Ett vidrigt reningsbad

Han hade lämnat sitt gamla liv, satsat allt på ett kort och satt på ett rum i Vietnam och stirrade på en vägg full av post-it-lappar. Det var början på en resa som skulle förändra hans liv.

Det var en kompis som sa till honom att passa på: ”Ska du inte skriva nu?”. Jonas Joelson hade precis slutat på sitt jobb – trött på reklambranschen och vad den gjort honom till – och han insåg att kompisen hade rätt: det var nu eller aldrig.

– Jag hade liksom stått och skrapat med foten i gruset i flera år. Jag hade skrivit ganska sporadiskt innan, hade några gamla noveller och dikter som låg och skräpade på olika hårddiskar, men jag hade inte riktigt vågat satsa på det, berättar han.

Så här i efterhand har han lite svårt att ta in det. Att boken faktiskt blev klar, men inte bara det – han fick en litterär agent och sedan blev det budgivning mellan två förlag. Han fick ett väl tilltaget förskott och redan innan romanen gavs ut såldes filmrättigheterna till skådespelaren Gustaf Skarsgård.

– Det är helt sjukt. Jag har haft ett sånt flyt, säger han.

Fast resan dit var inte fullt lika enkel.

 

Annons

Snart kom första kraschen

Han började med att jobba ihop pengar. Stannade i Stockholm ett halvår och tog vartenda frilansjobb han kunde få som copywriter. Sedan köpte han en biljett till Vietnam. Nu kör jag, tänkte han. Och ganska snart kom första kraschen.

– Jag hade ju en idé i huvudet. Jag skulle skriva om det hårda livet i reklambranschen och säga något smart om kapitalismen. Jag hade jobbat och festat i ett halvår, jag var helt slut, och nu skulle jag skriva en bok, berättar Jonas.

– Jag satte mig och skrev stenhårt. I tre dagar satt jag, liksom helt övertänd, men så tog det stopp. Idén var helt uttömd. Och jag tänkte, jaha, det var visst inte någon riktig bokidé det där. Så okej, hur fan gör man då?

I efterhand kan han se att det var där, i den första krisen, som det egentligen började. Han gick tillbaka till grunden för själva hantverket, började leta efter en metod, lusläste vartenda författarporträtt han kunde hitta på nätet och fastnade framför allt för Haruki Murakamis syn på skrivandet.

– Han gav mig alla nycklarna. Han sa så här: ”Jag väntar”. Och det är hela grejen. Sätter man sig ner framför datorn tillräckligt länge så kommer det.

Jonas inrättade en närmast klosterliknande tillvaro för sig själv: uppstigning klockan sex på morgonen, meditation på balkongen, frukost, ett snabbt bad, och så iväg till ett café han valt ut till sin arbetsplats, där han beställde en Cà phê đá, en form av vietnamesiskt iskaffe. Exakt samma rutin, fem dagar i veckan.

– Klockan nio prick öppnade jag datorn. Och så satt jag till klockan tolv då jag åt lunch och pausade i exakt en och en halv timme. Och så började jag skriva igen klockan halv två och satt till prick fem, berättar han.

– Vissa dagar satt jag bara och tittade på datorn i fem timmar. Utan att få fram ett enda ord. Men jag satt. Och det fungerade.

Annons

Nu kör jag, tänkte Jonas Joelson och stack till Vietnam för att skriva sin roman. Men det skulle inte dröja länge innan första kraschen kom.

Plockade ut hundra scener

Så småningom kom alltså orden, huller om buller och utan någon egentlig plan. Där fanns ju Stockholms reklamvärld – sånt han sett och upplevt, hört talas om eller bara drömt.

Jonas Joelson

Ålder: 33 år

Bor: Stockholm

Aktuell: Debuterar med Tabula Rasa Hotels på Forum förlag.

Där fanns sex, droger, pengar och reklam. Kreativa människor som hade kul, men också den stora falskheten. En kontaktlöshet, ett tilltagande mörker, och längtan efter något som var mer på riktigt.

Vad det kunde vara visste han inte själv, han bara fortsatte att skriva, och efter tre månader printade han ut allt han lyckats åstadkomma. Voilá: 500 sidor med text. Men vad var det egentligen han hade?

– Det var ett enda stort kaos. Övergripande idéer, lösryckta meningar, dialoger och skisser till olika karaktärer. Det var högt och lågt, säger Jonas.

– Jag var tvungen att göra något. Så jag satte mig och plockade ut hundra scener som jag skrev ner på post-it-lappar och satte upp i rummet där jag bodde. Jag levde i det kaoset ett par veckor och försökte strukturera materialet. Till slut såg jag det. På ena väggen satt det scener FÖRE något, och på andra EFTER. Men före och efter vadå? Jag klurade på det ytterligare ett par månader. Och plötsligt var det som att jag förstod. Allt handlade om en liten elefant!

En struktur hade uppenbarat sig för Jonas, och där fanns hela historien om reklamkillen David Skoglunds uppgång och fall – den tvärsäkra och fullständigt vilsna huvudpersonen, som vill vinna till varje pris, men som i stället går sönder. En kreatör med och utan den kreativa förmågan på sin sida.

Jonas delade upp alla scener i 40 kapitel som han märkte med varsitt känslotillstånd, så att alla kapitel kunde bära någon slags stämning.

Han såg hur språket växlade mellan maniskt flöde och en korthuggen, upphackad prosa – eufori som möter depression, och huvudpersonens liv som krackelerar.

 

Existentiell bok

Tabula Rasa Hotels är en berättelse med flera bottnar. Den är både kärlekshistoria, samtidsskildring och utvecklingsroman. Själv vill Jonas gärna kalla den för en existentiell bok.

Det tycks finnas en gåta att lösa. För vad är det egentligen som har hänt David Skoglund? Vad döljer sig bakom den mytomspunna hotellkedjan Tabula Rasa Hotels? Och vad betyder de vita kuber som finns målade på stan och som verkar förfölja huvudpersonen?

Hans desperata jakt på något sorts svar tycks i själva verket påminna rätt mycket om Jonas egen skrivprocess.

– Det var som att köra in i varenda återvändsgränd i 200 kilometer i timmen och krascha, konstaterar han.

– Jag önskar att jag haft en tydligare plan och struktur från början. Men jag tror att jag var så rädd för att inte få ur mig nånting att skrivandet blev nästan tvångsmässigt. Jag liksom skrev mig in i varenda idé jag fick, innan jag överhuvudtaget tänkt igenom dem. Så jag har skrivit enormt mycket onödigt material.

Samtidigt tror Jonas att det där kaoset kanske var nödvändigt för honom. Han kunde till exempel experimentera med det där tillståndet som infinner sig mitt emellan dröm och vakenhet, lade sig ner med datorn och lät fingrarna löpa över tangentbordet, tills han nästan somnade.

– Ibland blev det hela sidor i ett sånt där flow, vissa stycken finns faktiskt med i boken exakt i sitt ursprungliga skick. Så det kan komma viktiga saker ur själva bristen på rationalitet. Det var till exempel först mot slutet som jag fattade vem huvudpersonen var. Det var som om världen växte fram genom hans ögon långt innan jag gav honom en fysisk form. Efteråt har jag ju insett att han är mitt eget ego rätt upp och ner. Inte så att jag har varit samma hänsynslösa svin som han, men han är den mörka och cyniska delen av mig. Den destruktiva, men också den mest kittlande och hedonistiskt härliga sidan.

 

Ett vidrigt reningsbad

Författare brukar ibland jämföra sina romaner med komplicerade kärleksrelationer. Jonas förstår vad de menar. Huvudpersonen kröp in under skinnet på honom och ville inte släppa taget. Han beskriver hela romanprojektet som ett reningsbad, lika vidrigt som nödvändigt, och när han kom ut på andra sidan var det inte bara huvudpersonen som hade förändrats, utan också han själv.

– Det var grymt svårt att sätta sista punkten. Jag hade ju levt med den här boken dagligen i över två år. Jag började meditera i samband med att jag skrev den och har faktiskt blivit buddhist på kuppen. Och jag är nog på väg bort från reklambranschen nu. Så på sätt och vis var nog detta min uppgörelse med den världen.

Han är försiktig när det kommer till framtiden. Så pass mycket inblick i bokbranschen har han fått för att inte våga hoppas på ett liv som heltidsförfattare. I stället utbildar han sig till massör. Han mediterar, och funderar på sin nästa bok.

– Det är ju ett visst motstånd att komma igång igen. Att skriva är en jobbig process också. Fast jag har faktiskt börjat skissa på en till. Jag sitter och famlar med den och har ganska mycket i huvudet. Men jag har ju inte planen klar.

Så får det vara, menar han. Allt har gått fort och det gäller att hålla sig på jorden. Han funderar en stund.

– Jag ska bli pappa också, säger han till slut och ler.

– Det blir ett intensivt år, det här också.

 

Jonas Joelson om…

Att nå ut

Tabula Rasa Hotels är det mystiska hotellkonceptet med den märkliga loggan i form av en vit kub. Kuberna dyker upp lite här och var i boken – och i verkligheten.

– Det är jättekul att bygga ett helt litet universum kring boken. Jag har gjort en hemsida, och jag har printat kuber och cyklat runt hela Stockholm och satt upp dem. Om man ska ge ett tips om förlagsbranschen så är det att inte sitta och vänta på förlaget för marknadsföring. Det är bäst att köra på själv. Räkna inte med att allt ska hända automatiskt bara för att man blir utgiven.

Att bli utgiven

– När jag var klar med manuset tipsade en kompis om en bekant som jobbar som agent. Jag skickade det till henne och hon nappade direkt. Sedan blev det faktiskt budgivning mellan olika förlag och jag kunde själv välja vem jag ville samarbeta med. Både min förläggare och min redaktör har varit så jäkla bra. Jag hade massor av fördomar, trodde att de skulle vara jättejobbiga och petiga och säga till mig att stryka och göra om. Men de har verkligen sett boken för vad den är, och i stället velat att jag ska våga ännu mer och fördjupa saker, bland annat relationerna i boken.

En räddare i nöden

När Jonas väl hittat grundstrukturen, delade han upp hela historien i 40 kapitel som han organiserade i ett datorprogram som heter Scrivener.

– Det programmet var en livräddare, utan det vet jag faktiskt inte om jag hade fått ihop det.  Det bästa med det är att man kan röra sig mellan metanivå och mikronivå. Jag tänker liksom på alla plan samtidigt och det kan vara väldigt förvirrande. Så att både kunna anteckna och skriva vart som helst i texten och ändå behålla överblicken, det var helt ovärderligt för mig.