Vägen hem till Gertrud Hellbrand känns som en Colin Nutley-film. När vi väl är där har vi passerat fler blommande rapsfält än vad som är mänskligt möjligt att ta in, och varenda gård vi kört förbi tycks befolkad med de finmejslade karaktärerna i hennes senaste roman Veterinären. Det är här den utspelar sig.

Den lilla grusvägen gör en sväng runt en dockskåpsliten kulle och vi stannar framför ett rött tegelhus. Under äppelträdet har Gertrud dukat fram kaffe och kakor. Köpebröd, ursäktar hon sig.

– Jag brukar baka annars, men det har varit lite hektiskt på sistone, säger hon.