Hem till gården

Hennes senaste roman har beskrivits som en hästbok för vuxna, men är också en knivskarp relationsroman och släktkrönika i svensk landsbygdsmiljö med såväl maktkamp som hästbegravningar och fartygskatastrofer. Vi träffade Gertrud Hellbrand, författaren och skrivarläraren som grävt i sin egen mylla, fått upp ett virrvarr av trådar och tidslinjer, och till slut hittat hem.

Vägen hem till Gertrud Hellbrand känns som en Colin Nutley-film. När vi väl är där har vi passerat fler blommande rapsfält än vad som är mänskligt möjligt att ta in, och varenda gård vi kört förbi tycks befolkad med de finmejslade karaktärerna i hennes senaste roman Veterinären. Det är här den utspelar sig.

Den lilla grusvägen gör en sväng runt en dockskåpsliten kulle och vi stannar framför ett rött tegelhus. Under äppelträdet har Gertrud dukat fram kaffe och kakor. Köpebröd, ursäktar hon sig.

– Jag brukar baka annars, men det har varit lite hektiskt på sistone, säger hon.

– Kring boklanseringar så kan det bli en del åkande hit och dit. Men det är bra att vara stationerad här. Det är lite nära allt. Som en förort till Stockholm brukar jag säga, men det är kanske inte riktigt sant.

 

Framför oss breder en åker ut sig innan skogsbrynet. Där nere kör grannen omkring med en traktor och Gertrud berättar om Vikbolandet. Det var här, på den lilla halvön i Östersjön, hon växte upp, och det var hit hon återvände efter några år i Stockholm och på folkhögskolan Biskops-Arnö.

Annons

– I boken heter det ju Småsjölandet eftersom jag ville kunna ta mig friheter, men det är ingen hemlighet att jag har hämtat miljöerna härifrån. Det är suggestivt att det slutar på ”-landet” också. Som en egen liten värld.

Hon pekar på solstolen under äppelträdet. Där brukar hon sitta och skriva – men det är bara en av många platser, för något särskilt skrivkontor har hon inte. Men hon talar om naturen på ett näst intill religiöst vis och använder ordet ”salig” för att beskriva sin relation till landskapet. Det märks att hon hör hemma här bland rapsfälten, trots åren i Stockholm och sina vänner där.

Även i Veterinären hittar man en tydlig konflikt mellan stad och land. Boken är en 483 sidor lång släktkrönika där huvudpersonen, veterinärens dotter Kristin, har en fot i Stockholms medievärld och en fot bland sin mors hästvänner på landet. Det är runt modern, matriarken Lucille, som handlingen och maktspelen i boken kretsar.

– Kristin är väl mitt alter ego på vissa sätt och jag använder henne för att analysera en livskänsla. Samtidigt analyserar hon i sin tur till exempel bonden hon träffar i boken. Hon är en människa som alltid har ett metaperspektiv på sitt eget handlande. Precis som jag. Det är både givande och en förbannelse att fungera så.

 

Det är svårt att läsa Veterinären utan att få en stark känsla av att Gertrud tar aktiv ställning för landsbygden. Och frågan är om romanen hade kunnat skrivas någon annanstans. Hon säger att hon nog alltid visste innerst inne att hon skulle komma tillbaka hit, även om hon förstod det först när hon och maken, författaren Ola Klippvik, hyrde ett hus på Vikbolandet och lämnade Stockholm för sex år sedan. Utöver sitt eget författarskap arbetar båda med kurser i kreativt skrivande på Bona folkhögskola.

– Jo, nu gräver jag nog där jag står i allra högsta grad. I Veterinären har jag hämtat inspiration både till människor och miljö från min omgivning på ett helt annat sätt än tidigare. Men än har ingen blivit sur på mig för att jag skrivit om dem. Boken har i och för sig inte varit ute så länge, så det kanske kommer. Men det var skönt när jag blev inbjuden till församlingshemmet här i trakten och kunde berätta om boken och inskärpa att den absolut inte är självbiografisk eller sann även om somliga karaktärer kan påminna om någon nu levande eller redan död vikbolänning.

 

Vi pratar om jakt och landsbygd och när jag säger något förfluget om machomän på landet hör jag en viss skärpa i Gertruds röst.

Annons

– Jag har så svårt för det där hatet mot gubbar som kommit upp i samhället. Att det liksom blivit modernt. Visst, jag känner massa gubbar härute och somliga är ju lite macho och har en viss ton och stil, men samtidigt finns det alltid nyanser och åter nyanser och många lager inom en människa, säger hon.

– Se på honom som sitter därnere!

Hon pekar på traktorn på åkern.

– Det är Ingvar, vår hyresvärd. Han är nog rätt manlig på vissa sätt, ordkarg och så, men om nåt händer, om nån råkar illa ut, så visar han stor omsorg och empati, även om han kanske inte talar om känslor hela tiden. Det har blivit alldeles för enkelt att trycka ner någon genom att bara avfärda dem som ”vita kränkta män”.

För den som läst Gertruds två första romaner – Vinthunden och ScenarioX – är det inte helt självklart hur hon blev de missförstådda gubbarnas tillskyndare.

– Jag var argare förr, säger hon.

Och som ung debutant med både självskadebeteenden och mäns överordning som teman var hon både en argare feminist och mer experimentell författare. Hoppet till Veterinären är onekligen stort. De första två romanerna rör sig på stram minimalistisk prosa i bland annat utkanten av BDSM-världen och är mer av “stilistiska kammarspel” för att använda hennes egna ord.

– Jag var ung, gick på Biskops-Arnö och var nog lite mer trendkänslig och mer ett barn av min tid då. Det var ett helt annat sätt att skriva. I en punktroman behövde jag inte hålla mig med ett stort persongalleri eller en detaljerad miljö.

Hon vrider på sig när jag pressar henne på hur sjutton man gör för att hålla ordning på alla människor, platser och händelser i en så myllrande roman som Veterinären, som dessutom inte heller är linjär, utan hoppar fram och tillbaka mellan skeenden.

– Det är förfärligt faktiskt. Jag avskyr det. Jag fick göra en tidslinje med en massa årtal för att hålla ordning på när allt hände, men sen blandade jag ändå ihop allt något fruktansvärt. Det kunde stå någonstans att någon var tre år 1970, och någon annanstans var samma person 18 år 1980. Då slet min redaktör sitt hår. Det var skitviktiga saker som jag hade slarvat med, men som hon hjälpte mig med att bena ut.

Pillet med kartor och tidslinjer är hennes Akilleshäl, säger hon.

– Det är väldigt inspirerande och roligt att göra research, att läsa om sådant som veterinärmedicin och kalvningar. Men den där skiten med årtal och adresser man ska ha hålla reda på… det är inte det roligaste. Och sen alla dessa hästar! Min redaktör och jag gjorde ett särskilt släktträd för bokens alla hästar så att jag kunde dubbelkolla att också de hade rätt ålder vid rätt tillfälle.

 

Envishet är en oumbärlig egenskap för de flesta som någon gång försökt skriva en bok, så även i Gertruds fall. Oavsett motgångar har hon fortsatt att obevekligt harva och redigera tills hon bestämt att hon är klar. Hennes debutroman, Vinthunden, blev också refuserad i första vändan. Men hon gav inte upp och till slut fick hon kontrakt.

– Mitt problem är att jag aldrig slutar redigera. Jag skriver om och skriver om, är perfektionist, säger hon, men tillägger att hon aldrig har tvivlat på sina egna texter ens när de stött på motstånd.

– När jag skrev min debutbok var jag med i en skrivgrupp. Vi var några elever från Biskops-Arnö som läste varandras texter och vi vågade också visa varandra saker som inte var klara än. När någon blev refuserad var det snarare så att vi tänkte att förlagen var idioter, för vi hade ju alla läst varandra och förstått. Det var ett stort stöd.

Men när debuterna började ges ut upphörde samarbetet.

– Det var en god hjälp då, men nu är min allra viktigaste läsare min man. Man kan bråka med en make på ett sätt man inte kan med sina vänner och min är en sträng läsare med ett fantastiskt öga för språket. Rent språkligt har förlaget oftast inte mer än några kommatecken att invända mot när han är klar med mina manus.

Gertrud Hellbrand

Född: 1974

Familj: Maken, författaren Ola Klippvik och två döttrar, 6 och 8 år gamla.

Yrke: Författare och skrivlärare på Bona Folkhögskola

Bibliografi: Vinthunden (2004), Scenario X (2008), Veterinären (2014)

Gertrud bygger helst med bilder, snarare än mot en från början färdig synopsis.

– Hästbegravningen var min första bild, en slags urscen. Det är egentligen ganska sällan man begraver hästar. Det finns en massa regler kring hur nära vattentäkter man får gräva ner djur och man måste äga marken där man gör det. Så det brukar gälla en mycket speciell häst när det väl händer. En man levt med länge, till exempel ett framstående avelssto.

Efter att hon pusslat fram och tillbaka länge fick den scenen till slut också inleda romanen.

– Jag tror att alla människor bär på några personliga urbilder. Situationer eller impressioner, något som gjort starkt intryck på en, säger hon och nämner en annan sådan bild hon använt; den av Estonia, färjekatastrofen från 90-talet, som spelar en inte obetydlig roll i boken.

– Jag kan inte göra några anspråk på berättelsen om Estonia. Jag var inte där. Min närmaste koppling är att min systers gitarrlärarinna och en gammal klasskompis morföräldrar omkom, men det var en katastrof som gjorde intryck.

– Metaforen är nästan oemotståndlig. Det finns något av babelskt torn över en sådan färja, en sådan stor båt, ett flytande nöjesfält. Det kunde vara en bild av civilisationen. Man roar sig och äter gott, dansar och super och under en finns bara ett stort mörkt bråddjup.

 

Hon har inget emot att Veterinären ibland kallats en hästbok för vuxna. Tvärtom.

– Kan den nå någon ny person på det viset är det ju bara bra. Ridvärlden är en miljö som sällan skildrats i svensk vuxenprosa. Många, både läsare och recensenter red ju som barn. Den erfarenheten delar fler än man tror, men ändå är det för vuxna ett outforskat territorium, säger hon.

När vi lämnar bersån i trädgården är det för familjen Hellbrands eget stall några kilometer bort. Plötsligt har vi vridit upp naturskönheten ännu ett snäpp och hamnat i vad som ser ut som Narnia. På en äng, under en hög björk, står en vit häst, Gertruds Leah, och betar. I en inhägnad står en liten ponny. Stallet bakom dem är litet och rödmålat och omgärdat av blommande hägg.

– Jag började på ridskola som sjuåring och fick min första ponny som tolvåring. Sedan dess har det aldrig varit tomt i stallet. Men det är en livsstil – man offrar mycket. Vi reste aldrig utomlands eller till fjällen när jag var barn. Mina föräldrar var högstadielärare under hela sina yrkesverksamma liv, så två lärarlöner skulle finansiera hästhållningen och tävlandet. I och för sig tävlade vi på låg nivå, min syster och jag, mest för att det var roligt. Vi tyckte det var roligast med klubbtävlingar och lagkompisar.

Det är lite av en egen värld, konstaterar hon, en värld som förtjänar sin plats i litteraturen.

– Personligen ser jag Veterinären främst som en relationsroman och släktkrönika. Men jag uppskattar själv när författare har en egen värld. Något de uppenbarligen känner väl till som blir en fond mot vilken de olika livsödena spelas upp. Ridsporten är tacksam på det viset, ett litet mikrouniversum med människor som har sin egen värld och brinner för samma sak.

Och det är i sin egen värld Gertrud stannar kvar. En bit ifrån de mer tävlingsinriktade delarna av ridsporten förvisso, men med bägge fötter fast planterade i Vikbolandets bördiga mylla.