Berättelsen kommer först

Hans reportageböcker har nominerats till Augustpriset inte mindre än tre gånger och sträcker sig från djurätt till feminism och narkotikapolitik. Men för att fånga läsarna räcker det inte bara att förmedla insikter och aha-upplevelser. Även känslorna måste finnas där, och skrivglädjen.

Så plötsligt släpper huden. Ögonen stannar kvar på det flådda huvudet och hela köttkroppen dunsar tillbaka i en väldig rekyl så att ställningarna skakar. Huvudet sväljs av en stor mangel och går sedan ner i ett hål i golvet. Med den försvinner den sista ladugårdslukten; härefter luktar det bara kött, som i vilken charkdisk som helst.”

 

Det har gått 15 år sedan journalisten och författaren Magnus Linton debuterade med Veganerna – en bok om dom som stör. Inledningskapitlet tar läsaren med på en grotesk rundvandring genom ett fabriksslakteri i Skara: ett helvetets förmak med giljotiner och hjärnsubstanser och floder av blod som får en att känna att man har ätit sitt livs sista prinskorv. Aldrig mer kött!

När läsaren känner sådär blir Magnus Linton nöjd. Han har lyckats med sitt mål.

– Jag eftersträvar två saker när jag skriver. Läsupplevelsen måste vara intellektuellt stimulerande, den ska ge en tankemässig aha-upplevelse: ”Shit, sådär har jag aldrig tänkt”. ”Oj, är det så det ligger till?”. Men det intellektuella genererar inga känslor, bara insikter. Därför måste man också skriva på ett sätt som berör. Göra läsaren glad, ledsen, arg eller till exempel spyfärdig som reportaget från slakteriet, eller ledsen som kapitlet om mammorna i Knark.

Lästips! Verklig­heten kräver lika god planering som fiktion, och följer sina egna lagar och regler.

 

Annons

Vi ska återkomma till mammorna och de där känslorna, men för Magnus Lintons del börjar berättelsen ändå oftast i det mer teoretiska. Det gäller även hans senaste bok, Knark – en svensk historia. Det är hans sjätte reportagebok och handlar om ideologin bakom svensk narkotikapolitik och dess konsekvenser under det senaste halvseklet.

MAGNUS LINTON

ÅLDER: 48.

BOR: Stockholm.

AKTUELL: Med reportageboken Knark, en svensk historia.

GÖR: Författare, journalist.

UTGIVNING: Veganerna – en bok om dom som stör (2000), Americanos – ett reportage om Latinamerikas nya rebeller (2005), Kött på flykt (2007). Cocaina – en bok om dom som gör det (2010), De hatade – om radikalhögerns måltavlor (2012).

BAKGRUND: Chefredaktör för tidskriften Arena 2000-2007. Medarbetare bland annat på Expressens och Dagens nyheters kultursidor samt Sveriges Radio. Har Augustprisnominerats tre gånger.

Boken kom ut i september och Augustprisnominerades en månad senare i kategorin Årets svenska fackbok. Idag har Magnus Linton blivit tillfälligt avlöst från föräldraledigheten med yngsta dottern för att göra den här intervjun. Många drar i honom nu. Han ger intervjuer och håller föreläsningar och första upplagan är snart slutsåld. Det är uppenbart att han ännu en gång lyckats ringa in ett stycke nutidshistoria som engagerar.

– Jag går igång när ingen, oberoende av politisk utgångspunkt, ålder, religiös eller sekulär uppfattning, kan värja sig för ämnet. Knark är något de flesta har en relation till. Många har själva provat preparaten, andra har en släkting, son eller granne som blivit missbrukare eller dött i narkotikarelaterat elände, och nästan alla minns skolans indoktrinering och är kanske intresserade av propagandans bakgrund.

Annons

För egen del fick han upp ögonen för ämnet när han arbetade som chefredaktör på Arena. 2003 skrev han en idéhistorisk essä om det narkotikafria samhället som idé. Sedan gick åren. Andra böcker kom i vägen. Under tiden skrevs det ett gäng akademiska avhandlingar på temat. Men ingen närmade sig ämnet journalistiskt och själv såg han att det fanns en rätt uppseendeväckande berättelse som måste berättas.

Lästips! Vill du skriva fackbok? Här är sex tips på vägen.

Det finns ett ledord som är viktigare än allt annat när Magnus Linton letar ämne till en reportagebok och det är just berättelsen. Att det finns ett förlopp, någon sorts episk rörelse, som kan berättas via en ”växling mellan det teoretiska och det kött- och blodiga”.

– Utmaningen är att få ihop en lagom balans mellan nya uppgifter, avancerade resonemang och möten med människor och miljöer. Det blir lätt för mycket av det ena eller det andra.

Ibland kan det medvetet bli för mycket av just ”det ena”. Mot alla regler om att starta på ett sätt som suger tag i läsaren inleds Knark med ett kapitel på 70 sidor som till största delen är en rätt tung analys. När redaktören hade gjort en första genomläsning antecknade han ”Puh!” efter kapitel ett.

– Men herregud, om det var så jobbigt borde jag ju kasta om och lägga ett mer publikfriande kapitel först, tyckte jag. Men redaktören sa att nej, nej, det skulle läsaren få som ”belöning” längre fram. Jag tyckte det var konstigt resonerat och argumenterade för att vi skulle lägga ett lättare kapitel först, men vi kom fram till att han hade rätt och att det i det här fallet krävdes en djupare förståelse, en rejäl bakgrund för att man fullt ut skulle kunna ta till sig de andra reportagen. Men nu dras jag med skräcken att många läsare ska tro att allt är lika teoritungt och hoppa av redan efter första kapitlet.

 

Mest nöjd är han med bokens tredje kapitel. Det bygger på intervjuer med ett antal mammor till barn som missbrukar.

”Att gå för att titta på sitt döda barn är outhärdligt, att gå för att titta på sitt barn som hoppat framför ett tåg är obeskrivligt. De kämpade mot de inre föreställningarna, men hade blivit lovade att det inte var som i de värsta fallen. Han skulle gå att urskilja. Och de behövde bara se ansiktet. Skallen, sa de, hade tejpats ihop.”

– Scenerna, som i kapitlet med mammorna, är de som ligger närmast skönlitteraturen.

Ett problem man har som reportageboksförfattare är att man ibland inte är på plats när det händer. Istället får man prata med folk som har varit med om något och försöka återskapa förloppet med känslor och detaljer som stimulerar läsarens fantasi.

– För att få till det där förloppet, berättelsen, måste man ibland ställa näst intill absurda frågor till intervjupersonen. ”Minns du om du kände något speciellt då när det här hände, vad var det för väder, vad var klockan, vad hade du för kläder på dig?”.

Från början var det inte Magnus Lintons idé att han skulle bli författare. Som reporter på tidningen Arbetaren bevakade han, bland mycket annat, djurrättsrörelsen i slutet av 90-talet och en serie artiklar på det filosofiskt laddade temat ledde till att bokförlaget Atlas hörde av sig och undrade om han ville skriva en bok.

– Jag får ofta känslan att mina böcker kommer sent i ett förlopp. Så var det även med Veganerna. 90-talet hade gått, djurrättsdiskussionen kändes uttjatad, militanta veganer hade sprängt bilar i Umeå många år tidigare.

Lästips! Vill du skriva en fackbok? Hur går man från idé till handling? Och vad vill förlagen ha? Skriva guidar dig i fackboksvärlden.

Ändå blev det en kritikerrosad debut, en berättelse om djurrättsrörelsen i Sverige och om vem som har rätt att döda. Så hur vet man att ämnet man vill skriva om håller? Hur vet man att allt inte redan är sagt?

– Det kan man bara ta reda på genom att sätta sig ner och sortera gammalt från nytt. Med sitt omdöme och sin research får man sedan försöka lägga till och samla ihop debatten och ställa kritiska frågor till sig själv. Säger jag något angeläget? Något nytt? Vad är det allmängiltiga i det här? Men egentligen behöver berättelsen inte vara ny, det kan räcka med att man berättar en gammal historia på ett nytt sätt.

 

MAGNUS LINTON OM ATT…

Överleva som författare

– Jag har haft turen att få ett par feta stipendier och numera får jag bra kontrakt. Som fackboksförfattare tjänar man de mesta pengarna på att hålla föreläsningar. Ett ämne kan kännas angeläget, men genererar det inga föreläsningar funkar det sällan ekonomiskt.

Om skönlitterärt skrivande

– Jag tror att jag saknar fantasin som krävs för att skriva skönlitterärt, jag klarar mig inte utan faktiska uppgifter. Jag kan inte fantisera fram världar, stämningar och karaktärer på det sätt en bra författare måste kunna. Min föreställningsförmåga räcker helt enkelt inte till.

Om objektivitet

– Objektivitet är ett skämt, det finns såklart inte. Alla berättelser är byggda på ett subjekts urval, förkunskaper, och värderingar. Däremot jobbar man ju som journalist med allsidighet. Alla sidor i en historia ska ha rätt till sina bästa argument.

Om att värna sitt språk

– Jag har haft väldigt bra redaktörer, men en del kan ibland ha ett lite träigt svensklärarperspektiv. ”Här borde det vara ett kommatecken, och det här ordet finns väl inte heller by the way, här ska det ju vara ett ’att'” etcetera. Man måste lita på sin egen känsla och rytm, driva igenom sitt eget språk.