Skapar parallella verkligheter

Vurmen för det övernaturliga har präglat hela Sara Bergmark Elfgrens liv. Också hennes nya bok rymmer magi – men den här gången kommer ­huvudpersonerna inte att kunna rädda världen.

Inne på det gamla läroverket Norra Latin hänger en gigantisk målning av Prins Eugen. Den föreställer vatten och tallar i kvällningen, med den orangegula solen reflekterad i vattenytan. Det är en vacker, men ganska konventionell tavla. Men i en viktig scen i Sara Bergmark Elfgrens nya bok får landskapet liv. När Tamar, en av huvudpersonerna, hör ljud av vind och en fågels rop bakom sig, vänder hon sig om mot tavlan och ser hur tallkronorna vajar i vinden, hur havet rör sig under den gyllene himlen:

»Jag tog några stapplande steg mot tavlan. Sträckte ut handen. Rörde vid väggen. Kände mig darrig och endor­finrusig, som efter att ha sprungit.«

Sara Bergmark Elfgren tror inte på magi, säger hon.

– Men vissa ögonblick i livet kan kännas magiska, när verkligheten blir förhöjd. Det kan vara i mötet med naturen, med människor eller med konsten. Och i böcker kan man dessutom slänga in lite äkta magi.

 

Boken Norra Latin kommer i oktober. Skolbyggnaden som skänkt den sin titel invigdes av Oscar II 1880 och var på sin tid Sveriges största läroverk och de klassiska språkens högborg. Bland eleverna fanns namn som Hjalmar Söderberg och Vilgot Sjöman. Flickor fick inte gå här förrän 1961 och drygt tjugo år senare stängdes skolan.

Annons

– Arkitekturen är ju ganska bisarr. Den ska efter­likna ett florentinskt renässanspalats, säger Sara Bergmark Elfgren, som vandrat omkring mycket här det senaste året. Hon har betraktat de många konstverken signerade av tidens största konstnärer, lagt märke till detaljer, känt in stämningen. I boken beskriver hon bland annat hur en elev en gång stigit ut på en av ljusgårdarnas glastak, hur glaset spruckit och flickan störtat handlöst mot marken.

– Någon ramlade faktiskt ner på riktigt, men klarade sig. Senare gjorde några elever en papp­figur och lade på glaset som ett skämt. Lärarna som var med den där gången på 1950-talet tyckte inte att det var särskilt roligt.

Ljudet av ett par klackar ekar längre bort i de dovt belysta pelargångarna och det hörs ett svagt sorl från receptionen. Så slås dörrar upp och ut ur en sal strömmar kavajklädda människor med namnskyltar på bröstet och små plastglas i händerna. De beger sig mot cafeterian och deras röster studsar och mångdubblas mot väggarna, rycker oss tillbaka till verkligheten. I dag är ­Norra Latin omgjort till ett konferenscenter.

Men tänk om skolan aldrig hade stängt? Om här startat en teaterlinje dit aspirerande skådespelare från hela landet sökt sig? Nog går det att föreställa sig tonåringarna som hänger i slitna sittgrupper under den högtidliga arkitekturen. Doften av ­automatkaffe och snus, klottret på toaletterna.

»Kommer man från Drottninggatan är det lätt hänt att man missar skolan helt, att man passerar utan att ens lägga märke till järngrinden och den långa stenlagda gången som leder till skolans entré. En undangömd plats mitt i centrum. Hemlig och förtrollad. Det var så jag kände den där dagen när pappa och jag gick Drottninggatan fram och jag fick syn på det höga järnstaketet och de uppställda grindarna.«

Så ter sig skolan för huvudpersonen Tamar när hon ser den för första gången. Shakespeares En midsommarnattsdröm har fått henne förälskad i teatern och hon flyttar så småningom ensam till Stockholm från Östersund för att uppfylla sina drömmar – att börja på det anrika läroverkets teaterutbildning. Men även om hon delar intresset för skådespeleri med sina klasskamrater upptäcker hon att i princip allt annat skiljer dem åt. Snabbt hamnar hon utanför. Tamar upptäcker också att det finns någon eller något som gömmer sig bland skuggorna och iakttar henne.

– De här elitistiska miljöerna är så speciella med sina egna regler och strukturer. Och jag har aldrig läst en fantasyroman som utspelar sig på ett inner­stadsläroverk, säger Sara Bergmark Elfgren.

Sara Bergmark Elfgren

FÖDD: 13 mars 1980, i Stockholm.

BOR: Stockholm.

Annons

FAMILJ: Make.

AKTUELL: Med Norra Latin, den första och fristående delen i Stockholmsserien som kommer att röra sig i samma universum.

Utgivning i urval (ensam och i samarbete): Engelsfors-böckerna (2011–2013 ), manus till filmen Cirkeln (2015), dramapodden De dödas röster (2016), bilderboken Nu leker vi (2016), seriealbumet Vei – bok 1 (2017).

Även utan magiska inslag är gymnasieskolan en fängslande värld, en laddad plats som ger energi åt en skönlitterär skildring. Här tillbringar vi den tid i livet då vi identifierar oss själva, då vi upplever mycket för första gången och då alla känslor är som starkast. Innanför skolans väggar samlas unga människor som vill uppfylla sina drömmar, som söker efter kärlek, som är rädda för att inte passa in. Att boken heter just Norra Latin säger något – skolan och dess historia är som en egen karaktär.

– Södra Latin har ju ett välrenommerat teater­program. Men jag hade blivit ganska hämmad av att skriva om en existerande skola och ett existerande program. Jag gillar att ha marginal och få hitta på och det kändes intressant att skriva om en parallell verklighet, säger Sara Bergmark Elfgren som själv vuxit upp i Stockholms innerstad.

När vi träffas har det bara gått ett par dagar sedan hon lämnade in det färdigredigerade ­manuset. Hon kommer skyndande tjugo minuter för sent och ber om ursäkt flera gånger: »Jag blir helt dum i huvudet efter en deadline«. Det senaste halvåret har varit intensivt. Särskilt de sista tre skrivmånaderna, då hon jobbat både helger och kvällar och bara haft två dagars ledighet.

– Jag har varit helt isolerad i vissa perioder,
och kunnat vara inomhus i 72 timmar. Förut har jag försökt upprätthålla något slags socialt liv samtidigt som jag har jobbat, men jag har insett att det inte går.

– Dels måste jag ta hand om mig själv och se till att jag inte blir utbränd. Dels vet jag av erfarenhet att om jag gör sociala grejer när jag arbetar med något som tar så här mycket energi, då måste jag återhämta mig en halv dag efteråt. Och det har jag inte tid med.

Sånär som på den vinröda väskan och matchande glas­ögon är hon helt klädd i svart. Välartikulerad. Hennes handrörelser är lika raka som luggen. Hon andas struktur. Och det behövs, med tanke på hennes schema. De senaste åren har hon förutom den nya romanen skrivit text till flera bilderböcker, gjort dramapodden De dödas röster för Sveriges Radio, skrivit manus till seriealbumet Vei – bok 1 och till flera kort- och långfilmer.

– Min skrivprocess ser helt olika ut beroende på vad jag jobbar med. Men när jag skriver en bok arbetar jag mycket med »lager på lager«. Jag skriver framåt, går tillbaka, skriver om. Det tar ganska lång tid för mig att komma fram till slutet. Och sedan skriver jag om alltihop flera gånger.

Norra Latin är den första roman Sara Bergmark Elfgren skrivit själv. »Det blir en mer intensiv känsla i berättelsen när man har hundra procent ansvar.«
Norra Latin är en fristående bok men det kommer att komma tre böcker till som utspelar sig »i samma universum«.

Mest känd för allmänheten är Sara Bergmark Elfgren för Engelsfors-trilogin som hon skev tillsammans med Mats Strandberg. Den första delen, Cirkeln, utkom 2011 och handlar om ett gäng mycket olika tonårstjejer som får veta att de är häxor och måste samarbeta för att rädda världen. Serien har sålts till över trettio länder och fått mängder av hängivna fans. Sara och Mats hade ett mycket nära samarbete, där de delade upp kapitlen mellan sig och sedan skickade dem fram och tillbaka för redigering så många gånger att de slutligen nött ner den ursprungliga texten till en gemensam.

Nu har hon skrivit sin första roman på egen hand.

– Det var jobbigast i början, innan jag hittat fram till karaktärernas röster. Det går så mycket snabbare när man är två. Då kunde jag komma med en idé till Mats, som direkt sa »nej, det funkar inte«. Nu tog det tre dagar innan jag kom på att en idé inte höll.

Norra Latin är på sätt och vis en berättelse i samma stil som Engelsfors-böckerna – också den utspelar sig på en gymnasieskola och har magiska inslag. Men denna gång handlar det inte om en grupp utvalda som ska rädda världen, utan om nörden Tamar och populära Clea vars liv flätas samma när det visar sig att skolan bär på en mörk hemlighet.

– Konflikten ligger på en annan nivå. Här handlar det om att man faktiskt inte kan rädda världen utan måste leva med att allt är på väg åt helvete. På det sättet är den mer realistisk.

Liksom sina huvudkaraktärer höll Sara själv på med teater som ung och gick en teaterutbildning i England efter gymnasiet. Men enligt henne själv hade hon varken talang eller passion nog för att bli skådespelare, utan satsade istället på att skriva. Hennes första skrivjobb var just som manusförfattare.

Men även om hon övergav skådespeleriet fanns fascinationen för teaterns värld kvar. För teatern bär på gåtor och mysticism – ett perfekt område att utforska för den som älskar det oförklarliga. Kanske mest mytomspunnen av dem alla är ­Shakespeare. Hans Macbeth sägs vara förbannad och den som uttalar pjäsnamnet ska drabbas av otur. Till och med i dag envisas britterna med att istället säga »den skotska pjäsen«.

I Norra Latin är det bland annat En midsommarnattsdröm som står i centrum. Ingmar Bergman satte upp pjäsen på skolan 1942 med en tonårig Erland Josephson som älvkungen Oberon. Också Sara Bergmark Elfgren har spelat komedin en gång i tiden.

– Det är aldrig någon som kan gissa vilken roll jag spelade. Jag var Botten, den bossiga hantverkaren. Men jag tyckte att det var kul med den där typen av roll, att spela lite ful. Inte för att jag fick spela de där vackra graciösa rollerna ändå förstås, säger hon med ett skratt.

Varför hon ville skriva om just En midsommarnattsdröm? För att den handlar om magi, förstås. Längtan efter magi och andra världar har funnits med Sara Bergmark Elfgren så länge hon kan minnas. Som femåring ville hon byta namn till Athena från den grekiska mytologin. Hon kände sig hemma i böckernas och fantasins värld, drömde om portar till parallella verkligheter, om stjärnornas krig och vampyrdräpare. I verkligheten kände hon sig ofta missanpassad och ensam. Hon höll sig på avstånd, betraktade och analyserade. Tidigt förstod hon att folk inte alltid säger det de menar, att de kan bete sig på ett sätt men känna något annat.

– Jag var nog ganska deprimerad periodvis även om jag inte fick den diagnosen, det pratades ju inte lika mycket om psykisk ohälsa då. Men jag har gått mycket i terapi och det tror jag absolut har gjort mig till en bättre författare. Jag är mindre rädd för mig själv.

Hon har pratat med många konstutövare som har inställningen att man förstör något om man går i terapi, att det finns något lite magiskt över neuroser och ångest, över det lidande geniet.

– Men jag delar inte den synen alls. För mig är skrivandet lustfyllt. Och ju mer jag förstår om mig själv, desto mer förstår jag hur andra tänker och resonerar. Mår man dåligt orkar man ofta inte ta in andra människor. För att skriva måste jag kunna lyfta blicken.

Och hon verkar slå an något hos sina läsare. Både ungdomar och vuxna har identifierat sig med hennes karaktärer, sagt att de äntligen hittat någon att känna igen sig i. Kanske har åren då hon befann sig lite vid sidan av – då hon betraktade andra som umgicks, lyssnade och analyserade när andra pratade – gett henne en blick också för de människor som inte hörs och syns mest.

Hur gör du för att skriva så trovärdigt om unga?

– Viktigast är att inte tänka på att jag skriver för ungdomar, eller att ungdomar skulle vara mindre komplexa än vuxna människor. Det har jag fått höra från yngre testläsare, att det är skönt att mina karaktärer är riktiga, tänkande människor.

– Det enda som kan vara bra att tänka på är att karaktärerna inte kan ha för mycket erfarenhet av vissa saker och att de inte har samma referenser som jag.

Språkligt är hon noga med att inte försöka fånga hur det låter precis just nu, att inte använda den senaste slangen.

– Då blir det väldigt pinsamt. Jag har med vissa uttryck som använts ett tag och stått sig. Det var en yngre testläsare som sa att »det är så skönt, det blir liksom aldrig cringe«.

– Och det är ju ett typiskt ord som används mycket nu men som om ett halvår kan vara lika töntigt som »yolo«.

Detsamma gäller gestaltningen av ungdomars förhållande till teknik och sociala medier, något som nog många författare kan känna sig lite skrämda av. Sociala medier spelar en viktig roll i boken, men Sara Bergmark Elfgren har fokuserat på beteendet och själva kommunikationen och inte på plattformarna. Hon skriver om flöden och att någon lägger ut bilder men nämner aldrig namn som Instagram eller Snapchat.

– Trenderna och apparnas funktioner har ändrats bara under tiden jag skrivit den här boken. Det händer verkligen så här fort, säger hon och knäpper med fingrarna.

– Jag försöker skapa en känsla och så får läsaren själv lägga in informationen.

Sara Bergmark Elfgren tycker att utbudet av litteratur om och för ungdomar fortfarande är begränsat. Det finns realistiska böcker som tar upp en viss sorts problematik, och så finns det fantasyböcker som skildrar en viss typ av karaktärer och vardag. Hon tar hellre problem och teman som andra skulle stoppa i en realistisk bok och placerar dem i en fantasyroman.

– Många feltolkar nog varför det gått så bra för Engelsfors-böckerna, att succén berodde på att de var fantasy. Men jag är ganska säker på att det var karaktärerna och deras känslor som fångade läsarna.

 

Inne i aulan är det tyst och nedsläckt. Vi står på scenen och blickar ut över de tomma stols­raderna, det schackrutiga golvet och de stora svarta ljuskronorna. Det är inte svårt att föreställa sig Tamars skräck när hon ser en gestalt som gömmer sig i skuggan av den stora orgeln. Eftersom Tamar är uppvuxen med Harry Potter, känner hon också ett stråk av förtjusning.

Men för Sara Bergmark Elfgren blev det aldrig några parallella universum. Hon hittade ingen port till andra världar, inga vampyrer att döda. Däremot fann hon skrivandet, som kan vara nog så magiskt, med romankaraktärer som inte bara utgör stoff i hennes böcker utan också blivit hennes följeslagare och vänner.

– För några månader sedan var jag på Multicon, en kongress för olika fankulturer.  Alla där var precis som Tamar och jag tänkte att det här måste jag tipsa henne om. Och sedan … eh, vad tänkte jag just?