tidigare brukade jag aldrig läsa böckerna i förväg, jag var rädd att jag skulle påverka för mycket, att det skulle bli känsligt. Den här gången grät jag på slutet, för det är så tragiskt. Jag tror att det kommer att bli en bladvändare, säger Margareta Ranelid och tillägger att maken jobbar som bäst när han är satt under tidspress, ”då blir det klockrent”.

Hur Björn Ranelid själv beskriver sin nya roman? Som ett ”litterärt mästerverk” såklart.

Så gott som varje annan svensk skulle vrida sig i jantelagsplågor av en sådan beskrivning av de egna insatserna. Men Ranelid är inte som de andra äpplena i fruktträdgården. Det finns bara en av hans sort.