Befriar kulturtanten

– Å, det ser ut som en filmscenografi från belgisk amatörporr!

Martina Montelius fingrar förtjust på de gräddvita soffdynorna i plast. De tronar på en bas av träfanér och utgör en sittgrupp längs med fartygets fönster. Vi är på finlandsfärjan. Här utspelar sig större delen av hennes nya bok Oscar Levertins vänner, där föreningens ordförande Boel sett till att få med sig hela sällskapet på litteraturkryssning över Östersjön.

Martina slår sig ner framför en rökmönstrad spegelvägg, solen är skarp. Efter romandebuten med Främlingsleguanen 2013 har hon vid två tillfällen varit en av de författare som samtalat om sitt skrivande inför publik på båten.

– Det gjorde otroligt djupt intryck på mig. Två gånger under samma dag fick jag sitta och prata framför femhundra kulturtanter, och de satt som tända ljus, trots att jag var debutant. Det viktiga var att jag var författare och att de ville prata om litteratur.

Redan i förlagets första mening om den nya boken slås fast att huvudpersonen Boel är en kulturtant med stort K. Vi är vana vid bilden av den här figuren – hon har ekokasse, linnetunika och ett litterärt kapital värdigt en akademimedlem, hon är sinnlig och härlig med skinn på näsan och ruter i kroppen. En frejdig typ. Ofarlig. Fast Boel är lite mer komplex än figuren. Martina fnysskrattar genom näsan när hon ska beskriva henne.

– Boel har länge gjort sitt bästa för att vara så trevlig som hon förväntas vara, och hon är snäll och allt det där. Men nu är barnen vuxna, hon är 62 år och äntligen sin egen. Hon går in i något slags punk-era i sitt liv, om hon någonsin ska knarka, balla ur och vara promiskuös så är det nu.

Annons

 

Martina Montelius pratar med värme om kulturtanterna, dessa fanbärare för kulturen som livsnödvändighet och samhällsfundament. De har följt henne genom livet. Från det första jobbet på biblioteket vid Medborgarplatsen i Stockholm, via teatern och fram till nu när de läser hennes romaner och vill prata med henne om dem. Hon kallar gruppen för ”en subversiv folkrörelse” och en motvikt till hur bokförlag och journalistik rör sig allt mer mot kortsiktighet och säljbarhet.

– Kulturtanternas syre är förkovran, eftertanke och känslomässig utlevelse genom litteratur, konst och teater. Det är fantastiskt, det måste berättas om dem, säger hon.

Samtidigt provoceras hon av att kulturtantens hela existensberättigande i samhällets ögon ligger i att hon är en behaglig typ. Hon förväntas vara familjens klippa som är snäll mot barnbarnen, har lagom trevliga åsikter och gör livsbejakande saker som att sy eller odla. En snäv kostym, om än i linne.

– Den stora litteraturen handlar ofta om de svåraste, obehagligaste, äckligaste aspekterna av livet. Jag tänker mig att om man dras till att läsa komplexa romaner så har man nog en livserfarenhet som har tagit en dit, en längtan efter att ta också i det som inte är så vackert. Då är man inte bara någon som blir glad varje gång hon ser en krokus, man är mer komplicerad. Det var en sådan person jag ville skriva om, säger Martina och fortsätter:

– Sen blev det kanske ännu mer än jag hade föreställt mig.

MARTINA MONTELIUS

Ålder: Fyller 40 i sommar

Bor: I lägenhet i Vällingby

Annons

Familj: Maken Niklas Hellgren och tre barn

Aktuell: Med nya romanen Oscar Levertins vänner

Gör också: Konstnärlig ledare, dramatiker och regissör på Teater Brunnsgatan Fyra, kulturskribent i Expressen, podden Lunch med Montelius – kulturtanterna tar matrast ihop med Gunilla Brodrej

Utgivning: Främlingsleguanen (2013), Ulf gråter (2013), Tre pjäser (2014)

Pjäser i urval: Jag växte upp inbäddad i spenavarm kattsand, älskad bortom allt förnuft (2001), En framrusande natt (2004), Längtar du hem nu, råttan? (2007), Spagetti – det har du rätt i (2009), Mira går genom rummen (2011), Född ond (2014)

Boel lever i ensam tvåsamhet med maken Greger och dyrkar, kanske älskar, sin terapeut. Hon suktar efter intellektuell stimulans och har nått en kväljande mättnad vad gäller andras behov och deras uppfattningar om hennes kropp och kunskaper.

”Ja, Boels plan är att under kryssningens lopp tryffla reda på en eller annan mänsklig kropp att vrenskas och sporta med. Kanske rentav känna ömhet inför. Boels dröm är att få känna och visa furiös kättja, inslunga sig i ohämmade knullfester med pattarna kaskaderande genom luftrummet likt dopade väskhundar, men också, och än hemligare, att få vidröra någon med sin kärlek, om än blott momentant. Det sistnämnda kommer sannolikt inte att ske. Men att hitta en mer eller mindre berusad individ att dråsa samman med borde inte vara omöjligt på en finlandsfärja, även om den är abonnerad av Tidskriften Läslust.”

 

Martina Montelius tittar ut över det tomma dansgolvet som om några timmar kommer att fyllas av stuffande båtpassagerare och blinkande ljus.

– Så himla rörande med de här röda och blå filtren på lamporna och hur det är samma färg på stolarna, utbrister hon.

På väggarna hänger reklamtavlor för drinkarna ”Be my red rose” och ”Passion for me”, 83 kronor vardera. Överallt glasdörrar och spegeltak, förgyllda handtag och lister. I en spräcklig soffa sitter ett rundlagt par och lutar sig mot varandra som behövde de den andres kropp för att hålla sig upprätta. De håller varandras händer och har båda röda t-shirts, hans med livräddarsåpan Baywatch tryckt över bröstet.

– När jag ser det där tänker jag – är det så livslång kärlek ser ut? Och vill jag i så fall uppleva den?

Martina skrattar högt. Hon gör ofta sådär, säger någonting krasst och raljerande, garvar åt det och kikar på en för att se om man förfäras eller roas. Kallar finlandsfärjan för en ”spyhink på vatten” och ifrågasätter om det verkligen är det ställe som historien kommer att beskriva som sätet för andlig spis och storartade tankar. Föraktfullt, skulle man kunna tänka, men det är snarare så att hon känner släktskap med dem som hyser ett lika starkt intresse för kulturen som hon själv gör. Med dem som, liksom hon, behöver den. I förordet till sin dramatiksamling Tre pjäser kallar hon verkligheten för överskattad och i Oscar Levertins vänner beskrivs kulturen som det enda som skonat Boel från ”slutgiltig sociopsykiatrisk härdsmälta”. Martina Montelius har mött många som delar hennes upplevelse av kulturen som räddning.

– Det kan vara väldigt otillfredsställande och ångestdrivande att försöka få djup kontakt med andra vuxna. Men en konstnärlig upplevelse är skapad av någon som verkligen vill nå fram till dig både känslomässigt och intellektuellt. Du slipper vara öga mot öga med konstnären och budskapet är aningen förhöjt, det kan verkligen bryta ensamheten. Man kan öppna en bok och känna att här är någon som talar till mig, eller se en teaterföreställning och uppleva att just nu under den här timmen när jag sitter i salongen så är jag faktiskt fullständigt förstådd.

Vi rör oss genom färjans ändlösa korridorer av hytter och heltäckningsmatta. Bakom en stängd dörr hörs upprörda röster på finska. En kvinna i pikétröja med texten ”Gruppledare” över ryggen och mobilen i ett hölster ser ut att vänta på sin grupp.

Vid fyra års ålder började Martina Montelius skriva dagbok. ”Per och jag har varit gifta i trettio år”, så löd hennes allra första anteckning. Hon tyckte att nämnde Per var så söt i profil när han åt filmjölk hemma i hennes mormors kök, han bodde i huset bredvid och var femton år. Hon ljög i dagboken då och gör det fortfarande. Skriver ett bättre liv i anteckningsbok efter anteckningsbok, de fyller nu ett helt förråd. Men de har aldrig varit till för någon annan.

– Att jag skulle visa upp någonting jag skrivit för offentligheten var länge en helt absurd tanke. Det var alldeles för privat. Och dessutom hade jag fått så fjantiga reaktioner från lärare.

Hon härmar en kvävd auktoritetsröst: ”Du skulle ju skriva om ditt sommarlov och så skriver du om dina fräknars inre liv? Uppgiften var att berätta vad du gjort mellan juni och augusti!”

– Jag tänkte att så skulle kanske en publik också reagera. Att jag skrev på fel sätt så att ingen fattar.

 

I tonåren började hon ändå längta efter att hennes ord skulle tas emot av någon och läsas. Hon skickade då sina texter anonymt till slumpvis utvalda mottagare genom att slå upp telefonkatalogen på måfå, blunda och peka på ett namn bland alla rader. Texten lades i ett kuvert ihop med ett brev där det stod ungefär ”Hej, du får bara det här, det kommer inget mer. Mycket nöje.” Och så ingen avsändare.

Drygt tio år senare skrev hon till slut motvilligt sin första text att möta offentligheten. Hon var regiassistent och sufflös åt Torsten Flinck på Teater Plaza och den då nyutexaminerade skådespelerskan Anja Lundqvist ville ha förslag på pjäser från henne. Efter att ha serverats ett antal manus föreslog Anja istället att Martina själv skulle skriva något.

– Eftersom jag inte kan säga nej så tänkte jag att okej, jag skriver en pjäs och det får bli det enda jag gör, säger Martina.

När manuset sedan förväntades vara klart hukade Martina bokstavligen i kulisserna så fort Anja var i närheten. Gömde sig, svarade inte när hon hörde sitt namn ropas. Det var inte förrän en annan medarbetare kom på henne med att sitta dold mellan draperierna på scenen som hon klev fram.

– Jag sa att pjäsen var gjord men att jag glömt den hemma, och sen gick jag hem och skrev den på ett dygn.

Resultatet blev Usch, nu blev jag lite mulen som spelades på Teater Plaza med Anja Lundqvist och Martina Montelius själv i en av rollerna. Hon var sufflös och spelade också rollen av en sufflös i pjäsen. Premiärkvällen var hamrande hjärta och rädsla.

– Den här pjäsen är konstig tänkte jag bara. Men så kände jag i ryggen, efter de första replikerna, hur publiken reagerade. De skrattade och tog in, de förstod! Det var otroligt, helt jävla fantastiskt. Det var som en jungfrusil. Har man en gång varit med om det så är det väldigt svårt att hålla ett löfte till sig själv om att aldrig göra det igen.

Nu är det femton år och lika många pjäser sedan. Språket är fortfarande drastiskt, ibland högtravande, ibland vulgärt, konstant underhållande. Det räcker med första sidan i Främlingsleguanen för att höra huvudkaraktärens särpräglade röst. Ordval och uttryckssätt låter oss förstå att det här inte är en vanlig unge som talar, det är en brådmogen liten med ett ordförråd som en gammal akademiker och en tysktalande leguan som bästa vän. Fyraåringen går på ”avträdet” och ”lättar sig”, gör sin ”aftontoalett” och kallar sina frånvarande föräldrar för ”upphovsmännen”.

– Det här barnets gestalt har jag alltid burit med mig, det är väldigt mycket som jag när jag var liten. Jag skrev berättelsen ur mig själv, och så tror jag ofta att det är med någons första bok, säger Martina.

Hon tror att mycket av hennes egen ton kommer från de gamla sagor som hon läste hos mormor när hon precis knäckt läskoden. Böcker som luktade gott och innehöll sedelärande historier med ålderdomligt språkbruk. Och i Martina Montelius skrivande är det orden som avgör handlingen, det är formuleringarna som föder innehållet i texten.

– Ord är på något sätt som levande varelser för mig. Jag skrev en pjäs som hette Jag är en gammelgädda i landsflykt, och den började också med de orden. Efter att jag hade kommit på den meningen fick jag börja ta reda på vad det betydde, och sen förstod jag det.

 

Kryssningsfartyget känns långt borta när vi stegar nedför den vältrampade röda mattan som ligger över trappstegen till Teater Brunnsgatan Fyra. I de här källarlokalerna har Allan Edwall framfört klassiska texter av Sofokles och Dostojevskij. När han gick ur tiden i slutet av nittiotalet tog Kristina Lugn över teatern och drev den fram till 2011 då dottern Martina Montelius blev konstnärlig ledare. Nu är det premiärvecka och fullt upp. På scenen hänger scenografen Ulla upp tomma tavelramar mot svart sammet.

– Att skriva för teatern innebär att berättelsen inte ska vara helt färdig när du skrivit klart. När skrivprocessen är avslutad börjar nästa fas med tolkningar från alla möjliga håll för att göra en uppsättning. Pjäsen ska ha luckor som ska fyllas i av alla som jobbar med den, och av publiken, säger Martina.

Hon jämför dramatikeruppdraget med att vara teaterns Gud, i den rollen kan hon få skådespelarna att säga vad som helst, och andra medarbetare att bygga helt nya världar på scenen. Det hon skapat står levande framför andra människor och är kött och blod. På så vis har dramatikern en otrolig makt. Å andra sidan måste hon finna sig i att lämna över texten i andras händer och låta dem göra sitt eget av den.

– Det har varit en berusande frihetskänsla på det sättet att ha fått skriva bok, där inte en massa andra fingrar är inne och pillar. En roman innehåller sin egen scenografi och ljussättning och allting.

 

Martina halvligger på en soffa med snirkliga trädetaljer som stått där sedan Edwalls tid. Hennes röda Dr. Martens mot tunnslitet tyg. Johannes Brost seglar in i beige kavaj och axelremsväska. Han har spelat en föreställning ihop med Ewa Fröling här under våren, med manus och regi signerat Montelius. Martina studsar upp.

– Nämen, lägg ägg! Hörru mannen, var haru varit hela mitt liv?!

Hon skrattar, kramar om, meddelar att hon kommer och pratar mer senare och avslutar med att kalla honom för ”Gullegubben”.

Det här är hennes hemmaplan, och hon erkänner att hon är lite nervös inför mottagandet av den nya boken. Främlingsleguanen hyllades och sålde bra och den kommande romanen har förbeställts hos bokhandlare och bibliotek av en ivrig publik med förväntningar. Tänk om de älskade kulturtanterna blir besvikna och tycker att det är för mycket snusk och för lite finstämdhet. Egentligen är ju ingen i Oscar Levertins vänner särskilt intresserad av självaste Oscar Levertin, som var författare och litteraturprofessor runt förra sekelskiftet. Inte ens ordföranden själv.

– Boel har tröttnat på vördnad, hon har känt så jävla mycket vördnad, säger Martina. Jag tror att det finns många som hon.

Att skriva om Boel är ett sätt att erövra tantskapet, och själv hoppas Martina att hon ska bli lite som Boel när hon blir äldre. Hon känner inte igen sig i den enda bild hon tycker ges av den äldre kvinnan och det liv hon förväntas vilja leva.

– Det är mycket ”lyxfrossa på äldre dagar, packa in dig i den här leran och åk på spa”. Det är väl inte självklart att det man vill med resten av sitt liv är att lyxa till det, man kanske vill svina? Jag hoppas att kulturtanterna ska läsa om Boel och känna befrielse.

 

Martina Montelius om…

Att hitta sin egen röst

Försök att inte vara så duktig på att skriva, alltså i betydelsen skriva på ”rätt” sätt. Det blir lätt att man försöker tillfredsställa en tänkt läsare med någon sorts makt, som en förläggare eller någon på en tidning, man vill visa att man kan. Nu när jag och redaktören gått igenom den senaste boken så har vi ibland struntat i korrekturläsarens invändningar. Det har handlat om hur ett ord ska användas eller ren grammatik, och då har vi i vissa fall kommit fram till att vi gillar hur det låter fast det uppenbarligen är fel, och så har vi låtit det vara. Försök skriva precis så som du vill, och hur du vill skriva känner du förhoppningsvis i dig.

Recensioner

Det är klart att jag kommer att lusläsa alla recensioner och om någon skriver någonting elakt så kommer jag att börja gråta. Samtidigt – även om jag skulle bli jätteledsen om alla hatade den, så är det också en del av det här yrket, det går inte att komma ifrån. Men jag **vill** att de ska skriva att de är helt omskakade känslomässigt. ”Det här går nästan inte att bedöma för att det är en sådan omstörtande upplevelse” och att de vacklar hit och dit när de har läst den och får ställa in olika framträdanden på litteraturkritikernas årsmöte för att de är så drabbade. ”En nära döden-upplevelse” ska rubriken vara!

Readlines

Om du inte har ett kontrakt på en bok, utan vill bli klar med ditt manus för att kunna skicka in det till förlag, då kan du hitta på en egen deadline. Det beror ju lite på vad man har för psyke men det skulle kunna vara en ganska tight deadline. Så istället för att hela tiden efter tre meningar fundera på om det du skrivit är tillräckligt bra så fokuserar du bara på att det ska vara klart om en månad hur bra eller dåligt det än är. Inga andra regler än att det ska vara färdigt då. Så får du titta på det efteråt och gå igenom texten.