En gång försvann John Ajvide Lindqvists son.
Det var en vinterdag, pojken var fyra år. Familjen befann sig i Karlshamn på besök hos släktingar och när de vuxna gick in för att hämta kaffe, fick sonen bli kvar i trädgården mot löfte om att inte lämna tomten. Men när de kom tillbaka var han borta. De små fotspåren i snön ledde till ett skogsparti, John och de andra rusade efter, men bland träden tunnades snötäcket ut och spåren upphörde.
De började leta, ropa, och medan de irrade omkring i skogen drabbades John av en känsla: han har försvunnit. Inte sprungit iväg eller rövats bort, utan försvunnit på riktigt. Bara upplösts.
– Jag visste att det var fullständigt absurt men känslan var att mitt barn, som jag älskade så mycket, han hade upphört att existera. Jag hade aldrig rätt att ha honom, det var inte på riktigt. Och nu var han borta.
