Tänjer på verkligheten

På gränsen till galenskapen hittar hon hustomtar, psykopater och onda tvillingar. Och när verkligheten är för trång gäller det att töja ut den. Det är nämligen i skymningslandet de bästa historierna finns, i alla fall om du frågar Marie Hermanson.

Det pirrar i handlederna. Det är ett gott tecken. För den där lätta kittlande känslan är pulsen som höjs, och det betyder att det hon just skrivit är bra.

Marie Hermanson brukar bara skriva två-tre sidor innan hon skriver ut texten och sätter sig med glasögon och penna på fårskinnet i fåtöljen och går igenom den. Om pirret kommer vet hon att hon är på rätt väg.

Två tunna gröna växter i terrakottakrukor bor i ena hörnet av skrivarlyan. På väggen en plansch med kinesiska muren och en med buddhistiska munkar. Nött plankgolv med röd matta. Nu är persiennen uppdragen men i vanliga fall tar Marie ner den, och drar för gardinerna.

– Det känns ofta lite farligt att skriva, och då behöver jag ha det tryggt och skyddat. Det här är som min hemliga koja, skild från mitt vanliga liv, säger Marie.

Skrivarlyan ligger i Konstepidemin i Göteborg, ett kluster gamla sjukhusbyggnader i gult tegel som nu rymmer 130 konstnärer av olika slag. En spång med industristaket längs sidorna leder upp till den långa korridoren där Maries rum ligger.

– Det är som att jag kliver in i min egen hjärna när jag kommer hit, jag går in i mig själv och blir den ensamma Marie. Här kommer jag djupare in i mig själv och kan tänka alla tankar till slut, säger hon.

Annons

 

I höstas kom Marie Hermansons senaste roman, Skymningslandet. Där har den åldrade, vithåriga Florence stannat tiden vid fyrtiotalet och lever på sin övervuxna herrgård som om Europa fortfarande var mitt i brinnande världskrig. 22-åriga Martina och hennes kompis Tessan får jobb på gården, men bara om de klär sig i tidstypiska kläder och spelar med i Florences föreställning. När vår tid bjuder timanställningar och springvikariat och dagarna går ut på att vänta på sms från bemanningsföretaget är det ingen uppoffring att vara husa åt en förvirrad dam i ett stort hus. De får boende, lön, en garderob med spännande klänningar och, framförallt, ett sammanhang. Trots att arbetet på herrgården innebär att skriva brev till Florences avlidne far, och duka upp storslagna middagar till män som även de sedan länge gått ur tiden, så blir det snart en helt normaliserad tillvaro.

Arbetet med romanen Skymningslandet började redan för tio år sedan när Marie sett dokumentärfilmen I grevens tid av filmaren Helena Nygren. Där lever greve Stenbock som om tiden stått stilla och låter människor vara betalande gäster, eller arbetande, för att få ta del av hans värld och visdomar.

– Filmmakaren fick ta jobb som sällskapsdam för att komma honom nära, och det var så fascinerande att hon skulle spela den rollen och ha på sig fin klänning och tilltala greven på rätt sätt. Så då bytte jag gubben mot en gammal dam och började entusiastiskt skriva. Men så tog det stopp, och jag lade undan det i en pärm och lät det stå.

Det står en hel del pärmar i Marie Hermansons bokhyllor. På somliga är ryggarna märkta med titlar från redan utgivna böcker, och däri kan finnas scener och avsnitt som aldrig kom med, men som kanske kan användas i någon annan bok. Andra pärmar gömmer tre-fyra påbörjade historier som hon hoppas ska bli av längre fram, sådana som avstannat precis som Skymningslandet gjorde, och som behöver ny skjuts för att komma vidare.

– Kerstin Ekman har sagt att det är när två idéer gifter sig som det blir något bra, och det håller jag med om, säger Marie. Det behövs två helt olika idéer som krokar i varandra.

Med Skymningslandet var det tankarna kring hur osäkert det är idag när man som ung ska ut på arbetsmarknaden som utlöste en ny riktning i skrivandet. Plötsligt fanns en logik i att unga människor kunde tänka sig att bosätta sig hos en galen tant och spela rollspel från morgon till kväll. Det nya elementet fogades till det gamla och berättelsen fick nytt liv. Hon kunde börja igen.

Marie Hermanson

Ålder: 58 år

Bor: I stadsdelen Guldheden i Göteborg

Annons

Bakgrund: Utbildad journalist. Författare på heltid sedan tjugo år tillbaka

Utgivning i urval: Det finns ett hål i verkligheten (1986), Värddjuret (1995), Musselstranden (1998), Mannen under trappan (2005), Himmelsdalen (2011)

Aktuell: Med romanen Skymningslandet som kom i höstas

Marie Hermanson återkommer flera gånger till det där, att särskilt den första fasen av skrivandet är känslig och sårbar, lite hemlig. När bilderna hon ser i huvudet ska bli ord.

– Ofta börjar det när jag inte gör någonting särskilt, kanske står och borstar tänderna. Plötsligt börjar en film rulla i huvudet, nästan som en dröm eller som om jag minns någonting som jag varit med om för länge sedan.

När idén till Himmelsdalen, som kom 2011, damp ner gjorde hon egentligen research till en annan bok, en historia om en kille som spelade mycket dataspel. För att förstå sin karaktär började hon spela World of Warcraft och blev helt fast.

– Det var verkligen att kliva in i en helt annan värld, det var jättehäftigt. Och så hamnade jag i en dalgång där jag var jagad av en stor svart varg och blev inträngd mot en klippvägg utan att komma någon vart. Då kom det – den stängda dalen, två tvillingar där den ena är fast på ett obehagligt ställe, kanske ett mentalsjukhus, de byter plats med varandra. Ja, där var liksom historien, på bara någon bråkdels sekund.

 

För några år sedan blev Marie inbjuden att tala på en psykiatrikonferens. När hon undrade varför de bjudit in henne bland alla läkare och professorer fick hon till svar att det var för att hon brukade skildra människor som skulle kunnat ha en psykiatrisk diagnos.

– Då slog det mig att jo, så är det nog, säger Marie, jag vill ut till psykets gränser. För att veta vad en människa är måste man ut i gränstrakterna.

I Himmelsdalen är den ena tvillingen en duperande psykopat, i Skymningslandet har ett övergrepp fått Florences sinnen att fastna i fyrtiotalet och i Mannen under trappan är villaägaren Fredrik övertygad om att det bor en kortvuxen man i skrubben under deras trapp. Fast i det sistnämnda fallet gör det kanske det, bor någon under trappan alltså, det vet man som läsare aldrig riktigt. Det är nämligen inte bara det mänskliga psyket som har sina dunkla vrår, också verkligheten är töjbar och bjuder gråzoner i Marie Hermansons världar.

– Visst kan man förklara alltihop med att Fredrik har en psykos och allt händer i hans huvud, men det kan också vara så att någon faktiskt bosatt sig under trappan. Jag kan tänka mig flera förklaringar, säger Marie.

Hon kallar det för verklighetsutvidgning. Att vara öppen för lite mer, göra verkligheten större än det vi tycker oss se och uppleva vid en första anblick. Det ger också fördelar rent hantverksmässigt att inte hålla sig till strikt realism. När sinnevärldens ramar är upplösta kan man som författare låta berättelsen ta oväntade vägar.

– Om det får vara lite overkligt och människorna lite galna kan det hända mer spännande saker, så det är inte bara en fascination utan har en berättarteknisk poäng också, säger Marie.

Ren fantasylitteratur är hon däremot inte intresserad av att skriva, det är just gränslandet som fängslar henne, och hon är noga med att också det hon kallar ”det overkliga” upplevs som trovärdigt för läsaren.

– Det är viktigt att det finns en logik i det som händer, även om det inte överensstämmer med vad vi skulle kalla logiskt i vår verklighet, säger Marie. Och det får inte bli för konstigt, ofta funkar det bäst att skruva upp något vardagligt bara ett snäpp. Jag brukar beskriva hur det luktar, smakar och låter, använda detaljer för att få läsaren med mig.

 

Marie Hermanson debuterade 1986 med Det finns ett hål i verkligheten, en samling fantasirika novellsagor. Den första romanen, Snövit, kom fyra år senare och är precis som titeln avslöjar berättelsen om Snövit i ny form. I Maries tappning får man komma in i huvudena på karaktärerna och ta del av styvmammans inre tankar och jägarens kval inför uppdraget att skjuta flickan.      

Sagor och myter har alltid haft stort inflytande på Marie Hermansons skapande. Den där mannen som, eventuellt, bor under Fredriks trappa till exempel, han är inte helt olik en hustomte – vänlig och hjälpsam så länge man håller sig väl med honom, lurig och potentiellt livsfarlig om man inte gör det. I Musselstranden försvinner en liten tyst fyraåring och återfinns igen många veckor senare, oskadd och fortfarande utan ord. Det finns inga rationella förklaringar till var hon kan ha varit eller vem som kan ha fört bort henne, men hon målar fågelliknande figurer. Huvudkaraktären i boken forskar i bergtagningsmyten och slås av likheterna.

Gamla tiders sägner gav förklaringsmodeller till det obegripliga och kusliga, genom att sätta folktron i en modern kontext skapas en helt ny spänning. Det ger energi och kraft i berättandet, upplever Marie.

– Sagor och myter innehåller så mycket samlad livsvisdom. De är människors erfarenheter och känslor stenhårt koncentrerade till en liten buljongtärning som man löser ut i sin egen själ.

Vi åker ut till Jonsereds herrgård utanför Göteborg. I en trävilla högt över sjön Aspen och strax intill den pampiga herrgårdsbyggnaden har Marie suttit och arbetat med Skymningslandet. Hon blev spökrädd här, hörde konstiga ljud, men det visade sig vara kylskåpet som knäppte och suckade. Ett stipendium från Göteborgs universitet gjorde miljöombytet möjligt och i vanliga fall brukar det sitta flera skrivande i huset, men den här månaden var hon alldeles ensam. Bara fåren utanför fönstret höll henne sällskap. De fick ta plats i romanen, och kanske var avskildheten en fördel när hon skulle beskriva den tidskonserverade tillvaron på herrgården i boken. I Skymningslandet ligger en del av hotet i miljön runt gården, den försummade grönskan växer upp på fasaden och djur och insekter är ovanligt grova. Att tiden har stannat är ingenting som naturen hörsammat, den växer vidare med kvävande frodighet.

– Egentligen är den miljön hämtad från slottsparken runt Wiks slott i Uppsala, säger Marie. Där satt jag och skrev Himmelsdalen och slogs av hur enorm växtligheten var. Murgröna lindade sig runt trädstammarna och jag såg jättestora vinbergssnäckor och snokar. Jag skrev ner det lite skissartat och använde det sedan som en del av spänningen i Skymningslandet.

Miljön runt Jonsereds herrgård är för dagen bitande blåsig och stålgrå. En kraftig smidesgrind skiljer stipendiatvillan från herrgårdsbyggnaden. Marie får dra upp huvan på jackan för att undkomma de vassa snöflingorna. Inne i herrgården takkronor och vita dukar.

Ibland behöver hon lämna den trygga kojan i Konstepidemin och skriva någon annanstans ett tag. För att få nya intryck eller för att göra research. Under arbetet med Himmelsdalen letade hon upp en schweizisk dalgång som den hon såg framför sig i huvudet efter dataspelandet.

– Jag kollade på Google Earth där man kan flyga över jorden och se satellitbilder, och jag färdades över alperna och såg plötsligt en smal, smal spricka med alldeles grönt nere på botten. När jag klickade mig ner såg jag att där fanns hus och vattenfall och nästan lodräta bergväggar, och jag tänkte – herregud, det är ju Himmelsdalen!

Genast kollade Marie upp vad det fanns för flygresor som kunde ta henne någonstans i närheten av dalen, och en vecka senare flög hon till Genève och åkte vidare med tåg till alpklyftan som triggat så många idéer.

– Då var jag fortfarande i det där drömska första skedet, allt kändes overkligt. Jag var helt ensam och gick runt och lekte för mig själv och låtsades att människorna i byn var personer i min bok.

I fem dagar stannade hon i dalen, fotade och antecknade och upplevde den klaustrofobiska känslan som de branta bergväggarna gav. Just instängdheten spelar en stor roll i berättelsen om tvillingarna i bergsravinen, och för den gåtfulla stämningen i hela boken.

– Jag hittade övergivna fäbodar med spindelväv och kom till ett mysko ställe med någon som gjorde jätteläskiga skulpturer av gamla trädrötter, det tog jag in i boken sedan. Folk i dalen åkte in i berättelsen och blev psykopater, stackarna, skrattar Marie.

 

Tillbaka i skrivarlyan. På anslagstavlan hänger vykort från Lauterbrunnental, som Himmelsdalen heter i verkligheten. De samsas med en bild av ett tvillingpar i klänning, några tänkvärda citat på postitlappar och gamla mobilnummer.

Marie Hermanson har skrivit elva böcker. Nu ska hon påbörja ytterligare en, gå in i den där intuitiva första fasen igen som hon beskriver som hög och härlig, men ömtålig. Med åren har hon lärt sig acceptera att det första som kommer på papper inte brukar vara så imponerande.

– Jag måste lura mig själv i starten varje gång. Jag säger till mig själv att det här ska ingen läsa, det är helt privat, du behöver inte vara rädd att det här har upprepningar och motsägelser och dåligt språk, skriv på bara.

Hon jämför med att grädda pannkakor, hur den första alltid blir antingen lös och sladdrig eller vidbränd, det är inte förrän man stekt in järnet som det går att göra något ätbart. Eller läsbart.

– Jag bara skriver vidare, helt ostrukturerat. Det kan vara korta scener utan kronologi, dialoger där man knappt vet vilka som pratar, miljöer utan människor. Jag öser på och försöker att inte kritisera det.

Och sedan – skriva ut, glasögon på, penna, fårskinnet i fåtöljen. Och så pirret då, förhoppningsvis.