En kväll för femton år sedan, kanske mer, stod Anders Roslund på Västerbron i Stockholm. Sex år tidigare hade han bett en vän att rekommendera den bästa tänkbara terapeuten och i sex år hade sedan de två, terapeuten och han, suttit mittemot varandra under samtal efter samtal. Tills hon en dag hade sagt: ­»Anders, jag vill inte jobba mer med dig. Jag kommer inte åt dig.«

Där på bron hade det gått några månader sedan hon avslutade terapin. Och det var hennes nummer Anders nu klickade fram på mobilen när han stod och stirrade ut över ­Mälarens vatten. Terapeuten svarade. Anders berättade var han var någonstans. Hur han mådde.

Att han inte orkade mer.